Blodet droppar...

Ja, inte är det trevligt direkt när blodet rinner... Igår var det 2 veckor sedan operationen och jag blöder ännu som om jag hade mens ungefär. Jag ringde till gyn idag försäkerhetsskull liksom. Hon ringde upp mig efter att ha pratat med någon mer vetande och sa att jag skulle komma in i morgon. Snabba ryck alltså!

Det är väl bra att de är noga och kollar upp en men jag är ju inte så himla glad i att bli undersökt just DÄR...Nervskadorna jag har gör att jag har mega-super-ont just i underlivet och hur kul är det när något petar på något som värker som knivar skär in i en? Men jag ska vara snäll och lägga upp mig, jag lovar. Jag vill nämligen inte ha detta blod mer nu. Hade jag varit smart så hade de kunnat ta hela livmodern från början så hade jag sluppit detta... Fast då hade det väl säkert blödit ännu mer, vad vet jag...

Nä nu skiter jag i allt blod, jag ska duscha och skrubba mig med mitt saltskrubb som jag köpte på Liseberg. Kan säga att man blir som en barnarumpa efteråt!

Propofol!

Faktiskt så går allt så fort så jag är helt i chock över detta med operationen på måndag. Fast allra mest är jag nog chockad över denna doktor som trots att det var mindre personal tog sig tid och pratade...

Vi diskuterade detta med operationen och sövning. För ett antal år sedan hände det som så att jag vaknade upp på operationsbordet precis när de var färdiga... Detta skrev han in i journalen och sa att troligtvis kommer jag att bli sövd med propofol... PROPOFOL! Det var ju det som Michael Jackson dog av!!! Jag började skratta hejdlöst över detta... Doktorn sa att han kunde garantera att ingen lämnas ensam när man får detta medel så jag kunde vara lugn! Men roligt var det allt!

Sen berättade jag om detta med sövning och EDS, det finns en viss risk eftersom allt blir så slappt och därför måste man vara försiktig med just nacken. Har man riktig otur så kan det hända saker som kotförskjutningar (det vill jag inte ha flera) eller så kan nacken gå av (det vill jag ABSOLUT undvika!)... Doktorn skrev OBS! med stora bokstäver och bad mig att även påminna narkospersonalen innan jag skulle sövas.

Jag känner mig lugn inför det som ska hända, jag får ju sova! Fast när vi läste min journal så hade jag fått det iallafall för de skulle inte ta bort det med slynga (som var sagt från början) utan med laser. Slynga använder dom om det sitter på livmodertappen men mitt sitter liksom baktill på livmodern och då måste de använda laser.

Nu ska jag göra ingenting, huvudvärken spränger så det blir lugnt och fridfullt fram till kvällens sticke-träff.

Är jag utvilad?

Nja, det vore nog en överdrift att kalla det så... Snarare minimalt mindre trött, det är nog dom rätta orden. Jag har iallafall sovit som en gris och jag är så glad för detta.

Igår var jag ju som ni vet hos min käre läkare. Jag kan säga att jag blir glad bara av att se honom! Tänk vad en trevlig, kunnig och glad läkare kan göra... För mig gör han underverk bara genom att jag alltid får tid hos honom.

Jag tog fram min långa lilla lista och började.... Värken var en stor fråga och det bollades fram och tillbaka hur vi skulle göra. Hejco är lite sprut-galen och ville gärna spruta in bedövningsmedel vid nerven men jag är spruträdd så det tar vi i framtiden (eller aldrig!). Vi bestämde oss för att öka plåstret istället från 30 mikrogram till 40. Har idag bytt till 40 så nu får vi se hur detta blir...

Sen pratade vi om extramedicin vilket vi valde ketogan eftersom det funkar bättre på mig. Jag har ju haft oxynorm innan men när mina kotor flyttar sig gör det djävulsk ont och då måste man ha något som smäller lite bättre.

Min hud kom sen... Ni ska bara veta hur den har blivit... Jag har väl aldrig berättat eller visat hur den har varit nu under de senaste åren för att jag tycker att det har varit skämmit. På hela min överkropp har jag stora knölar som gör ont. Igår fick jag det svaret som jag själv visste, att talgproduktionen inte fungerar, kroppen kan inte få ut "skiten" utan det samlas i allt större knölar under huden. detta gör skitont och det enda som hjälper är att trycka ut det hela... Sen måste man "lura" huden att vilja göra sig av med "skiten". Man får smörja med det fetaste man har (typ vaselin) och sen bada varmt så porerna öppnar sig. När jag har badat är vattnet helt fullt av "skit", det är så äckligt men vad ska man göra... Nu har jag iallafall berättat hur det är...

Huden består ju av bindväv så detta fenomen är ju inte direkt konstigt när man har EDS. Dock har jag aldrig hört om det förut... Hejco skrev ut fet kräm så jag slipper bli ruinerad på all kräm jag får köpa. Jag smörjer in hela mig flera gånger om dagen, enda sättet att få huden att bli bra...

Sen pratade vi lite om alltmöjligt, t.ex om detta med naturläkemedel. Hejco tycker absolut att det är värt att testa och jag tycker att man defenitivt kan blanda både vanlig medicin och naturläkemedel. Om det fungerar så är det väl bra? Att använda medel som inte är syntetiska borde ju vara det bästa men räcker det inte så är det ju inget att göra...

Efter mycket prat var min tid hos min käre doktor slut och det var dax att åka till apoteket... Tänk vilken tur jag har som har den bästa doktorn i världen...

Min slappar-katt!

Tittade in i Emmys rum igår och fick se detta:

Detta är min slappar-katt Tussan! Hur kan hon bara ligga sådär? Bland pennor och leksaker, borde det inte göra ont i kroppen? Tussan gillar att ligga bland bråte, ofta ligger hon i en hylla i Emmys skrivbord och där är det då banne mig inte fritt från grejer...

Söt är hon iallafall och idag var det hennes tur att få vara med här, Buddha brukar ju vara med så det var hennes tur idag!

 Tack för era kommentarer! Det räcker att man skriver några ord om ens smärta så skriver ni genast ord som lugnar och gör mig på bättre humör. Utan bloggen vore jag nog helt depp-deppad! Ibland så gör livet att man känner sig totalt nere men livet kan inte vara spikrakt alltid, då vore det inget liv! Å hur skulle man veta när man har roligt om man inte har tråkigt ibland?

Idag ska jag (på tal om ketchup) till doktorn. Först ska jag göra mig vacker (ehrmm?) och sen ska jag kontrollera min lista och se så allt är med. Har så mycket att ventilera så jag skulle nog ha behövt hela dagen. Jag får nog prata i överljudsfart!

Dessa fötter...

På grund av att min hjärna är mestadels vimsig så händer det väldigt ofta att saker glöms... Visst att jag har varit förbaskad på min vimsighet många gånger men eftersom detta hör till min vardag så är det inget annat än att acceptera, sådan är JAG helt enkelt!

Ibland kan man dock bli lite mer irriterad än vanligt på att man har vimsat till det... Nu har jag till exempel vimsat bort en medicin... Hur man kan missa detta är ju en gåta men så är det iallafall... Jag har glömt att fixa nytt recept på mina orudis... Summan av kardemumman är att fötterna värker så jag håller på att bli tokig! För tillfället kan jag inte sova utan att fötterna hänger utanför madrassen, i natt har jag därför sovit som en kratta...

Idag åkte iallafall tummen ur och jag ringde till min läkarhuset. Recept fixas omedelbart och träff med min käre Hejco ska bli 7 oktober (tror jag det var). Han är rätt upptagen min käre doktor... Det blir väl så när man är jäkligt bra och mån om sina patienter. Synd att inte fler är som han, då skulle det inte bli sådan kö till bara en läkare...

När jag ska till doktorn skriver jag alltid en lapp om vad jag vill ha gjort hos läkaren. Då glömmer man inget! Hur gör ni när ni går till doktorn?

INGENTING!!

Igår ringde jag till min käre läkare för att beställa tid och möjligen kolla om de hade fått svaret på min röntgen... Jodå, det hade dom, det visade INGENTING!!! Vad i hela världen är nu detta? Varför har jag så jävla ont då? Fast jag vet att en vanlig röntgen inte behöver visa något och sist jag röntgade mig för typ 15 år sedan så var varenda kota helt vind och sne och ändå sa de att allt var okej. Jag vill nog gärna titta på dessa bilder själv, säkerligen finns det nog något som ser lite galet ut fast de anser att det ändå är okej.

Förra gången jag röntgade mig och de tyckte att allt såg bra ut så var mina kotor huller om buller. Längst upp så satt kotan helt snett (vilket gjorde att jag hade migrän-huvudvärk i flera års tid), sen var flera kotor ihoptryckta plus att hela halskotpelaren var böjd bakåt istället för framåt och ändå tyckte de att jag var OKEJ!!! Alltså hur är detta möjligt?

Detta kan ju inte bara hända mig, fler i Sverige måste ju ha varit med om att röntgen inte visar något fast man har värk så in i helsinki! På de första bilderna fick jag ju se själv hur det låg till, min naprapat jämförde min bild med en bild på hur man ska se ut och frågade om jag tyckte att jag såg normal ut? Jag tittade på bilden och svarade naturligtvis nej, det såg INTE bra ut. Hur många får se sina bilder och jämföra? Knappt inga antar jag... Men om kotorna inte sitter rätt så borde det väl få konsekvenser?

Vad anser DU om detta? Tycker Du att det ibland är lite nonchalant inom vården, att folk med värk nästan ska ignorera att de har värk för att inget är fel? Jag själv tror att lite fel kan ge större skador än vad de lärde tror...

Ps. tack allra ödmjukast för alla kommentarer angående era tonåringar, väldigt intressant läsning och framförallt känner man att man inte är ensam! Enkram till er ALLA!

Ps (igen). Nu har jag ju en underbar läkare så när jag får prata med honom så lär han hålla med mig!

Läkarbesök...

Idag var det dax att träffa min käre doktor, Hejco Schlesinger. Jag berättade för honom vad som hade hänt och precis hur det kändes och han kunde genast säga att det troligtvis hade att göra med kota 5, 6 och/eller 7. Röntgen om några dagar kanske kan berätta vad som har hänt, vi får väl se. Alla nerver som finns i det området är iallafall påverkade eftersom jag har symtom över hela kroppen...

Fick ketogan att ta vid behöv eftersom oxynormen inte hjälper fullt ut. Vi ökade inte upp plåstret, jag ville hellre ta vid behov om nu värken ger sig (inte troligt men man kan ju hoppas). Jag tänkte testa ketogan till natten så kanske jag sover som en liten nallebjörn!

Efter röntgen ska vi kolla lite hur vi ska smärtlindra det hela. Hejco pratade om att bedöva nerven... Hjälper det så är det ju superbra! Jag är så jäkla rädd för nålar men hjälper det så är det väl värt ett stick. Jag hoppas att det INTE gör ont...

Någon som har gjort detta, att bedöva en nerv?

Jag sköter mig...

Vi vaknade vid rätt tid, inte dåligt! Barnet var så nervös igår för att vi inte skulle göra detta men upp kom vi och till skolan kom barnet oxå. Nya kläder och ny ryggsäck hade hon, nöjd och glad alltså!

Själv mår jag väl sisådär idag. Ont i ryggen har jag och det strålar både ner i benet och lite ut i armarna. Så idag har jag redan beställt en tid till min käre doktor, han är ju rätt upptagen så det fanns ingen tid förräns 5 september men det gör inget. Jag har ju mediciner om jag skulle få ett akut ryggbryt igen!

Sen har jag beställt en klipptid oxå. På torsdag ska håret bli kort, jag tror jag får be henne snagga mig för jag börjar undra om mitt hår lider av superduperväxväxväx... Kan inte fatta hur det växer alltså...

Så idag har jag alltså skött mig och klockan är bara tio... Så skönt...

Jag överlevde...

Fast det var väl på håret... Känns det som iallafall. Fick en lugnande tablett som inte var direkt lugnande om man säger så. Nervös var jag ju ändå liksom! Min tur blev det och jag vet att den läkaren är superbra så det gjorde mig lite lugnare. Hon började med att berätta exakt vad hon skulle göra plus att hon visade på bilder.

Hon trodde att jag var nervös för att det var cancer, jag förklarade att jag just nu struntar i om jag får operera bort hela härligheten, det är just DETTA ingrepp som jag är rädd för. Doktorn klappade mig på armen och sa att hon skulle ta det lugnt och att vi alla hjälptes åt...

Väl i gynstolen så började hon peta lite där inne. Det kändes ungefär som om det gick blixtar genom hela kroppen vilket hon tyckte var märkligt! Har man nervskador så har man, så är det! Hon satte på någon sorts ättika och sedan bara tittade hon. Efter detta sa hon åt sköterskan att hämta bedövningsspray (som de brukar ha vid förlossningar typ). Detta sprayade hon in i hela härligheten och efter några minuter skulle då 6 stycken vävnadsprover tas...

Ett kände jag, ont så in i bengen gjorde det men tack och lov för bedövningssprayet, utan det hade jag gråtit, skrikit och sparkat... Sen var det äntligen över... Fick en binda och om det blöder vet jag inte, troligtvis kommer det väl lite antar jag... Sedan förklarade hon att hon hade sett förändringar på baksidan om livmodern. Är det så att det visar på provet hon tog just där så måste de ta bort det hela med laser. Då blir jag iallafall sövd, tack och lov!

Nu ska jag bara njuta över att denna pärs är över, tack alla som kommenterat, era ord har hjälpt!

Fy fasen vad jag är glad!!!

Så här ligger det nämligen till: Min älskade doktor gick och fick hjärnblödning för ett tag sen. Jag var helt förkrossad! Tänk om han aldrig skulle komma tillbaka? Hade en kvinnlig läkare sist men det kändes inte rätt... Min doktor har alltid sagt att jag känner min kropp bäst och att han därför har litat helt på vad jag säger. Plus att vi liksom har slagit våra kloka huvuden ihop angående behandling. En doktor som helt klart är så mån om sina patienter så han därför jobbar alldeles för mycket...

Idag ringde jag då alltså om mina jäkla fötter. Frågade lite nervöst om min doktor hade kommit tillbaka möjligtvis? Det hade han! Jag blev så glad så jag jublade högt i telefonen! Dock hade han ingen tid förräns nästa torsdag men vem fasen bryr sig, bara jag får komma dit!
JAG ÄR SÅ GLAD, SÅ GLAD, SÅ GLAD, SÅ GLAD!!!!