torsdag 29 september 2011

Tonårsbekymmer hos en elvaåring...

Barnet mitt är verkligen så himla mycket inne i puberteten... Hennes humör åker bergochdalbana och hon far riktigt illa av detta. Som mamma är det inte direkt lätt heller, man får höra både det ena och det andra. Igår var det en "gråt-och-må-pss-så-in-i-norden-dag"... Det enda man kan göra är ju att prata, prata och åter prata... Först vill hon inte riktigt men efter lite lirkning och ett antal tårar senare så kommer sorgerna upp... Jag tror hon gråter både över tonårsbekymmer och över Gibson faktiskt...

Min egen pubertet började ungefär i samma ålder som Emmy.Själv var jag dock mycket tystare, jag höll alla bekymmer inom mig och mådde hur dåligt som helst. Som barn började jag att få ångestatacker och inte blev det bättre i tonåren. Det värsta var nog att jag hade INGEN att prata med... Allt som jag hade inom mig bara lades på hög och inte förrän jag var 30 så sprack den bubblan. Jag orkade helt enkelt inte mer...

Jag fick alltså gå till doktorn och säga som det var, jag hade ångest... Detta tyckte jag var så pinsamt, varför har jag faktiskt ingen aning om. Iallafall så fick jag hjälp med mitt psyke och kan ni tänka er, JAG BLEV FRISK! Varför vågade jag inte göra detta innan?

Därför kan jag säga att jag är lycklig över Emmys vredesutbrott även om det är jättejobbigt. Att få ur sig skiten direkt är så superbra! Fast jag har ju ett barn som berättar allt för sin mamma... Hur ser det ut hemma hos er? Ni som har barn i denna ålder, berättar de hur det är inombords eller är de tysta? Har de världens tonårsutbrott eller är de som vanligt? Berätta!