söndag 27 februari 2011

Vad trist jag är...

Känner mig som en trist gammal get som bara sitter här och får mer och mer ont i ryggen... Ibland hakar jag liksom upp mig på vissa sidor på internet och kan bara inte sluta trots att hela kroppen skriker "GÅ HÄRIFRÅN DIN DUMMA KOSSA!!!"... Nä, nu ska jag iallafall ta tag i mig själv och förflytta mig två meter åt höger, till soffan alltså... SUCK, ibland får man väl tycka att livet är trist eller?

Mitt älskade barn...

En stor händelse idag är att min Emmy fyller 11 år! Hon är just nu hos sin pappa så nästa söndag blir det födelsedagsfest hos oss. Hon ville inte ha bara ett kalas utan fira var för sig. Hon får ju göra som hon vill, det är ju hennes kalas.

För 11 år sedan föddes hon klockan 19:49 på kvällen efter 5 timmars värkarbete. Jag var öppen 9 centimeter när vi kom till förlossningen, fick lustgas i 10 minuter men vägrade släppa masken så sedan fick jag bara syrgas (Tror ni jag var arg?). Jag kunde inte fatta att det var en flicka för jag var helt säker på att det var en pojk. Det var en liten tjej med tjocka kinder som genast visade sitt humör... Emmy skrek redan när hon var på BB. Sedan skrek hon vad vi än gjorde, hon hade alltså 3 månaders-kolik... Inte något man strävar efter! Efter 3 månade så bara vänder det, det är så himla skumt för man kan inte tro det!

Sedan gick allt i en rasande fart! Det har varit en bergodalbana kan jag säga. Nu har det alltså gått hela 11 år... Som mamma kan man knappt tro att det är sant, hur ska det då kännas när hon fyller 30? Iallafall så tycker jag att det har blivit roligare och roligare att vara mamma ju äldre hon har blivit. Själv är jag ingen älskare av små bebisar, jag gillar när de kan prata! Barn är ju helt underbara att prata med! Att man numera kan ha ett samtal med Emmy och man känner att hon håller på att bli stor och få egna värderingar är extremt roligt tycker jag.

Jag sänder dig ett stort GRATTIS idag min älskade Emmy!