måndag 28 april 2014

Mitt arbete är färdig (fast pappa gjorde det mesta...) !

Visst är det mycket snyggare nu än vad det var förut! Är så himla nöjd men jag var lite väl optimistisk när jag trodde att jag skulle få in allt garn i den... Kan säga att det blev en hel kista och en tunna över. Sen tänkte jag att alla böcker och tidningar skulle i liksom alla stickor men ack ack... Men det var större än mitt förra (som är nästa projekt att måla) så jag är jättenöjd!

söndag 27 april 2014

En underbar dag...

Tänk vad våren är vacker!  Ibland tappar man nästan andan av allt det vackra som spirar från ena dagen till den andra. Man blir förvånad över hur snabbt naturen arbetar när vädret är varmt. Tog en liten runda idag och sög i mig allt detta vackra som finns ute. Det bästa är att allt är helt gratis att titta på!

High five...

...fast vi kör fot mot fot!

fredag 25 april 2014

Så nöjd...

Jodå, nöjd är jag men helt slutkörd i kroppen. Det tar på krafterna att ha fint vid ingången men det får man ju ta om man nu är så dum att man inte ber om hjälp.

I den långa "vad-det-nu-heter" har jag sått sockerärter. Har aldrig gjort det förut så det ska bli kul. I den stora krukan med spaljé har jag sått svartöga, gula slingrade blommor med ett svart öga i mitten.  I en lika stor kruka som inte är med i bild har jag sått röd buskkrasse. Sen köpte jag en murgröna och en lavendel, ett måste i min "trädgård".

Inne i lägenheten har jag tomatplantor som ska ut när det blir varmare ute. Sen har jag sått citronmeliss oxå och lite basilika.  Låter som om jag har en hel affär med plantor men jag tror att jag får plats med mer. Sallad ska det bli oxå och säkerligen byter man en och annan planta med andra som odlar.

Vad odlar ni?

onsdag 23 april 2014

Arbete...

Jag har visst lite att pyssla med! Före och efterbild kommer senare...

måndag 21 april 2014

Det tar sig!

Äntligen fick jag tummen ur,  en mössa ska detta bli. Garnet är drops karisma och mönstret är drops 151-21. Meningen är att jag ska göra en halsvärmare i samma mönster. Så skönt att vara igång igen...

söndag 20 april 2014

Ibland går det bara inte...

Har hållt på hela denna förmiddagen med att försöka få till ett foto på denna lille vovve vid namn Hugo. Kan säga att det gick inte!

Han var ändå så snäll så han lämnade sitt visitkort innan han åkte hem...

torsdag 17 april 2014

Stickning och snor...

Idag har jag skrivit ut en hel hög med beskrivningar från Drops och några från Järbo. Trots tre pärmar med olika beskrivningar har jag inte hittat lusten att sticka så jag skrev ut en hög för att kick-starta igång stickmotorn. Känns faktiskt som om den där motorn kan prutta igång lite snart, det är vad jag hoppas iallafall!

Sovit dåligt i natt, hade en så konstig dröm innan jag vaknade. Jag hade så mycket snor i näsan så det vällde ut åt alla håll och såg ut som marsansås... Jag kan säga att jag har stora problem med min näsa, är täppt dagtid men när jag går och lägger mig blir det outhärdligt. Blir totalt igenkorkad och jag kan inte andas med öppen mun när jag sover. Skulle behöva operera näsan och snart känns det som om jag skiter i att en sådan operation verkar obehaglig. Fler som har näs-problem?

Nu ska jag försöka kolla på lite tv innan jag kryper ner under täcket. Klockan är halv sju och jag skulle redan kunna lägga mig... Sov gott!

tisdag 15 april 2014

Gos i soffan

Idag är en riktig aprildag, vaknade med sol, sedan började det snöa och nu är det sol igen. Håller på med tvätt idag, bytt lakan så jag ska somna gott ikväll. 

Mellan byte av tvätt i maskinerna får man passa på att få lite katt-gos. När Tussan kom till oss så var hon så rädd för allt, numera är hon som en helt annan katt! Hon älskar att ligga i knät och bli kliad på magen. Hon vågar numera gå fram till andra människor, det enda hon inte har vant sig vid är dammsugaren. Det är faktiskt bara Zoya som stannar kvar när den åker fram.


Idag har jag haft lite mer energi, det händer kanske en gång i månaden och då får man passa på. Hittade två likadana lampor i förrådet och ställde dom i hallen. Det blev så himla bra, kul när man blir nöjd! Sen fick jag mersmak och började leta efter nya dukar och plocka iordning lite. Nu är jag genomsvettig men nöjd, en dusch på detta och jag kan lägga mig med gott samvete.

måndag 14 april 2014

Vad ska jag göra???

Jo, det är så här att jag har beslutsångest... Jag har tänkt börja sticka efter en tids dvala men jag vet inte riktigt vad jag ska göra? Funderade på en "pyttipanna" men jag vet inte riktigt... Varför ska man ha så många alternativ att välja på? Bättre man bara hade ett garn och en beskrivning... eller nä fy vad trist...

Solen har iallafall tittat fram idag medans den värsta blåsten har blåst någon annan stans. Tänkte ta mig en solning ute kanske, kanske bäst att passa på att tanka lite d-vitamin.Egentligen borde jag ta min rulle och kolla in lite blommor, väntar jag för länge så är dom ju borta sen. Är nog så att allt känns lite trist nu när Anette inte finns, vi brukade ju gå ut och kolla på blomster...

Idag känns hela jag som en trist gammal vissen fredskalla... Vissa dagar bara är trista och borde förbjudas! Jag behöver en upp-piggning av någon sort, hur får man tag på en sådan? Jag får nog fråga min kära ledsagare Marie om vi kan ta en runda ute i det fina vädret, det är iallafall en bra bit på vägen till total pigg-het. Hur piggar ni upp er när ni känner er vissna?

fredag 11 april 2014

Katten som försvann!

Igår satt Emmy och jag och fixade med hennes läxor när jag frågar om hon har fönstret öppet? Med öppet menas att fönstret är öppet till första spärren, det vill säga ungefär 10 cm. Första frågan som genast poppar upp i skallen när ett fönster har varit öppet är "Var är katterna???". Fram med godis och kalla på dom. Zoya kom direkt och Buddha strax efter men var var då Tussan?

Vi letade och letade... Sen letade vi mera ingående som till exempel att kolla i frys och kyl (ja man vet ju aldrig i denna vimsiga familj...). Ingen kisse någonstans... Jag tog först kryckorna och kollade utsidan, sen gick vi in igen och kallade på henne... Nä inget svar... Då tog jag på mig ordentligt och satte mig i rullstolen. Om jag så skulle leta hela natten så skulle jag hitta henne!

Emmy på cykel och jag i rullstol, så for vi fram genom samhället i jakt på liten kissekatt. Vi ropade och letade igenom varenda träd och buske runt huset. Sen fick Emmy stanna hemma för hennes cykel hade så dåligt med luft medans jag åkte runt hela samhället. Jag åkte längs med "stora vägen" och tänkte att det var bättre att hitta henne överkörd än att inte hitta henne alls. Tussan skulle säkert klara sig ute men hon är en så himla go katt så någon måste ju pussa och krama henne lite ibland, ensam ute i skogen skulle nog liten Tuss bli alldeles förvildad...

Jag hann tänka massor av hemska tankar innan jag efter 2 timmars letande drog mig hemåt... Emmy grät som om jorden skulle gå under, det var ju hennes fel tyckte hon, hade hon inte lämnat fönstret öppet så skulle Tussan finnas hos oss. Jag sa att jag inte var helt säker på att Tussan skulle kunna pressa sig igenom denna lilla springa, hur hade hon gjort?

Emmy skriker plötsligt till: "TUSSAN; HON ÄR JU HÄR!!!!" Varifrån hon kom vet jag inte men hon liksom bara hoppade fram som en gubbe i lådan. Kanske var det hennes sätt att skämta "aprillo" med oss, vad vet jag? Vad jag vet är att alla mina katter är mig så kära så jag vill inte vara utan dom alls! En stor orolig klump lossnade från min mage och Emmy och jag nästan grät av lycka, hon fanns här hemma hela tiden...



Buskatt...



torsdag 10 april 2014

Garn, garn och åter garn...

Jag berättade innan att jag ärvde allt som hade med garn att göra efter Anettes död. Detta hade vi bestämt för länge sedan, skulle hon dö före mig skulle jag få hennes grejer och skulle jag dö före henne så ärvde hon mitt. Inte trodde jag att denna stund skulle inträffa så mycket tidigare än vad vi beräknade...


Denna bild visar en del av allt garn jag har. Den översta bruna korgen innehåller bara drops delight och den nedersta bruna korgen är proppfull med bara drops alpaka. Sen har jag en stor kista med garn i min klädkammare plus tre backar, en tunna och ett antal kassar.... Vågar inte ta fram allt på en gång för det är massor!

Jag förstod att jag absolut kunde ha allt garn som jag ärvde plus mitt egna så jag har haft garnloppis här hemma! Sålde garn, stickor och stickböcker för en billig peng och tack och lov blev jag av med rätt mycket. Ändå har jag en hel sopsäck med garn kvar... För att inte tala om stickor! Anette hade det stora setet med rundstickor från knitpro, dessutom hade hon nästan varenda storlek av drops rundstickor...

Vanliga raka stickor kan jag inte använda längre men ändå sparade jag ett par av varje storlek och de var i antingen bambu eller trä. Strumpstickor har jag nu alla storlekar som finns och virknålar likaså. Anette köpte inget annat åt sig själv så därför hade hon massor... Varenda sak jag har ärvt berättar en historia, jag kan sitta och klappa hennes garn och minnas tillbaka på den roliga tiden. 

En vacker dag ska jag minsann ta fram allt garn jag har så ska ni få se det på bild, det lovar jag! Jag ska nämligen måla om ett stort linneskåp och ha allt garn i. Det skåpet jag har garnet i nu ska oxå målas och baktill ska jag sätta en tapet. Blir nog ett fint vitrinskåp när det är färdigt och inte fullproppat med garn!

Jag fick en frågan om hur det gick med mitt handikappanpassade kök. Jag kan säga att det gick inte alls... Allt lät ju så bra men sedan när vi började diskutera detta mer ingående så fick jag veta att kommunen endast gör detta EN gång i mitt liv. Eftersom jag bor på andra våningen och jag inte vet hur jag ska göra i framtiden så satte vi alla planer på vänt.

Fast jag har en el-rulle inomhus som jag inte har lärt mig riktigt att använda. Tycker den är klumpig helt enkelt och även om jag har satans ont i benen och fötterna så är det så att har du ben så använder du som, hur jäkla ont det gör (jag är envis som synden oxå och det är ju inte bättre direkt...)!

Idag är det en grå dag... Visserligen regnar det inte men jag drar mig för att gå ut. Jag borde verkligen få tummen ur för jag har hört att det finns både blåsippor och vitsippor. Det är ju så vackert med blåsippor så man kan smälta... Fast min absoluta favorit är förgätmigej. Gifter jag mig någon gång ska jag ha det i min brudbukett. Nu ska jag bara hitta en man oxå... Men jag såg i en tidning en tjej som gifte sig med sin hund, då kan jag väl gifta mig med Buddha eller???

tisdag 8 april 2014

Mina kära vänner!

Jag blev så rörd av era kommentarer till det inlägget jag skrev igår. Att så många blev berörda av det jag skrev gör att man inte känner sig så ensam. Anette och jag pratade jämt... Det är väl det som jag saknar mest, att ringa någon så fort man får veta något "skvaller", jag tar upp telefonen och i samma ögonblick minns jag att hon inte finns mer...

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag är medial, jag har inte berättat det innan för jag visste inte hur detta skulle uppfattas av de som läser. Jag har alltid trott att livet inte slutar med döden utan att det finns ett helt annat liv som är så mycket mer än detta vi har här. Det är väl först nu som jag har börjat kunna sortera ut all information som jag får, nu ska jag bara lära mig hur jag gör med den.

Jag kan känna andra människors känslor... Det är väldigt konstigt för ibland så känns det som om man mår pest och i nästa sekund så är allt bra igen. Nu har jag äntligen fattat varför jag känner mig så konstig ibland och det är så skönt att fatta att jag inte är helt sinnesförvirrad! Det finns så mycket jag måste lära mig, jag vet inte om det går att stänga av detta på något sätt för ibland vill man bara vara jag... Än så länge har jag bara lärt mig själv men det finns ju massor av kurser av alla de slag. Ja, ja... Det löser sig säkert!

Nu kan jag väl berätta lite om hur kroppen mår oxå; jodå, den hänger med än men det är väl på håret... För ett tag sedan så trodde jag och alla andra att jag hade fel på hjärtat. Nu var det ju inte så utan det är så att min kropp är i så himla dåligt skick så jag blir andfådd bara jag rör mig minsta lilla. Åt ju kortison för säkert 1,5 år sedan, gick upp 20 kilo och det har jag inte lyckats att få ner... Så nu ska jag banne mig fixa detta! Har köpt en pedal-grej som gör att jag kan sitta i soffan och cykla plus att jag använder spikmattan var 3:e dag (tätare går inte för jag blir så j-a dålig efteråt...). Skam den som ger sig, jag ta en dag i taget...


Katterna har jag kvar, först ut är Buddha som numera är en stor 7 kilos kille på 3 år. Han har lärt sig att vara lite kaxig, han och Zoya drar inte direkt jämt så han låter som en gammal symaskin om hon blir för närgången.


Tussan är däremot är en liten och försynt dam på 4 år. Har blivit så underbar så man smälter varje gång hon gör framsteg. 


Sen har vi då Zoya... Måndagsexemplaret som har alla bokstavskombinationer man kan hitta. Har fyllt 1 år och är numera kastrerad. Trodde att detta skulle lugna ner damen men ack, ack... Hon kör på som en duracellkanin varenda dag, ungefär som en 3-åring som man får hålla koll på hela tiden. Tittar man bort så har hon snott något eller vällt ner något... Sedan finns det stunder då man bara älskar henne...

Emmy har blivit en 14-åring med blått hår... Hon har växt både på längden och inombords och numera kan vi sitta och lösa världsproblem ihop. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad faktiskt!

måndag 7 april 2014

Ett inlägg....äntligen...

Hej på er alla! Flera har kontaktat mig och frågat hur jag mår och om jag är jättedålig o.s.v. Tyvärr så kan erkänna att jag faktiskt inte orkar svara på era brev en och en, jag skriver här istället så får ALLA läsa samma sak.

Mycket har hänt sedan sist ska ni veta, saker som har gjort att jag inte har orkat att vara inne här och skriva. Ibland måste man helt enkelt ta en paus för att få gå igenom de saker som har hänt inne i sitt huvud innan man berättar för andra. Hoppas ni förstår vad jag menar...

Jag börjar denna berättelse med att skriva att jag är medial. Jag pratar alltså med änglar varenda dag. Detta har jag aldrig skrivit om innan men nu måste jag berätta för att ni ska förstå... För ungefär två och ett halvt år sedan fick jag en känsla. Jag satt hos mina föräldrar och helt plötsligt säger jag till mamma "Anette kommer inte att bli gammal..."

Jag har sedan dess mått väldigt konstigt inombords och har haft detta i bakhuvudet sedan dess. Hela förra våren var Anette hängig och jag ville absolut att hon skulle till doktorn men hon vägrade. Man kan ju inte tvinga någon och jag lovar att Anette var den mest envisa människa jag känt.

Framåt sommaren så svimmade hon av på något konstigt sätt, detta hände flera gånger men ändå vägrade hon gå till doktorn. Till slut hade hon så ont i sin högra axel så hon var helt enkelt tvungen att uppsöka läkare. Vad de hittade var en tumör i högra lungsäcken, uppe vid axeln... Den var 8 cm stor och det var säkerligen denna som gjorde att hon mådde så dåligt...

Anette hade haft cancer två gånger tidigare, första gången för ca 40 år sedan (äggstockscanccer) och andra gången ca 15 år sedan (tumör i sköldkörteln). Hon tyckte att det var så orättvist, varför skulle hon få detta som hade gått igenom så mycket redan... Vid första besöket fick hon reda på att denna tumör inte gick att operera och att hon helt enkelt inte skulle bli så gammal...

Först skulle de stråla henne, vilket de gjorde inne i Jönköping. Efter två veckor blev Anette inlagd, hon orkade helt enkelt inte med alla resor fram och tillbaka. Vi pratade varenda dag, ibland två gånger. Hade hon fått bestämma hade jag fått ligga brevid henne som sällskap, hon som alltid innan gillade att vara ensam ville det inte längre... Jag försökte åka dit så ofta jag kunde, jag önskade att det inte låg så långt borta som det gjorde.

40 gånger strålades Anette och sista gången sa hon att hon fick så ont i armen när hon skulle röra den. Ingen tänkte mera på detta utan hon fick åka hem. Väl hemma fick hon mer och mer ont och efter två veckor skulle hon in igen för kontroll. Då röntgade de hennes arm. Doktorn ringde på kvällen och berättade att armen var bruten... Tyvärr så hade det bildats en metastas i armen som hade luckrat upp skelettet så det hade brutits flera gånger.

In för operation, de fick föra in ett långt stålrör genom hela armen så den skulle hålla ihop. Hon var så dålig efter detta och kunde inte prata med mig på en hel vecka, hon orkade helt enkelt inte. Nu bestämdes det att de skulle stråla armen oxå. Tolv gånger strålade de den och sedan skickade de hem henne. När jag såg henne den dagen hon kom hem var hon så dålig så jag kunde inte fatta att de skickade hem henne!!!

Hon låg i sängen nu hela tiden. Anette hade nog gått ner 20 kilo på denna tiden så hon var som en liten fågelunge. Tror att hon var hemma några veckor med hemtjänst. Jag satt hos henne på förmiddagarna och en annan kompis till henne satt på eftermiddagen. Hon ville vara hemma. Vi pratade en hel del om döden och livet. Anette sa till min mamma och mig att hon inte ville leva längre. Detta sa hon den 6 februari...

Den 7 februari var det invigning av OS i Sotji och jag satt hos henne när hon började bete sig konstigt. Jag har jobbat med palliativ vård innan så jag var inte rädd men jag larmade på hemtjänsten för hon var inte sig själv riktigt. Fem minuter efter att jag larmade så fick Anette ett krampanfall. Jag var helt ensam och bara höll henne i min famn och tänkte "dö inte nu"! När krampen klingar av (efter en evighet) larmade jag igen och sa att nu fick de skynda sig hit med en sköterska!

Sköterskan kom efter en halvtimme (så är det att bo på landet) och kollade till henne. Vi pratade länge om vad som kunde ha hänt och vad vi skulle göra. Jag ringde hennes bror och sa att han fick skynda sig hit för Anette var dålig. När jag väl gick in och kollade till Anette igen var hon marmorerad på benen. Det brukar betyda att döden biter personen i hälsenan... Jag sa att jag stannar hos henne, jag hade ju utbildningen och även om jag numera är sjukpensionär så tog jag på mig jobbarmasken.

Hennes bror kom och sedan ringde han efter deras mamma och den andre brodern. Anette blev sämre och sämre, vi alla satt runt hennes säng och höll i henne. Klockan 01:24 den 8 februari somnade min bäste vän Anette in. När hon dog var det som om hennes ande flög genom mig och för första gången på 2,5 år lyftes stenen jag hade inombords bort, hon tog helt enkelt med sig den...


Jag hade fått till mig att hon skulle dö på min födelsedag, jag fyllde 40 den 9 februari och hon dog en dag före... Kan säga att det var ingen födelsedag jag firade...


Anette ville aldrig vara med på bild men jag har en bild som är tagen några månader innan hon fick sitt besked. Det är Anette som sitter i rullstolen, en del av er följde säkert hennes blogg "Rullstolstickan".

Det har varit en minst sagt jobbig tid i mitt liv, jag lärde känna Anette när jag flyttade hit för 12 år sedan. Vi pratade med varandra varenda dag sedan dess. Att hon inte längre finns känns helt obegripligt, jag har svårt att förstå även att jag både var med när hon dog och begravdes.

Som ni kanske vet så stickade Anette och hennes lycka i livet var att köpa garn. jag fick ärva alla hennes garner, ja allt som hade med stickning att göra. Det konstiga är att även att jag har så mycket garn så jag kan sticka precis det jag vill så har jag inte stickat en maska sedan hon dog... Det kommer väl säkert en dag så känslan kommer tillbaks men nu är det lite dött.

Nu kanske ni förstår varför jag har varit instängd i min egen lilla bubbla ett tag. Jag önskar er alla ett bra liv. Ingen borde lida så mycket som Anette gjorde i sitt liv... Så ta vara på det ni har, var rädda om varandra för detta kan komma som en blixt från klar himmel.

En stor kram till er alla!