onsdag 15 december 2010

Nu blev det varmt under magen!

Här ligger han, den lille vännen! Ikväll har han ätit lite till och med så nu känns det som om det håller på att vända. Ingen är gladare än jag...

Han har till och med fått en ny liten "bädd" av hans gråtmilda matte (nu överdrev jag allt lite). Jag berättade ju innan att jag höll på med ett projekt till katten, det blev ju då inte riktigt som jag hade tänkt mig (som vanligt...)... Idag så tovade jag det så det blev ett skönt liggunderlag, varmt om magen med andra ord! Kanske lite lyxigt men denna hund är värd den varmaste säng han kan få... Han somnade faktiskt direkt när han hade lagt sig...

Min kära vän Anna-Britt har hjälpt mig idag med att hämta ut medicin till Gibson plus hämta ett paket som innehöll en mönsterkatalog (med garnet rheuma thermal wolle, gillar det garnet skarpt!), en rundsticka nr 6 120 cm lång plus ett nystan Kauni. Detta nystanet köptes bara för att jag var nyfiken...

Jag är alldeles slut i denna kväll, har bara oroat mig hela dagen plus att jag har pratat med en massa folk som undrade vad som hade hänt. Jag skulle ha vilat mitt på dagen men det blev inget med det... Nu ska jag snart krypa ner under täcket och sova som en stock... 

Tack alla snälla människor än en gång, ni är värda en stjärna på himmelen ALLIHOPA!

Vi avbryter med en tävling!

Ja, det är inte jag som har tävlingen utan UlrikaSyr! Skynda er att vara med och vinn en julklapp till dig själv!

Det var för NI där ute höll tummarna!

Tack alla snälla, rara människor där ute som har skrivit kommentarer och framför allt, hållt tummarna för Gibson! Ni är helt underbara...

Detta har hänt:

Vi (pappa och jag) åkte alltså in till Jönköpings djursjukhus vid kl 13:00 igår. Vi hade en akuttid vid kl 14:00 och det tar ungefär 45 minuter att köra nu när vägarna är som de är. Djursjukhuset har filialer både i Eksjö och Nässjö men just denna dagen var ingen öppen, lite typiskt...

Vi kom dit och Gibson skakade som ett asplöv direkt när han gick innanför dörrarna. Jag fick komma in i ett rum nästan direkt och en "djursköterska" tog hand om Gibson. Såret rakades och då kunde man se ett stort, djupt sår efter en huggtand och nedanför små, små bitmärken där det inte gått hål. Såret tvättades och det hade börjat att vara sig lite. Gibson hade ont när de tog på det, han skrek rätt bra!

Efter en bra stund kom då veterinären och tittade. Hon hade tusen frågor, hade de dragit åt varsitt håll?, hade den andre hunden ruskat om skinnet?, hur hade Gibson mått, osv... Den andre hunden och Gibson hade ju dragit åt varsitt håll och då släpper oftast huden och muskeltrådar ifrån kroppen. Det var alltså därför han hade så otroligt ont när de tog på honom... Sedan lyssnade hon på hjärtat och hörde Gibsons blåsljud. Detta ställer ju till det lite...

En hund med blåsljud plus när de är så gamla är inte lätta att söva. Det finns en risk att de inte vaknar igen... Hon sa att de hade inget annat val egentligen än att söva Gibson för det skulle vara omänskligt att kolla såret ordentligt när han hade så ont.. Jag tyckte detsamma och jag vet ju att han är gammal, skulle han dö där på operationsbordet så är det så, inget att göra... De var dock tvungna att ta ett snabb-blodprov på honom för att se så att inget var helt åt skogen! Troligtvis var han pigg som en lärka för sedan fick jag gå ut och de satte Gibson i en bur medans de väntade på operation...

Pappa och jag åkte till Mc Donalds... Jag tror nästan att pappa mådde sämre än mig. Jag har ju faktiskt insett att Gibson lever på lånad tid och jag är glad för varje dag vi får tillsammans. För pappa blev det nog lite chockartat att han kunde dö... När vi hade ätit färdigt så åkte vi tillbaka... Man vill ju inte gå i affärer när ens bäste vän kanske kämpar för sitt liv!

Jag frågade i receptionen hur det gick och då skulle de precis börja med honom! Himmel, tänkte jag, har han suttit i en bur alldeles ensam så länge... På vägen till djursjukhuset hade jag bett en bön högt för mig själv "Käre gud, låt Gibson klara av detta" och nu satt jag där i väntrummet och bad tyst inombords... Vi väntade och väntade och väntade...

En sköterska kom till slut ut och sa att han höll på att vakna ur narkosen. "Lever han?" frågade jag och det gjorde han! Vilken lycka... Vi fick dock vänta en kvart innan han kunde åka hem för han var tvungen att vakna ordentligt. Medans vi väntade berättade sköterskan vad de hade gjort och hur jag skulle sköta om honom hemma. Han hade fått ett dränage där vätskan kunde rinna ut. Det hade bildats en djup ficka neråt buken (typ 8 cm lång från bettet ungefär), bitsåret lämnas öppet och detta skulle jag se till så det var rent morgon och kväll.

Han hade även fått medicin, smärtstillande och antibiotika i kanylen och nu fick jag några tabletter med tradolan plus ett recept med peniccillin. Sedan kom han, min käraste vän ut genom dörren.... Han var så svag så benen vek sig på honom! Han kunde knappt gå och vi fick hjälpa honom in i bilen.

Hemresan gick fint, när vi kom hem fick vi hjälpa honom ur bilen och jag gick en sväng med honom. Han bajsade diarré precis utanför tomtgränsen och sedan vände han och ville gå in...



Natten har varit jobbig... Han har inte kunnat sova, var ute två gånger med honom, första gången bajsade han igen och andra gången kissade han... Sedan har han varit törstig. Grejen var att varje gång han skulle göra något, typ dricka, så kunde han inte ställa sig upp så jag var tvungen att hjälpa honom...

Idag är han fortfarande väldigt trött och svag. Men han lever och det är huvudsaken!