onsdag 21 mars 2012

Mina älskade sprutor (och lite annat om mig)...

Har fått en fråga om vad det är för sprutor jag får. Det ska jag naturligtvis berätta! Jag får sprutor med ett bedövningsmedel rätt in i muskulaturen. Nålen är som en insulinnål ungefär. Medlet gör så att nervsmärtan jag har blir som bedövad och det gör även så att det blir bättre blodcirkulation i musklerna. Nu sprutar han hela nacken och ut till axeln. Första gångerna jag fick sprutorna hade jag jätteont de första dagarna men sen blir det så bra när den där nervsmärtan lägger sig.

Om jag inte fick dessa sprutor så skulle livet vara ett rent helvete... Innan vi började med detta tog jag förutom mina höga dos med morfin även 3 Ketogan om dagen och detta hjälpte inte fullt ut! Sedan vi började med sprutorna har jag nästan helt slutat ta ketogan vid behov, det är bara när medlet börjar gå ur kroppen som jag kan behöva lite extra. Drömmen är ju att jag till slut ska få sprutor i hela kroppen men den dagen den sorgen... Eftersom jag blir så dålig första gången de sprutar på ett nytt ställe så får vi ta det lite i piano...

Idag skiner solen för fullt. Denna dag ska vi åka till barnhabiliteringen i Eksjö för Emmys årliga kontroll av sin EDS. Själv fick jag ju reda på min sjukdom först vid 35 års ålder så jag är så tacksam att Emmy får den hjälp hon behöver. Inte för att denna sjukdom går att bota men om man vet att man har den så kan man förhindra vissa saker. Till exempel så ska man aldrig göra en massa som gör ont och skadar kroppen. När jag blev sjuk var det ingen som tänkte på detta. Läkarna och andra sa "Det gör väl inget om det gör lite ont, man kan träna ändå".

Idag så är min kropp alldeles förstörd. Jag vet inte om jag hade blivit så här om jag hade vetat om min sjukdom... Kanske hade jag varit bättre, vem vet? Det går iallafall inte att spola tillbaka tiden och göra om allt så det är faktiskt bara att acceptera situationen. Jag tycker att mitt liv är helt okej. Visst att livet är väldigt begränsat nu för tiden men jag har mina katter och min flicka och detta förgyller min tillvaro så pass mycket, de förgyller livet!

Sen måste jag säga till alla som är har en kronisk sjukdom: Försök hitta något som gör livet lite roligare. Att älta sin sjukdom gör inte saken bättre. Försök att vara DU och inte din sjukdom. Ibland får man skita i sin sjukdom och göra något roligt även om man blir dålig dagen efter. Själv är stickningen ett sätt för mig att tänka bort min värk. Mina vänner betyder också väldigt mycket för mig. De vänner jag har nu har aldrig sett mig som en sjukling, för dom är jag Renée och det är så jäkla skönt.