måndag 27 februari 2012

Jag är nostalgisk!

Tänker på den dagen då Emmy föddes och hur jobbigt det var efteråt. Att ha ett kolikbarn är ingen dans på rosor, det vet alla som har haft ett sådant... Jag gick in i väggen efter detta fast det var ju inte bara därför, det var att livet i allmänhet var helt kaotiskt.

När man var i allt detta eviga skrik och denna otroliga trötthet så trodde jag aldrig att det skulle gå vägen... Jag såg mig själv som en stackare som inte orkade ta hand om mitt barn. Nu idag kan jag titta tillbaka och säga att "små barn- små bekymmer, stora barn-stora bekymmer" inte riktigt stämmer in på mitt barn, hon har blivit lugnare med åren måste jag säga!

Igår kom hon hem och hon bara bubblar av prat när vi ligger och tittar på tv. Det är så roligt att få ta del av hennes tänk, speciellt nu när det börjar bli så mycket tankar... Hon kanske inte är en stor stjärna i skolan men för mig är hon det bästa barnet som sköter sig i allmänhet och som vågar prata om allt.

Idag är hon 12 år och man kan ju undra vart tiden har tagit vägen. Om 12 år gick så här fort, hur fort ska då inte framtiden gå? Jag försöker njuta av varenda dag vi har och jag önskar att alla ni därute kan göra det oxå. Jag tror att folk i allmänhet i dessa dagar glömmer bort att ta vara på dagarna, livet är ju NU! Man kan inte spola tillbaka tiden och önska att man hade gått ner i tid på jobbet, då är det för sent...

(Nu kanske ni tycker att det är lätt för mig att säga som är  sjukpensionär och hemma jämt. Okej, nu är jag det men jag har bara varit hemma i 3 år. Innan dess jobbade jag natt för att få mer tid till mitt barn. Folk undrade hur jag kunde klara mig på 64% när jag var ensamstående. Mitt svar är "Man klarar sig om man vill!" Jag är så glad att jag struntade i hetsen och tog vara på tiden här hemma istället. Som sagt, livet är NU!)