söndag 18 september 2011

Dax för nästa katt...

Idag går Buddha och jamar och ser ut att inte vara tillfreds med livet... Även om han inte var så himla tjenis med Gibson så känner han nog att det fattas något.

Igår låg Emmy och jag och pratade om Gibson. Tror det är viktigt, speciellt för henne som inte var med när han dog, att prata om honom så man kan bearbeta sorgen. Hon tycker, som jag, att det är så fruktansvärt tomt i våran lägenhet. Sen sa hon en annan sak: "Jag känner mig inte riktigt trygg nu när Gibson är borta...". Själv känner jag precis samma sak... Våran personliga väktare är ju numera borta, vem ska skydda oss nu då? Kanske Buddha??

Känns ändå så skönt att vi båda kan prata om Gibson, vi tillåter oss både att vara ledsna och glada när vi minns alla saker som hänt genom åren. För Emmy är det nog extra konstigt, hon har ju haft Gibson i hela sitt liv... Jag minns när vi kom hem med Emmy ifrån BB. Vi satte ner Emmy i bilstolen och Gibson gick fram, nosade lite på henne och tittade på oss precis som om han visste att det var hon som hade funnits i min mage...

Många fina minnen, tack och lov att man har dessa som man kan plocka fram och prata om när saknaden blir stor... Tack för att ni delar med er av era sorgliga minnen, alla ni som läser och alla som kommenterar är värda en stor kram!