Min slappar-katt!

Tittade in i Emmys rum igår och fick se detta:

Detta är min slappar-katt Tussan! Hur kan hon bara ligga sådär? Bland pennor och leksaker, borde det inte göra ont i kroppen? Tussan gillar att ligga bland bråte, ofta ligger hon i en hylla i Emmys skrivbord och där är det då banne mig inte fritt från grejer...

Söt är hon iallafall och idag var det hennes tur att få vara med här, Buddha brukar ju vara med så det var hennes tur idag!

 Tack för era kommentarer! Det räcker att man skriver några ord om ens smärta så skriver ni genast ord som lugnar och gör mig på bättre humör. Utan bloggen vore jag nog helt depp-deppad! Ibland så gör livet att man känner sig totalt nere men livet kan inte vara spikrakt alltid, då vore det inget liv! Å hur skulle man veta när man har roligt om man inte har tråkigt ibland?

Idag ska jag (på tal om ketchup) till doktorn. Först ska jag göra mig vacker (ehrmm?) och sen ska jag kontrollera min lista och se så allt är med. Har så mycket att ventilera så jag skulle nog ha behövt hela dagen. Jag får nog prata i överljudsfart!

WÄHÄÄÄÄäääää.....

Rubriken blev som den blev bara för att mitt liv känns just så just nu... Jag är just nu nere i ett gyttjigt dike och försöker med all kraft att komma upp. Känner mig helt off alltså. Måste vara detta höstväder som har gett mig en smocka, vädret är helt grått och ruggit. Min kropp sparkar bakut helt och hållet...

Hoppas ni mår lite bättre än vad jag gör... Fast jag kommer nog snart igång igen, det är bara en liten höst-depp-grej som har dimpt ner i skallen på mig.

Vad får dig att vilja leva?

Denna veckan har varit svår... Skulle någon fråga mig den frågan så vet jag faktiskt vad som är drivkraften till att jag inte har gått ner mig i det djupaste hål, vad som har fått mig att glöda inombords. Denna veckan har varit annorlunda, jag har känt mig deppig, rastlös och trött på mitt liv...

När man känner på det sättet så börjar (iallafall jag ) man att tänka. Vad har hänt? Vart är jag på väg? Många frågor ploppade upp i huvudet och efter denna veckan har jag hittat lösningen på mitt hemliga recept.

Jag behöver få känna mig behövd!

I måndags åkte Emmy till sin pappa... Här sitter jag och bara sitter... Innan hade jag en hund som behövde mig, som gjorde att jag kom ut och träffade folk. Visst, jag går ut nu med men vädret har faktiskt varit boven i dramat oxå. Katterna är ju min tröst men de behöver inte mig egentligen, katter tror ju att vi bor hos dom liksom!

Förra gången Emmy var borta tog jag bort Gibson, denna gången har jag verkligen fått känna av hur det känns att vara utan honom. En stor bit av mitt sociala liv rycktes bort, inte hade jag en aning om att det skulle bli så här tomt... Jag kommer säkert att vänja mig, jag får fortsätta försöka ge mig ut när vädret blir bättre helt enkelt. Någon ny hund vill jag faktiskt inte ha.... En man kanske? Efter att ha läst alla bloggar om hur era män är (nämner inga namn alls) så vet jag inte om jag vill det heller...

Imorgon är en ny dag...

Jag är lite deppig... Ungefär lika grå inombords som himlen var innan. Varför? Vet inte... Eller gör jag? Kanske... Jag är trött, trött på att vara trött, trött på att vara full av värk varenda jäkla minut av livet och trött på att livet inte blev mer än såhär...

Jag antar att man ibland måste vara grå, sorgsen och deppig, hur vet man annars när livet är bra och roligt? Iallafall så uppskattar man det roliga mycket mer om man vet hur det är att ha INTE roligt... Livet går ju upp och ner så detta var väl väntat men jag har inte lust att vara deppis, det är sommar och jag vill ha kul! Faktum är att den där akupunkturen har gjort att flera saker har börjat bubbla under ytan, jag började känna av mina "nerver" när jag började med detta.

När jag mår så här så vill jag inte prata med folk, så har det alltid varit. Om nu någon har kännt sig bortglömd så vet ni nu varför... Vad gör ni för att själen ska få ro? Alla har ju olika trix så det vore kul om ni ville skriva ner era "huskurer" mot deppighet.

Imorgon är det dock en ny dag och jag ska (tillsammans med hela min familj) åka och hälsa på min bror i Borås! Det ska bli kul, innan vi ska hälsa på broder så blir det en tur till Knalle-land, naturligtvis är min ekonomi lika deppig som jag själv men titta går ju... Min bror är en glad och sprallig "liten" kille på 41 år, jag tror aldrig han blir vuxen i sinnet! Sedan ska vi naturligtvis inte glömma bort brorsans katt som heter Tissen, han är lite hjärnskadad på något sätt (tror vi) för han kan inte använda frambenen så bra. Han hoppar upp i en soffa som en känguru hoppar!

Detta ska kanske få mitt sinne att bli lite mera lättsamt hoppas jag. tyvärr kan man ju inte trolla och uppåt-piller äter jag redan så det är bara vänta och se antar jag... Tack för att ni därute står ut med mig, KRAM till er ALLA!

Jag tror jag tar lite ledigt!

Så känns det faktiskt idag... Kan man ta ledigt från sig själv?