onsdag 15 juni 2011

Min bäste vän och jag!

Jag håller det jag lovar, därför for jag med hunden i bilen till skogen idag oxå. Det är nästan synd att han blir överlycklig, varenda gång han skäller i bilen så skrapar han upp nosen mot biltaket. Snart får jag ha honom i framsätet tror jag!

När vi ändå var i skogen passade jag på att fota lite sommarblommr. Här är blåklockor, dock ville Gibsons ben gärna va med på bild...


Smultron, mumma för både magen och själen...


Här traskar den glade Gibson iväg på stigen...

Matte går lite sakta så med jämna mellanrum vänder han sig om för att kolla så jag är där. Han hörsel är inte bra alls längre så han kan inte höra mig när jag går bakom honom. Bäst att kolla alltså så matte är med!


Humleblomster:


Visst är dessa bollar av mjukhet så underbara att titta på... Fastän de är ogräs!


En av mina favoritblommor; daggkåpa. De blåa blommorna är mormors glasögon.


En annan favorit är rödklöver:


Här är jag och Gibson innan vi ska åka hem igen. En liten tur räcker för både Gibson och mig.


Efteråt åkte jag till stan för att handla. Nu har jag svullat i mig jordgubbar med grädde... Tala om mumsigt! Mina fötter protesterar dock hej vilt... Nu blir det iallafall vila med tv4fakta och kriminalfall att lösa.

Sorgliga tankar i natten...

Det har varit en känslosam dag, både med så varma känslor så man bara kan dö och så sorgsna så man kan hoppa i graven av den anledningen oxå... Många saker börjar puttra under ytan ska ni veta. Jag tror att det är bra, vi får väl se...

På förmiddagen tog jag iallafall med mig hunden i bilen och åkte bort till fotbollsplanen. Där börjar skogen och förr så gick jag ALLTID i skogen. Gibson och jag har utforskat varenda stig, bestigit berg och haft med fika och delat på ballerinakex. Han har gått före och alltid haft koll på mig. Han har aldrig sprungit ifrån mig....

Idag, när vi gick där for känslor genom mig, både så varma och så otäcka... Han gick där, min älskade Gibson, som om han aldrig blivit gammal (nu gråter jag faktiskt!)... Han gick där med glädje i ögonen, vände sig lite då och då för att kolla om matte med två kryckor följde med och tittade på mig med sådan lycka. Jag blev så glad! Först över att jag kunde gå en sväng i skogen och sedan över att min älskade Gibson var så lycklig och verkade vara ung på nytt!

Sedan slog det mig att detta kommer jag aldrig att kunna göra efter denna sommar... Jag kommer aldrig mer att kunna gå i skogen med min allra bästa vän mer när sommaren är slut. Jag har bestämt att han ska få lämna detta livet till hösten. För hans skull... Hade jag fått välja så hade han fått leva till jag dog själv! Jag vill inte att han ska behöva lida mer än han gör nu, han har ont i sina tassar och höfterna börjar bli "gamla"...

Jag gick där och var så glad samtidigt som tåranrna brände bakom ögonlocken... Jag grät inte då men nu gör jag det... Jag har bestämt mig att denna sommaren ska Gibson få gå i skogen nästan varenda dag. Jag ska köra bilen till skogen så han kan få göra det han gillar allra mest den sista tiden han har kvar...

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag pratar med de "där uppe" varje kväll. Jag ber dom varenda kväll att Gibson ska få dö hemma... Att hans hjärta stannar mitt i drömmen då hans ben går som trumpinnar... Jag önskar detta för hans skull...

Tänk vad skönt det kan vara att gråta...