torsdag 12 augusti 2010

Min lilla fot och jag!

Min högra onda fot är fortfarande ond... Det lät knasigt..? Iallafall så ska foten och jag till doktorn imorgon och då får vi väl se om det är sendrag eller mjältbrand det handlar om... Själv tror jag inte att det är nåt fel alls mer än att det är fel på HELA mig genom min sjukdom. Skit samma... Bara jag får veta att inget är trasigt så...


Min lilla fot och jag var på möte nu i eftermiddags. Det var Annebergshus styrelse som bjudit in migrationsverket plus vi boende för allmänt kackel om vad som är bra och inte bra. Mest kacklas det ju naturligtvis om det som inte är bra men denna gången gick allt väldigt lugnt tillväga, förutom att vi blev attackerade av en getingsvärm... Getingarna var allt mer aggresiva än vad vi var! Mötet hölls i Pilabo parken, en alldeles underbar folketspark som borde användas mycket mer än vad den gör.


Förutom att en del människor är alldeles bakom flötet (Nämner inga namn men det finns bland annat en som tror att utlänningar är grottmänniskor!) så sas det mycket bra saker och nu bestämde vi att vi ska göra det som vi ville göra från ALLRA FÖRSTA BÖRJAN nämligen ha lite regler uppskrivna så migrationsverket kan berätta för alla hur det fungerar just här.

Efteråt var det trubadurafton men vi tog bara gratis-fikat och sedan gick vi hem.

Gammal men ändå så jäkla snabb!

Ja bilderna talar väl egentligen för sig självt:



Inte kan man hejda sig när matte bjuder på ostrullar med leverpastej!
En dag för lite mer än 13 år sedan gick min dåvarande arbetskamrat Annelie ut på trappen. Dock stängde hon sin dörr igen för utanför stod hennes lilla labradortik Wilma och blev påsatt av granngårdens Risse, en stor långhårig tysk schäfer. Där börjar historien om Gibson...

Gibson föddes i stallet, Wilma smet precis innan så de letade efter henne överallt. När de till slut hittade henne hade hon fött två valpar redan. En av dom var Gibson, den andre var Gibsons ende bror Exet som Annelie själv hade tills han dog endast 7 år gammal (artros i benen...). Sen föddes 7 tikar oxå. För Gibson var det inte lätt att födas upp bland 8 syskon plus en mamma som inte riktigt gillade sina valpar...

När Gibson var 7 dagar var jag och tittade på honom för första gången. Jag ville ha en hane, den ena hade Annelie själv redan paxat så då fanns det ju bara GIbson kvar. Jag ringde till Anneli dagen efter och sa att jag ville ha honom!


Gibson var en liten "tjuren ferdinand" bland sina syskon. SAtt gärna för sig själv... Jag blev alldeles förfärad, hade jag valt fel hund? Idag är jag naturligtvis så tacksam över att jag just valde HONOM! Han var den lättaste hunden man kan tänka sig! Jag hade knappast aldrig koppel på honom, rumsren blev han på 2 veckor, han gick ALDRIG ifrån oss när vi var ute och gick plus att han bara bet sönder ett antal skor ;-)


Fram tills för två år sedan var Gibson riktigt pigg, var med mig i skog och mark och studsade som en barnunge. Sen började han få problem men tassarna... Grejen var att Gibson hade brutit en tå utan att vi hade märkt nåt (han haltade lite i tre dagar men inte så man tänkte på att det hade hänt nåt allvarligt.). Denna tån hade sedan växt ihop fel plus att det hade bildats en klump med artros i hela leden. Numera äter han medicin varje dag, detta håller värken nere.

Jag vet att jag bara har honom till låns... Han är en av mina bästa vänner och jag är otroligt glad över att han har funnits och förgyllt mitt liv i 13 år! Grattis min ljuvliga pälsboll, du är bäst!