torsdag 4 november 2010

Katter, katter och åter katter...

Fast allra först blir det ett kort på en hund. Här är Snobben, Pilans Flat coated retriver som står såhär när man åker bil! Man kan ju missa något om man lägger sig ner eller hur? Vi åkte ju till min lille kisse Buddha (eller Snickers som han heter i papperna...) och Monica som föder upp ragdoll och Maine Coon.

Här är Baddhas mamma Miss Li. Henne såg vi typ bara när vi kom in (hon ville väl kolla in vilka vi var), sedan var hon väck! Tjusig är hon iallafall och Buddha lär bli lik sin mamma...

Här har vi lille Buddha i egen hög person. Han var dock en aning skraj när vi kom och väckte honom (fy oss!) så han fräste lite åt oss. han glömde nog bort sin rädsla fort för sen gosade vi och pussade och klappade hela tiden!




Jag kan säga att jag smälte som smör i solsken... Så varma, så gosiga och så otroligt lugna! Buddha var väldigt försiktig än så länge och tyckte nog att världen utanför hagen var väldans farlig... Bättre krypa in i den lilla bolådan och krama syskonen!

Man blir glad av att kunna hjälpa...

Igår var jag ju i den "stora" staden för att träffa Pia som behövde hjälp med sin EDS. Igår var då ÄNTLIGEN dagen då hon skulle få komma till en läkare som är intresserad av just EDS och som tycker att det är ens rättighet att få smärtlindring!

Pia kom till stationen där jag väntade. Vi satte oss på stationens fik och pratade i ungefär en timme tror jag det var. Önskade att det hade funnits mer tid... Jag har nog aldrig varken hört eller pratat med någon som har EDS som är lik just mig och mina symtom. Pia och jag är nästan som kopior av varandra... Är inte det märkligt?

Det kändes sorgligt när hon skulle åka men i dessa tider finns ju så bra teknik så alla dessa mil blir till noll när man umgås via nätet. Efteråt fick jag ett sms från Pia att hon hade fått den hjälpen hon behövde plus att hon äntligen fick komma till någon som begrep vad hon pratade om. Underbart, så underbart...

Att kunna göra någon glad är ju bland det bästa som finns! Att kunna hjälpa någon med det lilla man kan är alldeles underbart! Nu hoppas jag att Pia kommer att må så mycket bättre och att detta ska hjälpa henne i hennes vardag så hon kan få vara den mamma och fru hon faktiskt är. Livet ska inte ta slut bara för att man får en kronisk smärtsam sjukdom. Det är var människas rättighet att få den smärtlindring man behöver. Om det sedan inte går att smärtlindra (som min nervsmärta...) då är det en annan sak men när man kan smärtlindra som läkare och säger att man gör det inte bara för att man har en policy... Tänker man så då är man ingen bra läkare.

En bra läkare ska ha som policy att HJÄLPA människor!

Vissa läkare vill man faktiskt kasta i sjön, jag har flera namn på min lista...