Tonårsbekymmer hos en elvaåring...

Barnet mitt är verkligen så himla mycket inne i puberteten... Hennes humör åker bergochdalbana och hon far riktigt illa av detta. Som mamma är det inte direkt lätt heller, man får höra både det ena och det andra. Igår var det en "gråt-och-må-pss-så-in-i-norden-dag"... Det enda man kan göra är ju att prata, prata och åter prata... Först vill hon inte riktigt men efter lite lirkning och ett antal tårar senare så kommer sorgerna upp... Jag tror hon gråter både över tonårsbekymmer och över Gibson faktiskt...

Min egen pubertet började ungefär i samma ålder som Emmy.Själv var jag dock mycket tystare, jag höll alla bekymmer inom mig och mådde hur dåligt som helst. Som barn började jag att få ångestatacker och inte blev det bättre i tonåren. Det värsta var nog att jag hade INGEN att prata med... Allt som jag hade inom mig bara lades på hög och inte förrän jag var 30 så sprack den bubblan. Jag orkade helt enkelt inte mer...

Jag fick alltså gå till doktorn och säga som det var, jag hade ångest... Detta tyckte jag var så pinsamt, varför har jag faktiskt ingen aning om. Iallafall så fick jag hjälp med mitt psyke och kan ni tänka er, JAG BLEV FRISK! Varför vågade jag inte göra detta innan?

Därför kan jag säga att jag är lycklig över Emmys vredesutbrott även om det är jättejobbigt. Att få ur sig skiten direkt är så superbra! Fast jag har ju ett barn som berättar allt för sin mamma... Hur ser det ut hemma hos er? Ni som har barn i denna ålder, berättar de hur det är inombords eller är de tysta? Har de världens tonårsutbrott eller är de som vanligt? Berätta!

Jag överlevde...

Fast det var väl på håret... Känns det som iallafall. Fick en lugnande tablett som inte var direkt lugnande om man säger så. Nervös var jag ju ändå liksom! Min tur blev det och jag vet att den läkaren är superbra så det gjorde mig lite lugnare. Hon började med att berätta exakt vad hon skulle göra plus att hon visade på bilder.

Hon trodde att jag var nervös för att det var cancer, jag förklarade att jag just nu struntar i om jag får operera bort hela härligheten, det är just DETTA ingrepp som jag är rädd för. Doktorn klappade mig på armen och sa att hon skulle ta det lugnt och att vi alla hjälptes åt...

Väl i gynstolen så började hon peta lite där inne. Det kändes ungefär som om det gick blixtar genom hela kroppen vilket hon tyckte var märkligt! Har man nervskador så har man, så är det! Hon satte på någon sorts ättika och sedan bara tittade hon. Efter detta sa hon åt sköterskan att hämta bedövningsspray (som de brukar ha vid förlossningar typ). Detta sprayade hon in i hela härligheten och efter några minuter skulle då 6 stycken vävnadsprover tas...

Ett kände jag, ont så in i bengen gjorde det men tack och lov för bedövningssprayet, utan det hade jag gråtit, skrikit och sparkat... Sen var det äntligen över... Fick en binda och om det blöder vet jag inte, troligtvis kommer det väl lite antar jag... Sedan förklarade hon att hon hade sett förändringar på baksidan om livmodern. Är det så att det visar på provet hon tog just där så måste de ta bort det hela med laser. Då blir jag iallafall sövd, tack och lov!

Nu ska jag bara njuta över att denna pärs är över, tack alla som kommenterat, era ord har hjälpt!

Vilken lycka!

Barnet kom hem från skolan och var precis som vanligt! Allt jobbigt släppte när hon kom till skolan, lite nervositet hade hon fortfarande kvar sa hon men inte alls som innan.

Fy fan vad jag är glad!!!

Mardrömmar!

Igår kväll låg vi som vanligt och tittade på tv. Barnet somnade fridfullt i sin säng och sedan somnade jag oxå...

Klockan kvart över elva så hoppade barnet upp ur sängen med ett skrik! Hon sprang en bit, vände, sprang tillbaka, skrek, hackade tänder och sa att hon inte ville spy!

Lilla stackars barn... Sådan ångest! Hon hade alltså sådan ångest så hon kunde inte lägga sig i sängen alls utan att hoppa upp igen!

Efter mycket lockande och pockande så kom det fram att hon hade haft en sådan hemsk mardröm om det som hände när Michaela kräktes...

Vi fick prata länge och väl innan hon blev lugn. Dock somnade hon efter vårat samtal. Tack och lov! Barnet får vara hemma idag oxå, hon har fortfarande feber och mår inte bra.

"Jag vill åka hem!"

Ja, precis så sa min lilla puppa till mig när telefonen ringde framåt kvällen. Hon hade inte varit många timmar hos sin pappa när hon ville hem... Hon grät och var jätteledsen!

Det var bara för fadern att köra hem henne... När hon låg här i sängen sen så sa hon "jag vill vara här när jag är sjuk". Hon mår alltså inte bra än... Imorgon skulle de ha ute dag så hon får vara hemma imorgon oxå sen får hon gå till skolan. Jag hoppas oxå att psykologen kan hjälpa henne med detta problem.

Att vara förälder är banne mig inte lätt...

En lugn natt...

Tack och lov säger jag. Barnet var så trött så hon däckade som en liten bebis. Jag tror inte hon orkade en natt till med ångest.

Nu på morgonen så var hon hungrig och efter att ha ätit lite så var hon piggare. Ändå pratade vi om att hon skulle prata med psykologen på habiliteringen. Det är så skönt att hon själv är positiv till detta. Jag vet själv när jag var liten så hade jag sådan ångest (hon är lik mig som ett bär tyvärr) men inte visste mina föräldrar vad det var eller om det fanns hjälp att få. Jag fick bara höra att man inte fick bete sig så som jag gjorde (ångest är ju rätt likt trots faktiskt). Detta gjorde att jag höll all ångest inom mig.

Ni som har eller har haft ångest vet ju vad som händer om man inte släpper ut den... Det sprängs till slut!!!När jag var 30 var jag "sjuk" av min ångest. Så sjuk så jag knappt kunde gå utanför dörren. Plötsligt kände jag att jag ORKADE inte mer. Jag gick till doktorn och fick remiss till psyk. Där fick jag ett antal samtal och blev botad! Eller det sitter ju i bakhuvudet men nu vet jag hur jag ska göra om det börjar.

Jag äter oxå en medicin som heter Efexor som innehåller både seratonin och noradrenalin och denna är både mot medstämdhet och ångest. Denna medicin plus samtal gjorde mitt liv till ett underbart liv istället för ett liv som var helt åt helvete...

Jag kan säga att jag har faktiskt hellre EDS än att få mitt psykiska elände tillbaka! Jag led alltså av en kronisk depression med panikångest. Inget jag önskar min värsta fiende...

Mors dag!

"Just det, det är ju mors dag idag" säger Emmy och springer iväg och hämtar ett paket till mig!


Visst blir man rörd ända in i hjärnbalken av denna fina tavla hon har gjort i slöjden!


Sen öppnade jag brevet som hörde till och då kom det en tår i ögonvrån... Alla gånger man skäller och blir arg, allt är visst förlåtet. Jag ÄR nog en bra mamma verkar det som!


Jag har satt upp dessa grejer brevid datorn så jag kan titta på dom när hon är hos sin pappa. Hon ska ju dit imorgon. Tack och lov så har hon lugnat sig nu och jag hoppas att det förblir lugnt nu. Jag kommer ändå att ringa psykologen på måndag. Hon behöver nog prata med henne tror jag...

Åh nej, inte bra alls...

Att en kräkning kunde göra så mycket... Jag menar att den gav Emmy konstiga tankar. Hon har legat hela natten och haft panikångest över att hon är rädd för att kräkas... Jag har gjort så gott jag har kunnat för att stötta...

Nu på morgonen skulle hon inte äta ens för hon ville inte spy... Efter mycket övertalande och stort besvär så började hon äta. Nu verkar hon faktiskt bättre efter att ha fått i sig lite mat.

Jag ska ta och ringa till psykologen Emmy har på habiliteringen på måndag. Hon kanske kan hjälpa henne så hon inte får några bestående men av detta. Även om hon vet att det inte är farligt att kräkas så sitter minnet av hur Michaela såg ut när hon kräktes så hårt på hennes näthinna... Jag tror inte det är någon idé att ringa idag på en söndag. Då får hon bara träffa människor hon inte känner och ingen kommer att kunna göra nåt idag ändå.

Vilken tur egentligen att jag själv har haft panikångest i flera år (från det jag var 6 tills jag fyllde 32 tror jag det var). Jag vet ju hur man gör plus att det inte är farligt. När jag gick på terapi så fick jag lära mig att bara slå bort tankarna så fort dom började. Hjärnan bara lurar en ju! Så fort Emmy börjar hyperventilera säger jag "stopp" till henne och oftast slutar hon faktiskt. Hon vet ju oxå att det inte är farligt. Hon vet att hjärnan sänder ut signaler till kroppen och startar en kris-situation. Kan man stoppa redan när man börjar andas fort så stoppar man hela proceduren.

Vi är otroligt trötta idag men vi ska ta och försöka gå till ön i dammen och fika en sväng. För att glömma bort det som var igår...

Ja dom små barnen...

Meningen var att Michaela skulle sova över hos Emmy. Dock hade flickebarnet ätit lite för mycket "krafs" (godis, chips plus cocacola...) så det råkade hända en olycka...

Jag satt på toa.

"Mamma!!! Skynda dig!!!"

"Jag sitter på toa!!!"

"Michaela har kräkts!!!"

Ja vad gör man? Jo man bromsar allt vad kiss och bajs heter och skyndar sig ut för att kolla läget. Läget var så här: Ett golv med spy, Michaela ståendes med spy på kläderna och mitt barn som hoppar som en stolle på stället och skriker "Jag vill inte kräkas, jag vill inte kräkas, jag vill inte kräkas!!!".

Mitt barn är fullkomligt vettskrämd för att kräkas. Att se sin allra bästa kompis göra det gjorde henne helt uppåt väggarna av ångest... Emmy hackade tänder, hon skakade och hon hyperventilerade! Riktig panik alltså...

Michis fick gå hem... Emmy var så rädd för att det skulle smitta henne så det gick inte att övertala henne om att det inte var farligt... Nu har hon lugnat sig lite men jösses vilken jäkla kväll! Det är ingen dans på rosor att vara ensamstående förälder ;-)

Försmak på födelsedag...

Emmy fyller ju år imorgon men idag så skulle det firas lite, en liten försmak så att säga. Emmys farmor plus Faster Pia med sambo Claes kom hit.

Vi satt och pratade om ditten och datten, alltid trevligt att träffa "släkten"! Även om jag egentligen inte är släkt med dom så känns det så iallafall! Pia och jag har ju varit vänner även om hennes bror och jag inte är tillsammans längre. Skönt med stadig vänskap!

Emmy var dock inte på hugget denna dag, hon har lite ångest ibland(eller jag vet inte vad jag ska kalla det... Emmy säger att hon blir "stressad" så ångest är det nog...). Denna dagen var inte hennes dag om jag säger så. Hon ville inte öppna paket medans folket var kvar här så det fick vi ta när dom åkt hem. Ja barn är allt märkliga och ofta undrar jag hur dom tänker... Själv var jag likadan som Emmy när jag var liten, jag kunde få "utbrott" som det inte riktigt fanns någon förklaring till. Jag visste dock att jag var nervös! Detta skulle jag kunna göra ett låååångt inlägg om men det tar vi någon annan gång. Nu kollar vi in Emmy:





Faster Pia hade köpt en portabel DVD till henne som hon kan ha när vi åker utomlands!!! Fan vad du är bäst PIA!!! Emmy blev själaglad och sitter nu och kollar på filmen "Upp" som hon oxå fick. Tack, tack och åter tack alltså!