måndag 26 juli 2010

USA - Charlotte

Resan till Charlotte var bara typ en och en halv timme. Nu kändes det som om man var riktigt van vid flygandet, tre än så länge, så det var en piece of cake! Första flygningen var jag nervös, nu satt jag bara helt lugnt och stilla...

In på terminalen, Charlote är en rätt stor flygplats så det var inte lätt att hitta rätt men vi gick till US airlines biljettlucka igen för att reda ut våra biljetter. Då går det upp ett ljus: MIN RULLSTOL ÄR BORTA!!! Herregud den lämnade jag ju innan jag gick på planet och de skulle gett mig den när jag gick ut från planet! Jag missade rullen!!! Ja, ja blir man förvånad? NEJ! Så det var bara att prata med de i biljettluckan om min rullstol oxå, om de kunde spåra den. Jodå det kunde de, den var kvar på gaten, den vi hade lämnat.

Så det var bara att traska vidare för att leta efter rullen... En annan sak som vi upptäckte var att dynan till rullen oxå var borta... Va fan är den? Då mindes jag att jag hade suttit med den i Frankfurt och när vi hade bråttom så hade jag helt enkelt glömt den... Ja, snart skulle vi väl glömma våra huvuden nånstans!!!

Gaten där rullen skulle vara hittade vi inte så vi frågade en gubbe som satt på nån sorts liten bil och körde folk genom flygplatsen. Han var så snäll så han skjutsade oss till rullen, tack och lov! Det var en jäkla bit att gå så vi hade tur att vi fick skjuts!

Här ser ni mamma och pappa medans de åker denna bil:


Medans vi står där och pratar efter att ha hittat rullen så ringer min telefon. Det är Janet som har läst mitt mejl!!! Hon säger att det inte blir några problem för dom att åka till Tampa,d et är bara en timmes bilfärd för dem så de kommer dit istället och hämtar oss! HALLELUJA! Lyckan är nu fullständig så vi går på planet till Tampa, trötta som fasen men glada över att allt har löst sig!


Här är Emmy och jag innan planet lyfter. Vi var så trötta så vi somnade nästan direkt! Emmy somnade innan planet hade lyft!


Fortsättning följer...

USA - Philadelphia

Äntligen Amerikansk mark under våra fötter! Vi hann vara glada i typ fem minuter innan vi började inse en väldigt knäpp sak: På grund av att planet till Philadelphia blev försenat så blev hela res-rutten åt skogen... Nu hade vi alltså missat alla andra plan oxå!!! Himmel och plättar...

Men inte kunde vi börja gråta inte, nej det var bara att bita ihop och försöka hitta US airlines en gång till och förklara vårat problem. Tack och lov att alla i Amerika är så snälla och tillmötesgående, de hjälper en gärna! Kvinnan vid disken där vi stod och grejade var helt underbar, hon fixade och trixade så till slut hade hon ett förslag: om vi kunde åka till charlotte och ta planet därifrån till Tampa istället för Sarasota, annars fick vi stanna i Charlotte tills morgonen efter om vi ville komma ända till Sarasota...

Nu blev det problem... Vi hade nämligen inget telefonnummer till Dale och Janet, hur skulle vi förklara för dom att vi inte kom till Sarasota??? Bråttom var det oxå, fan, fan och åter fan... Inget internet fanns det heller men jag fick en idé; om jag fick tag på nån i Sverige så kanske de kunde hjälpa mig att gå in på min mejl och skriva till dom! Tog telefonen och började slå nummret till syrran, då svarade bara en röst att det var fel nummer... Slog till alla människor och ändrade på +46 nummret om det var det de var fel på, hela tiden denna röst att det var fel... Sen slog jag numret till Emmys pappa och fick signal!!!

"Hallå???" svarade en trött röst. Åh nej, klockan var mitt i natten i Sverige! Fasen oxå men nu var goda råd dyra så det var bara att be om ursäkt och be honom att gå in på min mejl och mejla Janet. Anders gjorde detta, trots att han var helt yrvaken och vimsig! Nu fick vi bara hoppas att Janet läste detta! Jag sprang tillbaka till disken och sa att det var okej!

Nu var det bara ett problem till... Hon hann inte göra hela våra biljetter ända till Tampa färdiga så två fick hela biljetten och två fick biljetter bara till Charlotte. Vi skulle alltså få fixa nya biljetter där men vem brydde sig? Ingen vi var bara glada att det ordnade sig!

Så nu var det att springa genom flygplatsen till gaten för att gå på planet!

Fortsättning följer...

USA - Frankfurt till Philadelphia

Nu äntligen har vi rett ut alla internet problem... Gissa om dom har tjocka väggar i dessa hus? Så tjocka så det inte gick att ta emot signalen från deras router när jag satt i "vårat" rum så gick inte signalen fram ända dit eftersom vi bor som i en egen flygel på huset. Så efter ett tags letande så hittade vi en plats där jag kunde sitta och blogga, vid bardisken!

Nu kommer då fortsättningen på äventyret:
Äntligen var vi då på planet till Philadelphia. Fast jag antar att allt strul vi fixade vid biljettluckan gjorde att planet blev en aning försenat... Nu flög vi med ett väldigt stort plan, tolv säten på en rad. Först fick Emmy och jag inte sitta brevid varandra men en stackars kines ville nog inte höra hennes gråt så han bytta plats med Emmy, himla snällt!


En himla skillnad att lyfta och landa med ett sådant stort plan måste jag säga, man liksom känner det inte! Flygvärdinnorna på planet var en syn för sig måste jag säga! My god! De var gamla som gatan! En tanta var så gammal så vi trodde nästan att vi skulle behöva ringa ambulans! Hon var ju typ 75 år och skulle vara med oss hela vägen över atlanten, man blir ju inte lite orolig... Tyvärr så var ALLA flygvärdinnor lika gamla så det var bara att vänja sig.


Framför oss hade vi tv-apparater som Emmy kunde titta på film på, hon såg Tom & Jerry, dock med engelskt tal men det gjorde inget. Jag var rätt trött så jag somnade kanske en liten stund, Emmy somnade nog oxå en liten stund, det var verkligen behövligt!

Efter många långa (nästan nio) timmar landade vi på Philadelphia airport! Lyckan var fullständig, iallafall ett litet tag...

Fortsättning följer...