tisdag 8 april 2014

Mina kära vänner!

Jag blev så rörd av era kommentarer till det inlägget jag skrev igår. Att så många blev berörda av det jag skrev gör att man inte känner sig så ensam. Anette och jag pratade jämt... Det är väl det som jag saknar mest, att ringa någon så fort man får veta något "skvaller", jag tar upp telefonen och i samma ögonblick minns jag att hon inte finns mer...

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag är medial, jag har inte berättat det innan för jag visste inte hur detta skulle uppfattas av de som läser. Jag har alltid trott att livet inte slutar med döden utan att det finns ett helt annat liv som är så mycket mer än detta vi har här. Det är väl först nu som jag har börjat kunna sortera ut all information som jag får, nu ska jag bara lära mig hur jag gör med den.

Jag kan känna andra människors känslor... Det är väldigt konstigt för ibland så känns det som om man mår pest och i nästa sekund så är allt bra igen. Nu har jag äntligen fattat varför jag känner mig så konstig ibland och det är så skönt att fatta att jag inte är helt sinnesförvirrad! Det finns så mycket jag måste lära mig, jag vet inte om det går att stänga av detta på något sätt för ibland vill man bara vara jag... Än så länge har jag bara lärt mig själv men det finns ju massor av kurser av alla de slag. Ja, ja... Det löser sig säkert!

Nu kan jag väl berätta lite om hur kroppen mår oxå; jodå, den hänger med än men det är väl på håret... För ett tag sedan så trodde jag och alla andra att jag hade fel på hjärtat. Nu var det ju inte så utan det är så att min kropp är i så himla dåligt skick så jag blir andfådd bara jag rör mig minsta lilla. Åt ju kortison för säkert 1,5 år sedan, gick upp 20 kilo och det har jag inte lyckats att få ner... Så nu ska jag banne mig fixa detta! Har köpt en pedal-grej som gör att jag kan sitta i soffan och cykla plus att jag använder spikmattan var 3:e dag (tätare går inte för jag blir så j-a dålig efteråt...). Skam den som ger sig, jag ta en dag i taget...


Katterna har jag kvar, först ut är Buddha som numera är en stor 7 kilos kille på 3 år. Han har lärt sig att vara lite kaxig, han och Zoya drar inte direkt jämt så han låter som en gammal symaskin om hon blir för närgången.


Tussan är däremot är en liten och försynt dam på 4 år. Har blivit så underbar så man smälter varje gång hon gör framsteg. 


Sen har vi då Zoya... Måndagsexemplaret som har alla bokstavskombinationer man kan hitta. Har fyllt 1 år och är numera kastrerad. Trodde att detta skulle lugna ner damen men ack, ack... Hon kör på som en duracellkanin varenda dag, ungefär som en 3-åring som man får hålla koll på hela tiden. Tittar man bort så har hon snott något eller vällt ner något... Sedan finns det stunder då man bara älskar henne...

Emmy har blivit en 14-åring med blått hår... Hon har växt både på längden och inombords och numera kan vi sitta och lösa världsproblem ihop. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad faktiskt!