tisdag 1 mars 2011

Tala om "bumby road"...

Vägen mellan Solberga och Sund alltså, den är värre än en bergodalbana just nu! Jag och min ömma moder har tagit denna väg idag när vi åkte hem från den stora staden Jönköping. Tala om att det vart skumpigt. Hade jag inte haft både stödkrage och korsett så hade väl mina kotor suttit uppe i taket eller nåt...

Först besökte vi Lerdalaboden, en stor garnaffär i Jönköping. Jag köpte dock INGENTING, är jag inte ståndaktig? Faktiskt så är ordningen i denna affär helt under isen och är det något jag kan bli besviken på så är det sådant. Knappt inga prislappar och garn huller om buller... Nä, inget trevligt allt faktiskt. Man vill ju veta vad saker och ting kostar eller hur!

Sedan blev den A6 och IKEA... Tror jag köpte batterier på IKEA, orkade liksom inte mer. Resten av trippen vart bara jobbig, jag ville bara hem och ta min medicin och svimma eller nåt...

Nu är jag iallafall hemmka hos mina älsklingar. Emmy har messat och sagt att hon saknar mig, det värmer mer än solens inre kan jag säga! Fast det kanske är paketen på söndag som lockar oxå,vad vet jag? Iallafall så kan jag säga att längtan är ömsesigig...

Nu ska jag ta min stackars ömma rygg, slänga den åt helvete i soffan och försöka få kriminalserien från Amerika att glömma dessa plågor... Ledsen att detta blev ett inlägg fyllt av plågor men tyvärr så är livet just nu lite hårt...

Jag hinner inte med!

Jag jobbar inte, jag städar inte , jag diskar inte... Jag har hjälp en gång om dagen att gå med hunden. Låter som ett liv fullt med tid men sanningen är denna:
JAG HINNER INTE!
Jag hinner inte titta på tv, jag hinner inte träffa kompisar, jag hinner inte plocka upp all skit som ligger överallt, jag hinner knappt gå på toa ibland, jag hinner inte med ER alltid...

Varför? Svaret är förmodligen att min kropp är angripen av detta jävla värkmonster, ett monster som angriper både min kropp, min själ och mitt psyke så hårt så detta med att vara "normal" inte finns längre. Detta är iofs normalt i min värld...

Jag blir dock ledsen, inte för min egna skull utan för allt annat som får lida för detta, allt annat som inte hinns med... Jag ber varenda kväll för att min älskade Emmy inte ska lida allt för mycket plus att djuren mår bra trots detta.

 Alla ska veta att det är inte något fel på min vilja iallafall!

Dock hoppas jag att ingen blir sur om jag på något sätt har "glömt" den personen. Alla finns kvar, dock så är alla inträngda i ett litet hörn av min hjärna, resten är bebodd av värkmonstret tyvärr...