På vägen mot Huskvarna började åskmolnen torna upp sig mer och mer och ju närmre vi kom Huskvarna desto mer blixtrade det! Inne i Huskvarna började det regna... Vilket regn sen... Som om någon stod uppe på stegar och kastade vattenballonger på rutan!
Sen började vi höra åskan oxå. Emmy satt brevid mig och tittade ut genom rutan så här:
"Vad gör du?" frågade jag. "Håller för öronen så jag slipper höra, det låter otäckt!!!" svarade hon!
Ut på motorvägen och här var jag glad över att jag inte körde... Det vräkte ner, det blixtrade och åskade hela tiden och flera trafikanter hade stannat brevid vägkanten på grund av regnet.
Fram kom vi iallafall och precis när vi parkerade försvann allt som i ett trollslag...
Det bestämdes att Emmy behövde ett par formgjutna sulor för att stabilisera sina fötter så här gör fotspecialisten avtryck av hennes fötter. Nästa gång är sulorna klara och då ska vi ha med ett par skor (jag ska se om jag hittar i USA) så de kan slipa in dom i skorna.
Efter detta så åkte vi hem...
Nu ska jag berätta en liten grej på tal om åska. Detta hände mig på den tiden jag var ung, vild och relativt pigg. Jag tror jag var ungefär 21 och jag hade en liten bil, en fiat 127. Åh vad jag älskade denna bil... Synd att jag inte har kort på denna lilla skolåda för den var helt enkelt ljuvlig!
Iallafall kom jag och åkte en dag som idag ungefär. det regnade dock inte men åskan mullrade runt omkring. Plötsligt när jag kör in i ett villaområde i Nässjö så tittar jag åt vänster och blir så fasansfullt rädd när över det jag ser! Jag kommer ihåg detta som i slowmotion men det gick säkert jättefort. Som en vit ljuslåga kommer en blixt farande emot mig!!! Jag hann inte ens tänka mer än "Nu dör jag" innan den smällde i bilen med ett sådant öronbedövande brak så jag trodde trumhinnorna skulle ramla ur! När chocken väl hade lagt sig så började jag ju oroa mig för bilen! Men som ni vet; inget händer ju när det slår ner i bilar, det bara smäller så in i den!
