torsdag 3 mars 2011

Hoppsan!

Ja så kan man tänka när barnet ringer med gråten i halsen och vill hem! Hon hade ont i huvudet och är man lite sjuk och har möjlighet att åka till mamma så gör man det. Ska bli skönt att ha henne hemma. Det blir liksom mera "vanligt" då på något sätt. Fast man blir ju faktiskt lite snopen när man inte är riktigt förberedd.

Så hem kom hon och direkt till soffan med en kisse i famnen gick hon. Trött, ont i huvudet och magen...

Den trötta ungen fick lite ny energi av att vila med kissen. Att vara utan sin kompis i nästan två veckor är jobbigt så Buddha blev överöst med kramar och pussar!


Även "storebror" Gibson fick både kram och puss. Har idag tagit kort på såret, så här ser det ut nu:

Det är inte långt kvar alltså tills det är helt läkt. Tid har det dock tagit, den 14 mars är det 3 månader sedan det hände...

 Idag har Gibson haltat lite... När han var typ 6-7 år eller nåt så bröt han en tå. Detta visste dock inte jag för han skrek till en gång när vi var ute och gick. Sedan haltade han lite granna i några dagar. Okej, tänkte jag, han vrickade sig nog och sedan var det inget mer med det...

Kanske ett år senare började Gibson halta. Ingen super-haltning utan lite, fast hela tiden. Åkte till veterinären, röntgade och fick då reda på att tån en gång i tiden hade varit bruten... Nu hade det då blivit en hel "hög" med artros vid själva brotten. Tån hade växt ihop fel oxå. Det slutade med att Gibson fick medicin (Previcox) och en kortisonspruta i leden.

Allt var rätt så bra i kanske ett år eller så. Sedan började han halta lite så där igen. Ny vända till veterinären som konstaterade att Gibson hade belastat fel på grund av skadan och nu fanns det alltså artros i BÄGGE tassarna...

Efter det besöket fick Gibson bli pensionär, han fick ta allt i sin egen takt alltså. Det har han gjort sedan dess. Det har varit ups and downs men det har gått. Han gillar inte att gå på grus så nu när de sandar med singel så får han ont. Han älskar att gå på gräs eller på stigar...

Än så länge går det, han har glimten i ögat kvar, han kan till och med busa till det! Den dagen jag märker att det blir för jobbigt för honom så kommer jag att ta det tunga beslutet. Fast jag ber varenda kväll för att han ska dö i sömnen. För vem vill ta ett beslut som innebär att ens bästa kompis ska dö?