Att en kräkning kunde göra så mycket... Jag menar att den gav Emmy konstiga tankar. Hon har legat hela natten och haft panikångest över att hon är rädd för att kräkas... Jag har gjort så gott jag har kunnat för att stötta...
Nu på morgonen skulle hon inte äta ens för hon ville inte spy... Efter mycket övertalande och stort besvär så började hon äta. Nu verkar hon faktiskt bättre efter att ha fått i sig lite mat.
Jag ska ta och ringa till psykologen Emmy har på habiliteringen på måndag. Hon kanske kan hjälpa henne så hon inte får några bestående men av detta. Även om hon vet att det inte är farligt att kräkas så sitter minnet av hur Michaela såg ut när hon kräktes så hårt på hennes näthinna... Jag tror inte det är någon idé att ringa idag på en söndag. Då får hon bara träffa människor hon inte känner och ingen kommer att kunna göra nåt idag ändå.
Vilken tur egentligen att jag själv har haft panikångest i flera år (från det jag var 6 tills jag fyllde 32 tror jag det var). Jag vet ju hur man gör plus att det inte är farligt. När jag gick på terapi så fick jag lära mig att bara slå bort tankarna så fort dom började. Hjärnan bara lurar en ju! Så fort Emmy börjar hyperventilera säger jag "stopp" till henne och oftast slutar hon faktiskt. Hon vet ju oxå att det inte är farligt. Hon vet att hjärnan sänder ut signaler till kroppen och startar en kris-situation. Kan man stoppa redan när man börjar andas fort så stoppar man hela proceduren.
Vi är otroligt trötta idag men vi ska ta och försöka gå till ön i dammen och fika en sväng. För att glömma bort det som var igår...
