torsdag 29 september 2011

Tonårsbekymmer hos en elvaåring...

Barnet mitt är verkligen så himla mycket inne i puberteten... Hennes humör åker bergochdalbana och hon far riktigt illa av detta. Som mamma är det inte direkt lätt heller, man får höra både det ena och det andra. Igår var det en "gråt-och-må-pss-så-in-i-norden-dag"... Det enda man kan göra är ju att prata, prata och åter prata... Först vill hon inte riktigt men efter lite lirkning och ett antal tårar senare så kommer sorgerna upp... Jag tror hon gråter både över tonårsbekymmer och över Gibson faktiskt...

Min egen pubertet började ungefär i samma ålder som Emmy.Själv var jag dock mycket tystare, jag höll alla bekymmer inom mig och mådde hur dåligt som helst. Som barn började jag att få ångestatacker och inte blev det bättre i tonåren. Det värsta var nog att jag hade INGEN att prata med... Allt som jag hade inom mig bara lades på hög och inte förrän jag var 30 så sprack den bubblan. Jag orkade helt enkelt inte mer...

Jag fick alltså gå till doktorn och säga som det var, jag hade ångest... Detta tyckte jag var så pinsamt, varför har jag faktiskt ingen aning om. Iallafall så fick jag hjälp med mitt psyke och kan ni tänka er, JAG BLEV FRISK! Varför vågade jag inte göra detta innan?

Därför kan jag säga att jag är lycklig över Emmys vredesutbrott även om det är jättejobbigt. Att få ur sig skiten direkt är så superbra! Fast jag har ju ett barn som berättar allt för sin mamma... Hur ser det ut hemma hos er? Ni som har barn i denna ålder, berättar de hur det är inombords eller är de tysta? Har de världens tonårsutbrott eller är de som vanligt? Berätta!

12 kommentarer:

Hamrånge slöjdare sa...

Jag har inte haft så mycket tonårsbekymmer med mina tre. Eller så minns jag inte, det är ju några år sedan dom var tonåringar. Alla börjar komma upp i 50-årsåldern nu.
Då tror jag att jag hade mer problem, mådde inte så bra i tonåren. Men jag väl inga men av det nu. Visst är det jobbigt när ens barn inte mår bra. Skönt att ni kan prata i alla fall.
Lycka till med barnet!! Jag tror ni kan komma överens!!

Caja: sa...

Vad skönt att du till slut fick hjälp ur ångesten, synd bara att det behövde gå så många år.

Vi har en tolvåring som pratar och det är så himla skönt att han gör det, ungar är ju hemskt olika så det är väl bara att tacka och ta emot.

Ha en fin dag Renee, kraam7caja

disa sa...

Fin presbild!
Jag förstår att det är jobbigt, här är det likadant med det tillägget att jag har två barn med problematik och då alltså diagnoser.

Min yngsta som är 12 har påbörjat sin pubertet och min äldsta som fyller 17 i december kom in i sin när han var 13. Berg och dalbana är bara förnamnet. Och precis som du säger, får man som mamma stå ut med så mycket. Vid några tillfällen utmanade min äldsta mig (i somras och i vintras) så pass att jag trodde han skulle flyga på mig!! Han skrek och flög upp från stolen och mot mig, och jag reste mig blixtsnabbt och höjde rösten över hans skrik och sa "DU sätter dig ner" med pisksnärt aktig skärpa och snabbhet i rösten. Och väääldigt argt. Och då satte han sig faktiskt ner. Han är ju mycket längre än mig och sisådär 10 ggr starkare.......han lyfter mig som om jag vore en vante. Så jag vart faktiskt orolig där i några sekunder.

Och han har som alla tonåringar druckit alkohol bakom ryggen, ljugit mm. Men jag kom på honom och började dubbelkolla allt han sa osv. Ett riktigt dektektiv jobb med andra ord. Han har tyckt att jag är en plåga emellanåt. Vid ett tilfälle gick jag ut i nattlinne och drog på mig byxor under och en vinterjacka (minus 20 grader) och letade rätt på honom. För han ljög och kom inte hem när han skulle,gav luddiga svar om var han var och vad han gjorde och slängde luren i örat på mig osv.

Jag hittade honom och det vart så pinsamt för honom att hans mamma kom när han var med sina kompisar att han alla gånger efter det har ringt och sagt "jag blir fem minuter eller så sen, du behöver inte komma!!". Fast den gången jag GJORDE det handlade det INTE om fem minuter, men han tar inga chanser nu att få en sådan pinsam situation igen......*ler*
Men han vet även att det är FÖR att jag är en mamma som bryr sig jag gör mig allt detta omak, och det har man nog igen senare. =)

Bitte sa...

Ja, visst är det underbart med hotellfrukostar! Typiskt bara att jag var så mätt... :-).

Jag hade inte så mycket bekymmer med sonen när han var i tonåren, däremot var han i perioder rätt "ensam" då han gick i en stökig klass och hans dåvarande kompisar började röka och dricka. Sonen valde att stå utanför detta. Egentligen hade han inga kompisar under hela 9:an, men som tur var idrottade han och umgicks lite med andra under träningarna och matcherna.

Det gjorde ont i mammahjärtat att se hur ledsen och ensam han ofta kände sig, men jag försökte peppa honom att det skulle bli mycket bättre i gymnasiet då man på ett naturligt sätt hamnar bland likasinnade. Jag hade så ont i magen de första veckorna på gymnasiet, för jag var rädd att det inte skulle bli så som jag hade sagt. Men som tur var blev det så, och han skaffade hur många kompisar som helst! :-)

Jag tror också att det är bra att barnen berättar hur de mår, det är bättre att de gråter och skriker än att de håller saker och ting inom sig! Din dotter har tur som har en sån öppen och förstående mamma! :-)

Många varma kramar
Bitte

PS. Vad fin du var på kortet!

Lejonkvinnan sa...

Min Tvåa och Fyra är dom som mest utmärkt sig i med tonårsbekymmer och trots, om man nu får säga så.
Tvåan hade ett humör som var explosionsartat och vissa gånger blev jag riktigt rädd för honom. Men det gick över och nu är han en lugn och stabil grabb som snart är 22 och den som alltid ställer upp på sin "gamla" mamma.

Fyran är mitt i sitt trots. Inte så ofta arg kanske, men uppkäftig och rent av elak ibland, så han tar ut det så istället.

Nummer Ett var mest frånvarande, ganska inbunden grabb som hade det tufft i skolan, så det tog överhand. Likaså Trean, han har aspberger och hade ett h-vete i skolan så det har också dominerat.

Så av 4 tonåringar har jag fått 50/50, två lugna och två som har gjort uppror :)

Återstår bara att se hur nummer 5 blir...

Kramis

frunatmaken sa...

Mina ungar är vuxna men som jag minns det pratade vi rätt mycket men inte om allt. En del var det kompisarna som fick ta och lite så måste det nog vara.

Lisbeth sa...

Jag har levt med tre barn och det du beskriver stämmer så väl på mellanbarnet som är en flicka. En sak jag konstaterade var att ibland måste jag lämna henne ifred. Jag talade om att jag fanns där men hon valde att ligga på sängen och höra musik och gråta för sig själv. Det är liksom en balansgång att finnas för dom men ändå låta dom gå igenom delar av det i fred. Det är ju så att hormoner är hormoner och beror ju inte alltid på att något är fel
Skulle inte vilja byta med dig just nu. Mammahjärtat gör så ont när man tittar på.
Kram på er

Cecilia sa...

Jag tänkte just när jag läste att det är gott att hon pratar och gråter och stormar, då går det hjälpa till. Känner ibland att jag blev utanför...

Fru Venus sa...

Jag har haft det lugnt och bra med min äldsta, men fjortonåringen.....hjälp mig säger jag bara. Kan berätta att hon var värst när hon var tolv, och just fyllt tretton. Lycka till vännen ;-) KRAM

En häxa på Vift sa...

Men kära nån, blev tvungen att gå bakåt och såg vad som hänt. Lider med er, 14 år är en lång tid att ha en älskad fyrbent vän och förstår att saknaden är stor.

Vad gäller tonåren så har jag inte haft några större problem, däremot förpuberteten (dvs där Emmy är nu) var stundtals femjävlig. De var tjuriga, truliga, gnälliga, obstinata, odrägliga och däremellan helt underbara. Men tonåren har som sagt avlöpt ganska friktionsfritt än så länge (har bara två som är i övre tonåren iof och trean som är på väg dit med minstingen i släptåg på g in i förpuberteten då)men hittills så har det peppar peppar funkat bra och jag har bara fått några extra gråa hår på kuppen. ;)

Malla sa...

Jag tror också att det märks mer på tjejer, men jag jobbar på att sonen ska prata med mig, även fast han gärna är tyst som en mussla. Tror också på att de är bättre att få ur sig allt!

Marie1 sa...

Hej
Tack för att du är med på utlottningen!
Önskar dig god tur!
Marie1