söndag 30 maj 2010

Åh nej, inte bra alls...

Att en kräkning kunde göra så mycket... Jag menar att den gav Emmy konstiga tankar. Hon har legat hela natten och haft panikångest över att hon är rädd för att kräkas... Jag har gjort så gott jag har kunnat för att stötta...

Nu på morgonen skulle hon inte äta ens för hon ville inte spy... Efter mycket övertalande och stort besvär så började hon äta. Nu verkar hon faktiskt bättre efter att ha fått i sig lite mat.

Jag ska ta och ringa till psykologen Emmy har på habiliteringen på måndag. Hon kanske kan hjälpa henne så hon inte får några bestående men av detta. Även om hon vet att det inte är farligt att kräkas så sitter minnet av hur Michaela såg ut när hon kräktes så hårt på hennes näthinna... Jag tror inte det är någon idé att ringa idag på en söndag. Då får hon bara träffa människor hon inte känner och ingen kommer att kunna göra nåt idag ändå.

Vilken tur egentligen att jag själv har haft panikångest i flera år (från det jag var 6 tills jag fyllde 32 tror jag det var). Jag vet ju hur man gör plus att det inte är farligt. När jag gick på terapi så fick jag lära mig att bara slå bort tankarna så fort dom började. Hjärnan bara lurar en ju! Så fort Emmy börjar hyperventilera säger jag "stopp" till henne och oftast slutar hon faktiskt. Hon vet ju oxå att det inte är farligt. Hon vet att hjärnan sänder ut signaler till kroppen och startar en kris-situation. Kan man stoppa redan när man börjar andas fort så stoppar man hela proceduren.

Vi är otroligt trötta idag men vi ska ta och försöka gå till ön i dammen och fika en sväng. För att glömma bort det som var igår...

2 kommentarer:

frunatmaken sa...

Det gäller att lära sig att hantera sig själv.

J sa...

Usch, vilken upplevelse för lilla tösen...):

Skönt om Ni kan hitta på något mysigt tillsammans som får tankarna på annat håll!

Min Son hade också jobbigt (mer än normalt, tror jag) med att kräkas. När han blev sjuk utav gluten som inte upptäcktes på väääldigt länge, och vi alltså inte visste vad kräkningarna berodde på, så försökte jag lugna honom med att det KAN vara positivt och till och med skönt (!?!???!) när man nyss har kräkts.
Man får upp det som är "ontigt och jobbigt" och slipper gå och ha värk och illamåendet inom sej så länge.
Jag "lyckades" vända denna procedur så att han VÅGADE "släppa på" reflexen, för till sist upptäckte han ju själv att det trots allt blev bättre.

Så trösta Din Dotter med att det inte nödvändigtvis måste vara av "ondo" att kasta upp sånt som inte SKA vara i magen.
Det ÄR äckligt medan det håller på, men en kall, fuktig handduk på pannan och någon som stryker bort en tår på kinden brukar göra att det känns pyttelite bättre.

Och en isglass efteråt är världens bästa "medusin" när man "smakar blä"....(;

Hoppas Ni får en riktigt mysig fikastund på ön!
Stor kram!
Jenny