"Vi hade iallafall tur med prästen..."

Vädret hade vi INTE tur med... Eller egentligen kanske vi hade det eftersom det blev uppehåll PRECIS när barna både tågade in i kyrkan och när alla skulle ut. Annars har det varit skitväder hela dagen... Mörka moln som har hällt ur sig skurar lite då och då. Halv-kallt och grått... Inte någon "den-blomstertid-nu-kommer-väder" kanske...

Här är iallafall jag denna dag. jag ser ju rätt så glad eller hur?

Väl i kyrkan var det proppfullt... Så här mycket såg jag när barnen tågade in... Ryggar, ryggar och åter ryggar...

Nu till prästen. Denna präst är bland det roligaste jag någonsin har varit med om. Han hittar alltid på lite hyss och så även denna gång. Han hade på sig rollerblades och spelade badminton, hade cyklop på huvudet plus bar golfbagen på ryggen. Budskapet var att inte stressa utan ta en dag i taget.

Emmys klass  sjunger "Oh Boy" som Peps har skrivit.

Här är kyrkan...

Efter kyrkan åkte vi till faster Pia för sommarlovs-fika. Här är sommarlovs-flickan i soffan..

Pias och Claes hund Sigge:

Emmy leker med hennes pappas och Susannes hund Max.

Detta är dagens fika: SMÖRGÅSTÅRTA! Tala om go-fika!

Efter smörgåstårtan blev det kaffe, kladdkaka och glass. Gissa hur tjock man känner sig nu? Nu ska jag titta på tv lite och bara mysa...

Skolavslutning nästa...

Här sitter jag och ska strax gå in i duschen. Idag är det skolavslutning för Emmy i Norra Solberga kyrka. Gissa vad det är för väder?
REGN!!!
Ska man ha på sig regnställ och stövlar? Nä, bäst att gå in i duschen och bli blöt...

Någon som vill amputera?

Ibland vill man faktiskt bli av med en del kroppsdelar... I mitt fall så är det mina förbannade fötter som ställer till det... Eller egentligen är det min hjärna som inte fattar att mina fötter är så kassa att jag faktiskt inte KAN gå för långt, jag KAN inte bära saker och jag MÅSTE lära mig detta snart.

Igår kväll så ballade höger fot ur helt. Numera har jag högsta dos av medicinen som tar bort nervsmärtorna så vad ska man göra när det inte hjälper? Amputera? Nä, JAG MÅSTE LÄRA MIG! Använda rullstolen ALLTID när jag ska gå ut... Fast rundorna i skogen med hunden måste jag gå utan rullen. Kan inte slänga in en "flerahundrakilos"-rulle i bagaget... Suck och stön så trött jag blir på mig själv...

Idag tar vi nya tag... Eller försöker iallafall. Jag har lärt mig massor sedan jag blev sjuk men vissa saker är svåra att lära om... Kanske är det för att man vill klara sig själv så länge det går. I mitt fall är det mer bekvämt om jag gör saker själv. Slippa ringa efter hemtjänsten som ska komma och bära. Då måste jag ju vänta lite. Ingen har väl dött av att vänta lite? Suck och stön igen...

Nä nu jäklar tar vi nya tag. Försöka alltså...

Min bäste vän och jag!

Jag håller det jag lovar, därför for jag med hunden i bilen till skogen idag oxå. Det är nästan synd att han blir överlycklig, varenda gång han skäller i bilen så skrapar han upp nosen mot biltaket. Snart får jag ha honom i framsätet tror jag!

När vi ändå var i skogen passade jag på att fota lite sommarblommr. Här är blåklockor, dock ville Gibsons ben gärna va med på bild...

Smultron, mumma för både magen och själen...

Här traskar den glade Gibson iväg på stigen...

Matte går lite sakta så med jämna mellanrum vänder han sig om för att kolla så jag är där. Han hörsel är inte bra alls längre så han kan inte höra mig när jag går bakom honom. Bäst att kolla alltså så matte är med!

Humleblomster:

Visst är dessa bollar av mjukhet så underbara att titta på... Fastän de är ogräs!

En av mina favoritblommor; daggkåpa. De blåa blommorna är mormors glasögon.

En annan favorit är rödklöver:

Här är jag och Gibson innan vi ska åka hem igen. En liten tur räcker för både Gibson och mig.

Efteråt åkte jag till stan för att handla. Nu har jag svullat i mig jordgubbar med grädde... Tala om mumsigt! Mina fötter protesterar dock hej vilt... Nu blir det iallafall vila med tv4fakta och kriminalfall att lösa.

Sorgliga tankar i natten...

Det har varit en känslosam dag, både med så varma känslor så man bara kan dö och så sorgsna så man kan hoppa i graven av den anledningen oxå... Många saker börjar puttra under ytan ska ni veta. Jag tror att det är bra, vi får väl se...

På förmiddagen tog jag iallafall med mig hunden i bilen och åkte bort till fotbollsplanen. Där börjar skogen och förr så gick jag ALLTID i skogen. Gibson och jag har utforskat varenda stig, bestigit berg och haft med fika och delat på ballerinakex. Han har gått före och alltid haft koll på mig. Han har aldrig sprungit ifrån mig....

Idag, när vi gick där for känslor genom mig, både så varma och så otäcka... Han gick där, min älskade Gibson, som om han aldrig blivit gammal (nu gråter jag faktiskt!)... Han gick där med glädje i ögonen, vände sig lite då och då för att kolla om matte med två kryckor följde med och tittade på mig med sådan lycka. Jag blev så glad! Först över att jag kunde gå en sväng i skogen och sedan över att min älskade Gibson var så lycklig och verkade vara ung på nytt!

Sedan slog det mig att detta kommer jag aldrig att kunna göra efter denna sommar... Jag kommer aldrig mer att kunna gå i skogen med min allra bästa vän mer när sommaren är slut. Jag har bestämt att han ska få lämna detta livet till hösten. För hans skull... Hade jag fått välja så hade han fått leva till jag dog själv! Jag vill inte att han ska behöva lida mer än han gör nu, han har ont i sina tassar och höfterna börjar bli "gamla"...

Jag gick där och var så glad samtidigt som tåranrna brände bakom ögonlocken... Jag grät inte då men nu gör jag det... Jag har bestämt mig att denna sommaren ska Gibson få gå i skogen nästan varenda dag. Jag ska köra bilen till skogen så han kan få göra det han gillar allra mest den sista tiden han har kvar...

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag pratar med de "där uppe" varje kväll. Jag ber dom varenda kväll att Gibson ska få dö hemma... Att hans hjärta stannar mitt i drömmen då hans ben går som trumpinnar... Jag önskar detta för hans skull...

Tänk vad skönt det kan vara att gråta...

Jag har fått en award!

Jag har fått en award från SKATTKISTA! Tackar, tackar får man säga! Dock satt jag här och skrev en massa saker om mig själv och så sabbades allt för att blogger fick ett av sina "hjärnsläpp" igen... Suck...

Jag har fått flera awards som jag inte har visat, dessa har jag liksom glömt bort och jag ber om ursäkt för detta. Nu ska jag iallafall skriva lite saker om mig själv:

1. Jag föddes med höfterna ur led. Låg i skena i 3 månader.
2. När jag var 4 så började jag att skela på höger öga. Efter lapp för ögat och massor med ögondroppar fick jag operera ögat vid 7 års ålder.
3. Denna operation var mycket traumatisk för mig, jag vaknade bland annat på operationsbordet precis innan de skulle söva mig (hade fått lugnande innan så meningen var att jag skulle vara dåsig och inte minnas något). De försökte sätta masken för mitt ansikte och jag hade världens panik, tre människor tvångshöll mig och jag skrek som en vilde för att komma loss...
4. Började få panikångest när jag var 6 år. Då visste jag inte var detta var för något, jag visste dock att jag inte var som andra och försökte dölja detta för alla.
5. På grund av min ångest blev jag så duktig på att spela teater.
6. Först när jag var runt 30 sökte jag hjälp för detta och är idag frisk på grund av medicinering och KBT.
7. Lever tack vare mitt barn och mina djur.
8. Älskar att vara i skogen och är så ledsen över att inte längre kunna gå upp på ett berg och fika...
9. En av mina lyckligaste stunder i livet var när jag fick min diagnos. Tack vare detta blev pusslet om mitt liv löst...
10. Varenda kväll talar jag med de "där uppe" och tackar för denna dagen.

Så nu vet ni lite mer om mig. Nu ska jag vila mina stackars fötter en aning. De sprängvärker och det betyder att de är överansträngda... Bara att bita i det sura äpplet och använda rullen mera...

Tack alla ni underbara människor...

Tänk vad man kan må bättre av uppmuntrande kommentarer! En del som kommenterar hos mig kan jag tyvärr inte kommentera hos längre på grund av bloggers "hjärnsläpp"... Det går bara inte hur jag än försöker, tyvärr. Så brukar du få en kommentar av mig och numera inte får någon alls så vet du att jag har försökt men ack, ack...

Jag hoppas verkligen att detta problem kommer att försvinna för man har ju fått vänner på nätet som man vill hålla kontakten med. Man blir ju lite sur när man har skrivit en hel radda med ord och sedan inte kan skicka dom vidare... Jag vill iallafall säga att jag är tacksam över att ni finns där ute...

Nu ska jag försöka sova så jag skickar en godnattkram till er ALLA!