Sorry...

Jag är en riktig slöfock vad gällande att visa vad jag har stickat. Jag kan bara inte begripa varför det är på detta viset, troligtvis ett fel i hjärnan... Ska genast kompensera detta genom att visa kort på mina senaste alster!

Här är en liten sjal, eller halsduk för så smal är den, i ett mohairgarn som jag hade i mina gömmor. Mönstret är från drops och finns HÄR.

Här är en annan sjal, oxå i mohair som oxå fanns i mina gömmor. Mönstret är från Yllotyll fast jag gjorde avslutet med eget "hittepå". Hålmönstret får man genom att sticka ett omslag, två ihop vart åttonde varv. 

Tussan var tvungen att kolla vad vi gjorde, "är det kanske meningen att vi ska ha detta gosiga till sovplats eller nåt?"

"Jag tror jag sätter mig här och slickar min kropp lite, det är så skönt mot rumpan tycker jag!"

jag hann knappt ta bort henne förrän den store Buddha oxå ville kolla in den gosiga sjalen.

"Riktigt skönt det här!"

Dock fick inte heller han vara där och gosa in all sin päls i sjalen, förhoppningsvis ska dessa grejer säljas sen.   Först på en hantverksmässa i juni och sedan en marknad vid jul. Jag får nog skriva att dessa innehåller katthår för extra värme ;-))

Inget svar på annonsen...

Trots att jag ansträngde mig till det grövsta så var det ingen man som svarade på annonsen jag skrev i förra inlägget... Jag som hade tänkt mig en anstormning av kommentarer där jag kunde välja och vraka bland alla snygga hingstar... Suck... Ja ja, jag har ju Buddha, han får väl vara min man tills den dagen den riktiga hingsten anländer!

Det lilla barnet har precis anlänt så nu blir det två veckor med full rulle. Tur att jag har sovit massor så jag orkar med detta! Det är så roligt med barn men ack vad sur jag kan bli över att kroppen inte orkar... Att inte kunna vara som vilken annan mamma som helst, en mamma som kan följa med till badhuset till exempel... Eller ta en shoppingrunda på A6 så där spontant...

Det är bara att acceptera, jag vet... Och det gör jag faktiskt men ibland måste man få gnälla lite. Man tänker faktiskt inte på hur jobbigt det är förrän man sitter som jag gör... Att inte kunna de saker som är så självklart för vem som helst, det tar faktiskt lite på psyket... Fast jag är så tacksam för att jag har så bra smärtlindring. Annars skulle jag ligga i sängen 24 timmar om dygnet! DET skulle inte vara roligt....

Hoppas ni har en bra måndag!

Trött...

Denna trötthet... Som jag har sovit nu i två dagar, gått upp vid elva-tolv! Så skönt... Fast sen kommer Emmy hem och det blir skola igen, då är det 07:15 som gäller... Jag har varit duktig nu med min medicin iallafall och jag mår mycket bättre. Skönt när man kan underlätta det lite utan att behöva ringa doktorn...

Efter några dagar med snö så är det äntligen någorlunda bra väder idag. Solen strålar på snön och jag hoppas den försvinner snabbt. Får se om jag tar mig ut idag, jag är ju så himla lat så vi får se... Eller lat, jag är så trött så jag blir lat. Innan jag blev sjuk var jag en pedantisk kvinna som städade varenda dag. Nu kanske jag plockar upp lite katthår på sin höjd...

Finns det ingen karl där ute som älskar att städa och som är singel? Du ska även älska att laga mat och dessutom ÄLSKA MIG! Jag ska ligga på en divan och äta vindruvor hela dagen. När jag behöver hjälp kommer min riddare som ett skott och ger mig det jag behöver. Han måste älska shopping och skogspromenader och när jag säger shopping så ska ju mannen betala...

In my dreams eller vad tror ni?

En dag som började uselt...

Vaknade och mådde RIKTIGT jäkla dåligt, så där dåligt så man nästan önskade att man fick lämna in liksom... Hade sådan värk plus feber, jag svettades som en gris (om nu grisar svettas?). Jäklar, tänkte jag, nu ÄR det influensa...

Åkte hem till mamma och pappa för en påskmiddag. Äta måste man ju även om man mår pyton. Efter maten gick jag och la mig, var bara tvungen! Låg i deras bäddsoffa och började fundera på varför jag mådde pest. Jag har ju mått så konstigt sedan jag bytta medicin... Då gick det upp ett liljeholmens! Det är ju medicinens fel att jag mår så här! Fast egentligen är det mitt eget fel för så här ligger det till: Jag tror att jag måste ta medicinen med PRECIS tolv timmars mellanrum. I morse blev allt förskjutet med flera timmar, inte undra på att jag mådde pest!

Så nu är klockan ställd i min telefon, nu SKA medicinen tas klockan 09:00 och 21:00. Mår jag inte bättre av detta så får jag lägga in mig och så får de köra en totalrestaurering helt enkelt! Jag är ju så van vid att jag har plåster, då finns ju medicinen alltid i kroppen så när jag tänker efter så är det inte så konstigt faktiskt.

Tack för alla påskhälsningar! Roligt att läsa det ni skriver, både mina kommentarer och era bloggar. Jag försöker att skriva kommentrer på era bloggar men jag har så många som jag skriver på så jag får ransonera. Är det någon som känner sig åtsidosatt så får ni hojta på mig!

Många kramar till ER ALLA!!!

Blåkulla?

Nja, jag vet faktiskt inte om jag ska åka dit ikväll... Om sanningen ska fram så har jag kramp i ena sidan av röven (Jag fattar faktiskt inget, jag har inte gjort något!) och jag har svårt att sitta (får sitta på sniskan lite). Att sitta på sniskan på en kvast kan faktiskt vara förenat med livsfara så därför stannar jag nog hemma om inte någon har en sidovagn till sin kvast?

Hoppas iallafall att alla får en säker färd till Blåkulla plus att ni har jäkligt roligt!

Ni är bra vänner!

Efter att ha läst era kommentarer angående mitt förra inlägg så vet jag att ni alla är bar vänner! Jag tycker att det är sorgligt att folk skiter i sina vänner bara för att de blir sjuka. Det finns ju dom som inte är lika sociala som jag, dessa stackars människor som helt plötsligt står där helt utan vänner och är helt ensamma... Tråkigt men tyvärr sant...

Vädret är så där underbart, solen skiner men jag mår inte bra och vill inte gå ut. Mitt huvud är inte helt okej, jag blir så trött. Det räcker att jag tittar neråt så får jag smällhuvudvärk. Dessa jävla nerver som bara förstör för mig, jag vill vara ute och njuta av våren. Igår låg jag och tänkte på om jag skulle be min läkare om en steloperation av nacken, då behöver jag ju inte dras med dessa problem. Fast då är det väl något annat.... Bättre de stelopererade hela mig!

Nä, jag tror jag ska ta mig ett varmt bad och drömma mig bort... Jag måste ju vara på alerten i eftermiddag, då ska vi ju sticka hos Anette!

Oj, det blidde vinter...

Fasen vad kallt det är ute! Från att ha kunnat sita i t-shirt till att ta fram vinterjackan... Aprilväder, javisst... Jag gör inte för mycket känner jag. Sitter och glor på datorn eller sitter och glor på tv:n... Stickar lite... Vad trist livet kan vara ibland. Fast det kanske är bra att ha det trist ibland så man vet när livet är kul!

På något sätt har jag haft nostalgiska tankar som har poppat upp i skallen. Till exempel började jag tänka på min första fest i min glada ungdom... Vad kul vi hade... Fast jag måste erkänna att just tonåren var jobbig, jag hade så mycket tankar som jag inte kunde prata med någon om. Jag var och har alltid varit en väldigt djup människa som vill diskutera livet. Mina vänner var inte riktigt på det sättet...

Minns första festen med blandad förtjusning... Vi hade fått tag på en flaska rödvin (tror det var typ fruktvin för det var sött minns jag). Vi satt hemma hos en kompis och drack i deras bastu (varför just i bastun vet jag inte...). Nästa minne är att jag vaknade upp på deras toalett, full som en kastrull! Jag vet ju inte ens om jag hade kul!

Jag har tyvärr ofta haft minnesluckor när jag har druckit, det är så genant och otäckt! Vad har jag gjort under tiden? Jag själv har ingen aning... Märkligt att man var tvungen att dricka varenda helg, till slut var jag mättad på detta plus att jag började märka av min sjukdom mer och mer när jag var typ 18-20 år. Jag orkade helt enkelt inte hålla de andras tempo. Jag blev klassad som tråkig för att jag inte var med eller gick tidigare...

Dom vännerna har jag inte kvar, inte en enda... Numera har jag ett fåtal vänner som inte bryr sig om att jag är sjuk. Det är så skönt med vänner som inte bryr sig hur man än är. Jag kan faktiskt inte förstå dom vännerna jag hade som bröt med mig när jag blev sjuk. Varför? Jag är väl samma människa för det? Troligtvis tycker dom att det är jobbigt att ha med någon som behöver kryckor och rulle eller så skäms dom väl för mig, vad vet jag...

Hur skulle ni reagera om er kompis blev sjuk?