Vad har jag gjort idag då?

Faktiskt en hel del! Eller det beror väl på hur man ser det men en hel del med mina mått mätta. Iallafall så började dagen lite halvskum till att vid 11-tiden brista ut i ett solsken som kunde göra vem som helst glad. Bäst att smida medans elden är varm, jag tog på lille Buddha sin sele och sedan gick vi ut.

Innan vi kom ut fick han dock hänga med mig en sväng till tvättstugan. Jag råkade stiga honom på svansen ("MJAAAUUUUUU") men han är ju av den förlåtande sorten så han hjälpte mig sedan att sortera tvätt. Troligtvis kommer han att bli en mästare på detta (Hoppas jag).

Här är han ute på gården. Här har han precis nosat på soptunnorna och kanske blev han varm av detta eftersom han sitter mitt på isen och svalkar sig.

Här är han i solen iallafall!

Det var så underbart så jag var ute rätt länge med Buddha. Sen gick jag in med honom och direkt ut med Gibson. Tyvärr får ni hålla tillgodo med ett kort när han kissar:

Här ser ni utsikten mot "dammen" här i samhället. Det är "svartån" som rinner igenom här. Nu är det dock fortfarande en massa snö och dammen är det fortfarande is på men snart så kommer nog gässen och änderna och bajsar gräsmattorna fulla ;-)

Efter detta så hade jag troligtvis fått ALLDELES för mycket sol för jag var tvungen att sova en sväng. Två timmar på soffan, sedan var det dax för stick-café hos Anette. Har dock haft kramp i vaden nu i två dygn, denna värk gör mig smått galen och okoncentrerad så jag kunde bara sticka 3 varv...

Tur att det inte är något tvång att sticka, man kan ju sitta som åskådare oxå. Tänkte visa er Anettes fotölj:

Jag tror inte att någon vågar sätta sig i den!

Nu är jag iallafall äntligen hemma och ska ta och bege mig till sängs alldeles strax. Jag hoppas ni alla har haft det bra idag för det har jag haft!

NI ÄR FANTASTISKA!

Mina kära vänner... Ni är fantastiska! Ni skriver så vackra ord till mig, ni uppmuntrar mig och ger mig en sådan värme när jag mår pyton.

Jag är så glad att jag började blogga och fick chansen att träffa ER.
NI är värda den största bukett rosor som finns! Det kanske inte är så mycket att ge men jag hoppas ni alla förstår hur glad jag blir varenda gång jag får en uppmuntrande kommentar.

TACK!

Tala om "bumby road"...

Vägen mellan Solberga och Sund alltså, den är värre än en bergodalbana just nu! Jag och min ömma moder har tagit denna väg idag när vi åkte hem från den stora staden Jönköping. Tala om att det vart skumpigt. Hade jag inte haft både stödkrage och korsett så hade väl mina kotor suttit uppe i taket eller nåt...

Först besökte vi Lerdalaboden, en stor garnaffär i Jönköping. Jag köpte dock INGENTING, är jag inte ståndaktig? Faktiskt så är ordningen i denna affär helt under isen och är det något jag kan bli besviken på så är det sådant. Knappt inga prislappar och garn huller om buller... Nä, inget trevligt allt faktiskt. Man vill ju veta vad saker och ting kostar eller hur!

Sedan blev den A6 och IKEA... Tror jag köpte batterier på IKEA, orkade liksom inte mer. Resten av trippen vart bara jobbig, jag ville bara hem och ta min medicin och svimma eller nåt...

Nu är jag iallafall hemmka hos mina älsklingar. Emmy har messat och sagt att hon saknar mig, det värmer mer än solens inre kan jag säga! Fast det kanske är paketen på söndag som lockar oxå,vad vet jag? Iallafall så kan jag säga att längtan är ömsesigig...

Nu ska jag ta min stackars ömma rygg, slänga den åt helvete i soffan och försöka få kriminalserien från Amerika att glömma dessa plågor... Ledsen att detta blev ett inlägg fyllt av plågor men tyvärr så är livet just nu lite hårt...

Jag hinner inte med!

Jag jobbar inte, jag städar inte , jag diskar inte... Jag har hjälp en gång om dagen att gå med hunden. Låter som ett liv fullt med tid men sanningen är denna:
JAG HINNER INTE!
Jag hinner inte titta på tv, jag hinner inte träffa kompisar, jag hinner inte plocka upp all skit som ligger överallt, jag hinner knappt gå på toa ibland, jag hinner inte med ER alltid...

Varför? Svaret är förmodligen att min kropp är angripen av detta jävla värkmonster, ett monster som angriper både min kropp, min själ och mitt psyke så hårt så detta med att vara "normal" inte finns längre. Detta är iofs normalt i min värld...

Jag blir dock ledsen, inte för min egna skull utan för allt annat som får lida för detta, allt annat som inte hinns med... Jag ber varenda kväll för att min älskade Emmy inte ska lida allt för mycket plus att djuren mår bra trots detta.

 Alla ska veta att det är inte något fel på min vilja iallafall!

Dock hoppas jag att ingen blir sur om jag på något sätt har "glömt" den personen. Alla finns kvar, dock så är alla inträngda i ett litet hörn av min hjärna, resten är bebodd av värkmonstret tyvärr...

Jag kan ha fått ur tummen lite...

Jag menar den tummen som satt hårt in i ändan. Idag är jag faktiskt så himla duktig, jag har för det första varit nere hos Anette och haft Buddha med mig. I början skrek han faktiskt rätt mycket men sen när han fattade att "mamma" var med så vart han lugn. Då satte han sig i Anettes fönster och kollade in skatorna medans hans svans dammade av Anettes köksbord.

Efter att ha pratat strunt ett tag så gick Buddha och jag upp till oss. Gissa vilken kisse som är trött nu? Kan tyvärr inte ta kort på honom för just för tillfället har kameran gömt sig... Den kommer nog fram imorgon för så brukar det vara i detta hushållet!

Igår tog jag fram två kilo kyckling och just nu håller jag på med att tillaga detta. En gryta med vitlök, garam masala, ingefära, söt chili och lite annat smått och gott. Den andra grytan är det curry i. Vad kan man blanda curry med? ALLT?

Hur detta slutar vet man aldrig, det kanske blir en soppa utav alltihopa! Starkt blev det iallafall kan jag säga redan nu. Fast meningen är att jag ska lägga det i portionsburkar och ta fram senare och då blanda i grönsaker och annat. Det är så himla smidigt! Har man barn så måste ju maten vara färdig NU och då är det bra att redan ha allt klart, bara att värma.

När jag har gjort detta kommer jag säkerligen stupa i soffan men då gör jag det med gott samvete...

Vad trist jag är...

Känner mig som en trist gammal get som bara sitter här och får mer och mer ont i ryggen... Ibland hakar jag liksom upp mig på vissa sidor på internet och kan bara inte sluta trots att hela kroppen skriker "GÅ HÄRIFRÅN DIN DUMMA KOSSA!!!"... Nä, nu ska jag iallafall ta tag i mig själv och förflytta mig två meter åt höger, till soffan alltså... SUCK, ibland får man väl tycka att livet är trist eller?

Mitt älskade barn...

En stor händelse idag är att min Emmy fyller 11 år! Hon är just nu hos sin pappa så nästa söndag blir det födelsedagsfest hos oss. Hon ville inte ha bara ett kalas utan fira var för sig. Hon får ju göra som hon vill, det är ju hennes kalas.

För 11 år sedan föddes hon klockan 19:49 på kvällen efter 5 timmars värkarbete. Jag var öppen 9 centimeter när vi kom till förlossningen, fick lustgas i 10 minuter men vägrade släppa masken så sedan fick jag bara syrgas (Tror ni jag var arg?). Jag kunde inte fatta att det var en flicka för jag var helt säker på att det var en pojk. Det var en liten tjej med tjocka kinder som genast visade sitt humör... Emmy skrek redan när hon var på BB. Sedan skrek hon vad vi än gjorde, hon hade alltså 3 månaders-kolik... Inte något man strävar efter! Efter 3 månade så bara vänder det, det är så himla skumt för man kan inte tro det!

Sedan gick allt i en rasande fart! Det har varit en bergodalbana kan jag säga. Nu har det alltså gått hela 11 år... Som mamma kan man knappt tro att det är sant, hur ska det då kännas när hon fyller 30? Iallafall så tycker jag att det har blivit roligare och roligare att vara mamma ju äldre hon har blivit. Själv är jag ingen älskare av små bebisar, jag gillar när de kan prata! Barn är ju helt underbara att prata med! Att man numera kan ha ett samtal med Emmy och man känner att hon håller på att bli stor och få egna värderingar är extremt roligt tycker jag.

Jag sänder dig ett stort GRATTIS idag min älskade Emmy!