Städdag...

Idag ska det städas... Som alltid så förbereder jag lite innan hemtjänsten kommer. Det ska tas fram dammsugare och dammtrasor bland annat. Visst kan de göra det själva men lite delaktig kan man ju vara tycker jag!

Idag upptäckte jag att jag måste städa bort vissa saker. Gibsons matskålar... Hans godis-burk...Det känns så konstigt att ta bort sådana saker faktiskt... Hans bia-bädd får faktiskt vara kvar, den använder katterna. Gibsons mat står kvar i mat-tunnan. Säkert 15 kilo, det slänger man bara inte sådär rätt uppåner tycker jag så en som jobbar i hemtjänsten (vars tik var så kär i Gibson) ska köpa det för en billig peng... Då äts det ju upp och kommer till nytta...

Fjorton år städar man inte bort på en gång... Hade jag inte haft katthår som döljer alla Gibsons hår så lovar jag att jag säkert skulle hitta hårstrå efter ett år eller så. Jag märker iallafall att det numera är mindre hår i min lägenhet. Rätt skönt faktiskt...

Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt att han är borta. Missförstå mig inte nu, jag sörjer honom, det gör jag absolut men jag inser att det var så rätt att han skulle sluta sina dagar... Jag inser att han var så jäkla gammal och att han levt på lånad tid i minst ett år iallafall. Sista året fick han ju inte vara "hund" på det sättet som han skulle, en hund ska få springa lös i skogen och ha det roligt, det sista var han för gammal för att springa...

Jag minns min käre Gibson med glädje....

Ny ska jag se bättre!

Jag har inte bytt glasögon på säkert 4 år... Om jag ser bra? Nja... Nu är det ju så att jag är bland annat närsynt. Dock så händer det med åldern att detta blir bättre eftersom man börjar se dåligt åt andra hållet. Alltså håller jag på att bli gammal! Illa, riktigt illa...

En välkänd glasögonkedja hade nu ett så jäkla lågt pris för ett par kompletta glasögon så jag kände mig tvingad att beställa tid. Var inne i affären idag och hittade direklt ett par glasögon som passade som handen i handsken (eller glasögon på näsan?). På onsdag ska synen kollas och samma dag ska jag röntga min halskotpelare. Lika bra att slå flera flugor i en smäll eller hur!

Annars är allt som vanligt. Jag börjar vänja mig på något sätt vid mitt nya liv, mitt liv utan att behöva gå ut, mitt trista liv... Jag hoppas att vädret kunde bli en aningens bättre så jag kunde göra mig själv glad genom att ta en tur i skogen. Jag behöver känna doften av mossa...

Dax för nästa katt...

Idag går Buddha och jamar och ser ut att inte vara tillfreds med livet... Även om han inte var så himla tjenis med Gibson så känner han nog att det fattas något.

Igår låg Emmy och jag och pratade om Gibson. Tror det är viktigt, speciellt för henne som inte var med när han dog, att prata om honom så man kan bearbeta sorgen. Hon tycker, som jag, att det är så fruktansvärt tomt i våran lägenhet. Sen sa hon en annan sak: "Jag känner mig inte riktigt trygg nu när Gibson är borta...". Själv känner jag precis samma sak... Våran personliga väktare är ju numera borta, vem ska skydda oss nu då? Kanske Buddha??

Känns ändå så skönt att vi båda kan prata om Gibson, vi tillåter oss både att vara ledsna och glada när vi minns alla saker som hänt genom åren. För Emmy är det nog extra konstigt, hon har ju haft Gibson i hela sitt liv... Jag minns när vi kom hem med Emmy ifrån BB. Vi satte ner Emmy i bilstolen och Gibson gick fram, nosade lite på henne och tittade på oss precis som om han visste att det var hon som hade funnits i min mage...

Många fina minnen, tack och lov att man har dessa som man kan plocka fram och prata om när saknaden blir stor... Tack för att ni delar med er av era sorgliga minnen, alla ni som läser och alla som kommenterar är värda en stor kram!

Att sakna en vän...

Att vi människor sörjer en hund som varit en trogen vän under så många år är ju inte så konstigt men jag tror även att djur saknar djur när de går bort... Buddha har väl inte brytt sig om Gibson så mycket men för Tussan har nog Gibsons bortgång blivit en stor saknad...

Nu efteråt så har hon väckt oss på nätterna och vill kela så man tror hon ska kela ihjäl sig! Man är inte direkt sugen på katt-gos klockan 03:14 mitt i natten, då vill man hellre sova!

Jag tror att Tussan har haft Gibson som sin stora trygghet, nu finns inte den tryggheten kvar...

Tur att vi kan trösta varandra och det är ju just det som är så himla skönt med att ha ett husdjur...

Alla de gånger som Gibson har funnits där när ingen annan har kunnat ge en tröst. Alla gånger man har velat prata med någon men ingen har funnits, ingen förutom Gibson... 

När Emmys pappa och jag särade på oss så hade jag en utmattningsdepression (vilket jäkla långt ord!) och då var han min kurator... 

Alla gånger jag har varit ledsen över min värk så har han kommit och buffat på mig precis som om han sa "kom igen nu!"...

Nu är det Buddha och Tussan som får ta över den rollen... Jag tror de klarar det galant faktiskt. Det enda jag saknar är någon att gå ut och gå med. Igår gick (med rullen då alltså) jag själv och det gick ju bra men det känns så tomt att inte hålla i ett koppel...

Idag har vi varit och handlat och även där blev jag påmind om att jag numera är hund-lös... Var på vippen att köpa hund-godis på ÖB som jag alltid brukade göra. 

Ja,ja... Man vänjer sig väl någon gång fast jag antar att det tar tid... 

Tack alla ni snälla där ute...

Era kommentarer har hjälpt otroligt mycket, att veta att så många tänker på en i en sådan här situation värmer hela min själ! Sen är det så många som har varit med om liknande och delar med sig av sin sorg... Känns skönt när man vet att man inte är ensam om att sakna sin djur...

Här hemma är det tyst och tomt... Emmy fick reda på det när hon kom hem ifrån skolan. Hon grät i min famn men sedan kunde vi sitta och titta på bilder av Gibson och prata minnen.

Jag har gjort som ett litet altare med bild på Gibson, ett tänt ljus och i glasflaskan ligger det en hårtuss från honom...

Detta kortet tycker jag är så fint, de två "syskonen" som vi skämtsamt sa om dessa två.

Min kära syster skickade blommor till mig dagen efter, så fina, jag blev så himla glad...

Jag är inte världens bästa just nu... Att läsa era bloggar blir liksom inte av, jag orkar inte helt enkelt. Huvudet känns helt tomt... Antar att det får ta tid att bli "normal" igen, han har ju varit min käreste vän i hela 14 år och det kan man inte ta med en nypa salt direkt. 

Gibson kommer att kremeras ihop med andra, en så kallad gruppkremering... Jag kände att det kvittade om han kremerades själv eller ihop med andra. Det är ju bara själva skalet av honom som finns kvar... Stoftet kommer att spridas i en minneslund i Rimforsa (ligger någonstans vid Linköping).

Jag tror inte att jag kommer att åka dit och titta. För min del finns Gibson i mitt hjärta varenda minut i resten av mitt liv. Att ha en grav/minneslund att gå till kvittar mig.

Nu ska jag försöka gå ut och gå en sväng. Frisk luft är ju aldrig fel!

Många kramar till er ALLA!

Himlen har fått en ängel...

Tisdagen den 13 september på eftermiddagen drog Gibson sin sista suck här på jorden. Han somnade in med huvudet i min famn och efter tre suckar så flög hans själ upp till himlen...

Emmy ska få veta detta imorgon, fredag. Hon kommer hem från sin pappa då och jag fasar för att berätta detta...

Gibson blev 14 år, en månad och en dag...

Han har lämnat efter sig ett tomrum så stort hos mig men oxå hos flera andra i min närhet.

Livet är inte detsamma sedan han försvann... Jag är förvånad över hur tyst det är... Tyst och tråkigt...

Gibson hade börjat flämta så mycket de sista veckorna och det var mycket därför jag ville att han inte skulle plågas mer. Troligtvis var det hjärtat som spökade. Det hade säkert gått att medicinera men varken jag eller Gibson ville mer. Man ser när gnistan håller på att slockna... Ändå ville jag att han skulle ha sin värdighet kvar när han dog och det hade han verkligen. Jag ville absolut inte att han plågades alltför mycket så därför tyckte jag att han skulle få sluta sina dagar innan han blev allför dålig.

Gibson har levt ett otroligt långt liv för att vara en stor hund. Här är han med bästa kompisen från Flisby, Snobben! Många hund-kompisar har Gibson haft genom åren, många av dom är oxå borta så jag tror de träffar varandra nu där uppe...

Jag saknar min allra bästa vän så jag ibland nästan tror jag skulle vilja dö själv bara för att se hur han har det... Han har verkligen varit den bäste hunden som man kan tänka sig, han har knappt ens morrat utan varit så himla snäll...

Gibson älskade att vara i skogen med mig. När han var ung och pigg gick vi timma-vis i skog och mark och bara njöt... Han har varit min trygghet i livet och nu finns han inte mer...

Han har sprungit iväg i skogen där uppe i himlen...

...och han har det så roligt...

Jag tar paus...

Jag tar lite paus, bara några dagar... Behöver vara för mig själv....