Nu har jag varit lite behövd!

Jag har nämligen hjälpt min kära vän Anette med lite data-bekymmer. Jag är väl inte direkt någon datanörd men ibland får jag faktiskt rycka ut som en räddande data-ängel, känns bra att få hjälpa till!

Annars har det varit en sådan där trist dag igen. Jag har kommit på lite mer varför jag känner så här. Jag levde ju ihop med Gibson i så många år och vi var så himla tajta, det var liksom han & jag hela tiden... Sedan han har försvunnit från mitt liv har jag tappat halva mig, jag vet inte vem jag är längre. Min identitet är liksom borta och jag måste helt sonika lära mig leva igen som bara "Jag Renée" och inte "Renée, Gibsons matte". Det är så jäkla svårt...

Om sanningen ska fram så trodde jag faktiskt att Gibsons död skulle få mig att bryta ihop, alltså bli ko-ko på RIKTIGT! Inte räknade jag med att jag skulle känna som jag gör nu... Jag är faktiskt förvånad men samtidigt glad för att jag inte är inlagd typ. Märkligt vad saker kan göra med en egentligen...

Veckan som kommer nu blir iallafall full med roliga saker. Jag ska träffa flera kompisar och jag ska ha det riktigt skoj. Jag vet att jag kommer att hitta mig själv någon gång men att det säkert kan ta lite tid. Nu ska jag ta en liten dusch och sen smörja in mig med några kilo smörja... Eller orkar jag detta? Hmm... Klockan är ju mer än vad jag trodde... Ja, vi får väl se om jag somnar ren eller skitig!

God natt på er alla mina vänner där ute!

Vad får dig att vilja leva?

Denna veckan har varit svår... Skulle någon fråga mig den frågan så vet jag faktiskt vad som är drivkraften till att jag inte har gått ner mig i det djupaste hål, vad som har fått mig att glöda inombords. Denna veckan har varit annorlunda, jag har känt mig deppig, rastlös och trött på mitt liv...

När man känner på det sättet så börjar (iallafall jag ) man att tänka. Vad har hänt? Vart är jag på väg? Många frågor ploppade upp i huvudet och efter denna veckan har jag hittat lösningen på mitt hemliga recept.

Jag behöver få känna mig behövd!

I måndags åkte Emmy till sin pappa... Här sitter jag och bara sitter... Innan hade jag en hund som behövde mig, som gjorde att jag kom ut och träffade folk. Visst, jag går ut nu med men vädret har faktiskt varit boven i dramat oxå. Katterna är ju min tröst men de behöver inte mig egentligen, katter tror ju att vi bor hos dom liksom!

Förra gången Emmy var borta tog jag bort Gibson, denna gången har jag verkligen fått känna av hur det känns att vara utan honom. En stor bit av mitt sociala liv rycktes bort, inte hade jag en aning om att det skulle bli så här tomt... Jag kommer säkert att vänja mig, jag får fortsätta försöka ge mig ut när vädret blir bättre helt enkelt. Någon ny hund vill jag faktiskt inte ha.... En man kanske? Efter att ha läst alla bloggar om hur era män är (nämner inga namn alls) så vet jag inte om jag vill det heller...

Dax för nästa katt...

Idag går Buddha och jamar och ser ut att inte vara tillfreds med livet... Även om han inte var så himla tjenis med Gibson så känner han nog att det fattas något.

Igår låg Emmy och jag och pratade om Gibson. Tror det är viktigt, speciellt för henne som inte var med när han dog, att prata om honom så man kan bearbeta sorgen. Hon tycker, som jag, att det är så fruktansvärt tomt i våran lägenhet. Sen sa hon en annan sak: "Jag känner mig inte riktigt trygg nu när Gibson är borta...". Själv känner jag precis samma sak... Våran personliga väktare är ju numera borta, vem ska skydda oss nu då? Kanske Buddha??

Känns ändå så skönt att vi båda kan prata om Gibson, vi tillåter oss både att vara ledsna och glada när vi minns alla saker som hänt genom åren. För Emmy är det nog extra konstigt, hon har ju haft Gibson i hela sitt liv... Jag minns när vi kom hem med Emmy ifrån BB. Vi satte ner Emmy i bilstolen och Gibson gick fram, nosade lite på henne och tittade på oss precis som om han visste att det var hon som hade funnits i min mage...

Många fina minnen, tack och lov att man har dessa som man kan plocka fram och prata om när saknaden blir stor... Tack för att ni delar med er av era sorgliga minnen, alla ni som läser och alla som kommenterar är värda en stor kram!

Att sakna en vän...

Att vi människor sörjer en hund som varit en trogen vän under så många år är ju inte så konstigt men jag tror även att djur saknar djur när de går bort... Buddha har väl inte brytt sig om Gibson så mycket men för Tussan har nog Gibsons bortgång blivit en stor saknad...

Nu efteråt så har hon väckt oss på nätterna och vill kela så man tror hon ska kela ihjäl sig! Man är inte direkt sugen på katt-gos klockan 03:14 mitt i natten, då vill man hellre sova!

Jag tror att Tussan har haft Gibson som sin stora trygghet, nu finns inte den tryggheten kvar...

Tur att vi kan trösta varandra och det är ju just det som är så himla skönt med att ha ett husdjur...

Alla de gånger som Gibson har funnits där när ingen annan har kunnat ge en tröst. Alla gånger man har velat prata med någon men ingen har funnits, ingen förutom Gibson... 

När Emmys pappa och jag särade på oss så hade jag en utmattningsdepression (vilket jäkla långt ord!) och då var han min kurator... 

Alla gånger jag har varit ledsen över min värk så har han kommit och buffat på mig precis som om han sa "kom igen nu!"...

Nu är det Buddha och Tussan som får ta över den rollen... Jag tror de klarar det galant faktiskt. Det enda jag saknar är någon att gå ut och gå med. Igår gick (med rullen då alltså) jag själv och det gick ju bra men det känns så tomt att inte hålla i ett koppel...

Idag har vi varit och handlat och även där blev jag påmind om att jag numera är hund-lös... Var på vippen att köpa hund-godis på ÖB som jag alltid brukade göra. 

Ja,ja... Man vänjer sig väl någon gång fast jag antar att det tar tid... 

Tack alla ni snälla där ute...

Era kommentarer har hjälpt otroligt mycket, att veta att så många tänker på en i en sådan här situation värmer hela min själ! Sen är det så många som har varit med om liknande och delar med sig av sin sorg... Känns skönt när man vet att man inte är ensam om att sakna sin djur...

Här hemma är det tyst och tomt... Emmy fick reda på det när hon kom hem ifrån skolan. Hon grät i min famn men sedan kunde vi sitta och titta på bilder av Gibson och prata minnen.

Jag har gjort som ett litet altare med bild på Gibson, ett tänt ljus och i glasflaskan ligger det en hårtuss från honom...

Detta kortet tycker jag är så fint, de två "syskonen" som vi skämtsamt sa om dessa två.

Min kära syster skickade blommor till mig dagen efter, så fina, jag blev så himla glad...

Jag är inte världens bästa just nu... Att läsa era bloggar blir liksom inte av, jag orkar inte helt enkelt. Huvudet känns helt tomt... Antar att det får ta tid att bli "normal" igen, han har ju varit min käreste vän i hela 14 år och det kan man inte ta med en nypa salt direkt. 

Gibson kommer att kremeras ihop med andra, en så kallad gruppkremering... Jag kände att det kvittade om han kremerades själv eller ihop med andra. Det är ju bara själva skalet av honom som finns kvar... Stoftet kommer att spridas i en minneslund i Rimforsa (ligger någonstans vid Linköping).

Jag tror inte att jag kommer att åka dit och titta. För min del finns Gibson i mitt hjärta varenda minut i resten av mitt liv. Att ha en grav/minneslund att gå till kvittar mig.

Nu ska jag försöka gå ut och gå en sväng. Frisk luft är ju aldrig fel!

Många kramar till er ALLA!

Himlen har fått en ängel...

Tisdagen den 13 september på eftermiddagen drog Gibson sin sista suck här på jorden. Han somnade in med huvudet i min famn och efter tre suckar så flög hans själ upp till himlen...

Emmy ska få veta detta imorgon, fredag. Hon kommer hem från sin pappa då och jag fasar för att berätta detta...

Gibson blev 14 år, en månad och en dag...

Han har lämnat efter sig ett tomrum så stort hos mig men oxå hos flera andra i min närhet.

Livet är inte detsamma sedan han försvann... Jag är förvånad över hur tyst det är... Tyst och tråkigt...

Gibson hade börjat flämta så mycket de sista veckorna och det var mycket därför jag ville att han inte skulle plågas mer. Troligtvis var det hjärtat som spökade. Det hade säkert gått att medicinera men varken jag eller Gibson ville mer. Man ser när gnistan håller på att slockna... Ändå ville jag att han skulle ha sin värdighet kvar när han dog och det hade han verkligen. Jag ville absolut inte att han plågades alltför mycket så därför tyckte jag att han skulle få sluta sina dagar innan han blev allför dålig.

Gibson har levt ett otroligt långt liv för att vara en stor hund. Här är han med bästa kompisen från Flisby, Snobben! Många hund-kompisar har Gibson haft genom åren, många av dom är oxå borta så jag tror de träffar varandra nu där uppe...

Jag saknar min allra bästa vän så jag ibland nästan tror jag skulle vilja dö själv bara för att se hur han har det... Han har verkligen varit den bäste hunden som man kan tänka sig, han har knappt ens morrat utan varit så himla snäll...

Gibson älskade att vara i skogen med mig. När han var ung och pigg gick vi timma-vis i skog och mark och bara njöt... Han har varit min trygghet i livet och nu finns han inte mer...

Han har sprungit iväg i skogen där uppe i himlen...

...och han har det så roligt...

Jag mår illa...

Inte för att jag mår dåligt på grund av maginfluensa utan för att jag är på gränsen till ett sammanbrott... Vilka jävla idioter det finns... Denna jävla hundägare vars hund bet Gibson håller på att gå mig på nervera!

Igår messade jag dom att jag skulle åka med Gibson på ett återbesök på onsdag och att antingen fick de ge mig pengar till detta annars fick de följa med och betala!

Till svar fick jag att jag fick minsann skylla mig själv om jag beställde ett besök innan de har fått sina pengar! TACK SÅ JÄVLA MYCKET säger jag då! Inte en enda fråga om hur min hund mår heller...

Jag har inga pengar kvar nu... Jag är helt psykiskt slut av att de bara struntar helt i detta! Idag fick jag ett mess om att de har tagit kontakt med sitt försäkringsbolag om detta. Det skulle de ju för fan ha gjort direkt när det hände! Nu tror de att folksam ska ersätta hela summan... Jag är väl tveksam att folksam ersätter HELA summan men jag får väl vänta och se helt enkelt...

Idag har jag pratat med Agria om hela situationen. De tycker naturligtvis att jag har helt rätt och att jag ska kräva ersättning för bensinkostnad plus att pappa fick ta ledigt från jobbet för att köra oss... Kändes skönt efter detta samtalet, jag fick svar på massor av frågor som jag hade... Värst är ändå att de inte har brytt sig, så gör man bara inte! Agria tyckte dock inte att jag skulle polisanmäla innan vi vet hur det blir. De menar på att situationen blir ännu mer infekterad. De kanske har rätt...

Nu ska jag skriva en låååång redogörelse på hur allt hände så Agria vet vem som ska betala. De förstår ju redan nu att det är de andre men de måste ju ha detta innan. Jag ska även skriva upp mitt vittne till händelsen. Dock så såg ju inte Anna-Britt händelsen men hon var nedanför loftgången och HÖRDE allt!

Jag har ändå tur... Alla snälla människor som jag har runt omkring mig... Jag vet att jag får låna pengar om jag behöver och jag är sååååå tacksam! Alla snälla kommentarer gör mig så glad, ni är helt klart bäst hela högen! En STOR kram till er...