lördag 17 september 2011

Att sakna en vän...

Att vi människor sörjer en hund som varit en trogen vän under så många år är ju inte så konstigt men jag tror även att djur saknar djur när de går bort... Buddha har väl inte brytt sig om Gibson så mycket men för Tussan har nog Gibsons bortgång blivit en stor saknad...

Nu efteråt så har hon väckt oss på nätterna och vill kela så man tror hon ska kela ihjäl sig! Man är inte direkt sugen på katt-gos klockan 03:14 mitt i natten, då vill man hellre sova!
Jag tror att Tussan har haft Gibson som sin stora trygghet, nu finns inte den tryggheten kvar...
Tur att vi kan trösta varandra och det är ju just det som är så himla skönt med att ha ett husdjur...

Alla de gånger som Gibson har funnits där när ingen annan har kunnat ge en tröst. Alla gånger man har velat prata med någon men ingen har funnits, ingen förutom Gibson... 
När Emmys pappa och jag särade på oss så hade jag en utmattningsdepression (vilket jäkla långt ord!) och då var han min kurator... 
Alla gånger jag har varit ledsen över min värk så har han kommit och buffat på mig precis som om han sa "kom igen nu!"...

Nu är det Buddha och Tussan som får ta över den rollen... Jag tror de klarar det galant faktiskt. Det enda jag saknar är någon att gå ut och gå med. Igår gick (med rullen då alltså) jag själv och det gick ju bra men det känns så tomt att inte hålla i ett koppel...

Idag har vi varit och handlat och även där blev jag påmind om att jag numera är hund-lös... Var på vippen att köpa hund-godis på ÖB som jag alltid brukade göra. 
Ja,ja... Man vänjer sig väl någon gång fast jag antar att det tar tid... 

10 kommentarer:

stort och smått sa...

Åh, vad sorgligt. Läste precis om Gibson, och nu kämpar jag mot tårarna....
Han verkar ha fått ett fridfullt slut efter ett långt och bra liv.
Kram.

disa sa...

Ja, de lämnar ett stort tomrum efter sig!! Och de är verkligen människans bästa vän! Kanske du får skaffa en ny hund. =)

Fru Venus sa...

Vår gammelZorra grävde vid Tuffs grav så mycket att vi måsta lägga ett galler över. Hon saknade sin lilla vän så mycket. Styrkekram till dig.

Pia sa...

Vad är det jag får läsa??? Att Gibbson inte mera finns här, på jorden??!! Det måtte kännas tomt. Men som tur är, har ni katterna. Jag har varit med om att mista en hund, som blev 14 år, så jag har en aning...

Kraaam, min vän!
-Pia-

caja sa...

Men åh....kramar i massor/caja

Anonym sa...

Visst saknar katterna honom precis som du och din dotter gör Jag fick verkligen kämpa när två av mina hundar gick bort med bara några veckors mellanrum för den som blev kvar ville inte vara med längre då så han sluta och äta och tappa intresse för allt De tog 3 månader innan han var sig själv igen och jag kunde andas ut Jag förstår din sorg och saknad de tog lång tid för mig innan jag vande mig och inte köpte godsaker och annat

Stor kram Lena

ime sa...

Du skriver så himla fint om saknaden efter Gibson och djurens förmåga att känna hur man själv mår.
Kramar

Helena sa...

Kram, och var lite extra snäll mot dig själv nu.

Sunna sa...

usch, stackare, jag lider med dig och minns,

Anonym sa...

Hej Renée. Jag vet inte vad jag ska skriva . Men du finns i mina tankar.
Jag tror också att Budha och Tussan kommer att lindra smärtan efter Gibson.
Va söt Tussan är där hon ligger och kikar.
Jag tror också att djuren kan sörja en familjemedlem som gått bort även om det är ett djur som funnits i familjen.
Jag skickar en massa tröstekramar till dig och din dotter.
Margit(maxelonia)