Dax för nästa katt...

Idag går Buddha och jamar och ser ut att inte vara tillfreds med livet... Även om han inte var så himla tjenis med Gibson så känner han nog att det fattas något.

Igår låg Emmy och jag och pratade om Gibson. Tror det är viktigt, speciellt för henne som inte var med när han dog, att prata om honom så man kan bearbeta sorgen. Hon tycker, som jag, att det är så fruktansvärt tomt i våran lägenhet. Sen sa hon en annan sak: "Jag känner mig inte riktigt trygg nu när Gibson är borta...". Själv känner jag precis samma sak... Våran personliga väktare är ju numera borta, vem ska skydda oss nu då? Kanske Buddha??

Känns ändå så skönt att vi båda kan prata om Gibson, vi tillåter oss både att vara ledsna och glada när vi minns alla saker som hänt genom åren. För Emmy är det nog extra konstigt, hon har ju haft Gibson i hela sitt liv... Jag minns när vi kom hem med Emmy ifrån BB. Vi satte ner Emmy i bilstolen och Gibson gick fram, nosade lite på henne och tittade på oss precis som om han visste att det var hon som hade funnits i min mage...

Många fina minnen, tack och lov att man har dessa som man kan plocka fram och prata om när saknaden blir stor... Tack för att ni delar med er av era sorgliga minnen, alla ni som läser och alla som kommenterar är värda en stor kram!

Att sakna en vän...

Att vi människor sörjer en hund som varit en trogen vän under så många år är ju inte så konstigt men jag tror även att djur saknar djur när de går bort... Buddha har väl inte brytt sig om Gibson så mycket men för Tussan har nog Gibsons bortgång blivit en stor saknad...

Nu efteråt så har hon väckt oss på nätterna och vill kela så man tror hon ska kela ihjäl sig! Man är inte direkt sugen på katt-gos klockan 03:14 mitt i natten, då vill man hellre sova!

Jag tror att Tussan har haft Gibson som sin stora trygghet, nu finns inte den tryggheten kvar...

Tur att vi kan trösta varandra och det är ju just det som är så himla skönt med att ha ett husdjur...

Alla de gånger som Gibson har funnits där när ingen annan har kunnat ge en tröst. Alla gånger man har velat prata med någon men ingen har funnits, ingen förutom Gibson... 

När Emmys pappa och jag särade på oss så hade jag en utmattningsdepression (vilket jäkla långt ord!) och då var han min kurator... 

Alla gånger jag har varit ledsen över min värk så har han kommit och buffat på mig precis som om han sa "kom igen nu!"...

Nu är det Buddha och Tussan som får ta över den rollen... Jag tror de klarar det galant faktiskt. Det enda jag saknar är någon att gå ut och gå med. Igår gick (med rullen då alltså) jag själv och det gick ju bra men det känns så tomt att inte hålla i ett koppel...

Idag har vi varit och handlat och även där blev jag påmind om att jag numera är hund-lös... Var på vippen att köpa hund-godis på ÖB som jag alltid brukade göra. 

Ja,ja... Man vänjer sig väl någon gång fast jag antar att det tar tid... 

Tack alla ni snälla där ute...

Era kommentarer har hjälpt otroligt mycket, att veta att så många tänker på en i en sådan här situation värmer hela min själ! Sen är det så många som har varit med om liknande och delar med sig av sin sorg... Känns skönt när man vet att man inte är ensam om att sakna sin djur...

Här hemma är det tyst och tomt... Emmy fick reda på det när hon kom hem ifrån skolan. Hon grät i min famn men sedan kunde vi sitta och titta på bilder av Gibson och prata minnen.

Jag har gjort som ett litet altare med bild på Gibson, ett tänt ljus och i glasflaskan ligger det en hårtuss från honom...

Detta kortet tycker jag är så fint, de två "syskonen" som vi skämtsamt sa om dessa två.

Min kära syster skickade blommor till mig dagen efter, så fina, jag blev så himla glad...

Jag är inte världens bästa just nu... Att läsa era bloggar blir liksom inte av, jag orkar inte helt enkelt. Huvudet känns helt tomt... Antar att det får ta tid att bli "normal" igen, han har ju varit min käreste vän i hela 14 år och det kan man inte ta med en nypa salt direkt. 

Gibson kommer att kremeras ihop med andra, en så kallad gruppkremering... Jag kände att det kvittade om han kremerades själv eller ihop med andra. Det är ju bara själva skalet av honom som finns kvar... Stoftet kommer att spridas i en minneslund i Rimforsa (ligger någonstans vid Linköping).

Jag tror inte att jag kommer att åka dit och titta. För min del finns Gibson i mitt hjärta varenda minut i resten av mitt liv. Att ha en grav/minneslund att gå till kvittar mig.

Nu ska jag försöka gå ut och gå en sväng. Frisk luft är ju aldrig fel!

Många kramar till er ALLA!

Himlen har fått en ängel...

Tisdagen den 13 september på eftermiddagen drog Gibson sin sista suck här på jorden. Han somnade in med huvudet i min famn och efter tre suckar så flög hans själ upp till himlen...

Emmy ska få veta detta imorgon, fredag. Hon kommer hem från sin pappa då och jag fasar för att berätta detta...

Gibson blev 14 år, en månad och en dag...

Han har lämnat efter sig ett tomrum så stort hos mig men oxå hos flera andra i min närhet.

Livet är inte detsamma sedan han försvann... Jag är förvånad över hur tyst det är... Tyst och tråkigt...

Gibson hade börjat flämta så mycket de sista veckorna och det var mycket därför jag ville att han inte skulle plågas mer. Troligtvis var det hjärtat som spökade. Det hade säkert gått att medicinera men varken jag eller Gibson ville mer. Man ser när gnistan håller på att slockna... Ändå ville jag att han skulle ha sin värdighet kvar när han dog och det hade han verkligen. Jag ville absolut inte att han plågades alltför mycket så därför tyckte jag att han skulle få sluta sina dagar innan han blev allför dålig.

Gibson har levt ett otroligt långt liv för att vara en stor hund. Här är han med bästa kompisen från Flisby, Snobben! Många hund-kompisar har Gibson haft genom åren, många av dom är oxå borta så jag tror de träffar varandra nu där uppe...

Jag saknar min allra bästa vän så jag ibland nästan tror jag skulle vilja dö själv bara för att se hur han har det... Han har verkligen varit den bäste hunden som man kan tänka sig, han har knappt ens morrat utan varit så himla snäll...

Gibson älskade att vara i skogen med mig. När han var ung och pigg gick vi timma-vis i skog och mark och bara njöt... Han har varit min trygghet i livet och nu finns han inte mer...

Han har sprungit iväg i skogen där uppe i himlen...

...och han har det så roligt...

Jag tar paus...

Jag tar lite paus, bara några dagar... Behöver vara för mig själv....

Award!

Jag har fått en AWARD av finaste Rosenvante!Man ska svara på lite frågor och skicka den vidare till 5 bloggar som har mindre än 100 följare. Här kommer frågorna och naturligtvis oxå svaren:



Varför började du blogga?

När jag var mindre skrev jag alltid dagbok. När man blev lite äldre så slutade jag med det jag har nog saknat detta lite. Att jag började blogga var inget jag hade tänkt utan jag liksom bara blev med blogg en dag! Att folk läser min blogg är naturligtvis jättekul och att kunna sprida vidare information är ännu roligare. Mitt syfte med bloggen är ju bland annat att skriva om EDS men oxå om allt som gör livet värt att leva!

Vilka bloggar följer du?

Alla möjliga, mest bloggar som handlar om stickning. Fast allra mest så är jag intresserad utan människan bakom bloggen. Folk som skriver om vardagliga ting alltså. Gillar inte när det bara är om en enda sak, då blir jag ointresserad. Jag följer väldigt många bloggar men jag har ju tid till det oxå!

Vilken favoritfärg har du?

Gillar nog alla färger. Kan säga att dagens mode där allt ska vara vitt kanske inte är min smak riktigt. Jag mår dåligt om jag inte har färg runt omkring mig. Helst vill jag ha orientaliska färger, då mår jag bäst (kan säga att jag försöker ha det så i mitt sovrum)!

Vilka favoritfilmer har du?

Jag är urdålig på att titta på film... De filmer som jag senast såg är de filmer som jag ser ihop med Emmy, barnfilmer alltså... Tittar gärna på tv och då blir det tv4fakta och någon bra dokumentär. Jag är nog en väldigt trist person, haha!

Vilket land drömmer du om att besöka?

Har alltid fascinerats av Kinas mystik så det är nog det landet som kommer etta på min lista. Annars skulle jag gärna åka tillbaka till USA, inte för att det är mystiskt direkt men för att jag verkligen gillade detta land.

Nu ska jag skicka denna AWARDEN vidare till:

Att leva med EDS (eller Anna D som jag kallar henne)

Stina mitt i livet

Frunatmaken´s blog

Disas hantverk

Lejonkvinnan

Är ni avis på att inte DU fick en Award, kom och ta en bara!

Är jag helt knäpp?

Ja det kan man verkligen undra... Jag har liksom trott att jag har skrivit inlägg men det har jag ju inte gjort! Det är ju så man blir lite rädd för sig själv...

Igår var det en galen dag på många sätt. När hemtjänsten precis skulle gå så kom en kompis till Emmy in i hallen och klädde av sig jackan.
"Vad gör du här?" frågade jag.
"Jag ska ju leka med Emmy!" sa hon och såg ut som om jag var helt ko-ko som frågade detta.
"Ja men Emmy är ju i Eksjö!" säger jag...
Stackars flicka, hon blev precis förstörd över att ha tagit fel... Saken är den att hennes mamma hade släppt av henne utanför och åkt vidare till sitt jobb så flicke-stackarn blev allt lite undrande hur hon skulle göra.... Jag ringde till Eksjö och allt löste sig, hon blev hämtad av Emmys pappas sambo efter en stund!

Sedan skulle jag skriva ett inlägg och världens åskoväder bröt ut! Det regnade så in i Norden och det blev som vanligt översvämning utanför på vägen (inte vid vårt hus tack och lov!) så jag hade lite att titta på när bilarna kom och åkte rätt in i den stora pölen utan att ha sett den. Tala om att de blev helt snopna över att hamna i en lite sjö!

Sedan var jag helt off på kvällen, gick och la mig redan vid klockan åtta... Idag borde jag väl vara utsövd eller hur? Jag kan säga att det var skönt att sova så länge men jag hade kunnat sova hela dagen tror jag. Det var iallafall mysigt att vakna omgiven av alla djur runt om mig. Att ha en mys-stund på morgonen är det bästa jag vet!