På planet till Tampa somnade Emmy och jag. Dock vaknade jag av att något lät. Tittade åt Emmys höll och då ser jag att hon håller på att gå i sömnen, hon ska ta av sig bältet och försöka komma ut i korridoren!!! My god! Jag fick ta bort hennes händer från bältet och försöka lugna ner henne! Till slut lugnade hon sig, tack och lov!


Vi landade i Tampa halv ett på natten (Amerikansk tid) och gick in i vänthallen. Helt plötsligt bara står de där framför oss, Janet och Dale! Två väldigt trevliga människor som vi nu ska bo hos alltså! De hjälper oss till bagageutlämningen, vi har ingen aning om hur våra väskor har hamnat...

Helt plötsligt ser jag Emmys zebrafärgade väska! Hennes och pappas väska kom till Tampa airport men min och mammas var borta. Eftersom våra biljetter var lite knasiga så antog vi bara att de var i Sarasota (Vilket dom var).

Nu skulle vi då hem till Sarasota från Tampa. Janet och Dale hade två stora Cryslers som vi packade in oss i och så for vi iväg. En timme tog det att åka till Sarasota. Till slut var vi framma, trötta som fasen så vi bara tittade rakt fram och stupade i säng! Pappa hade inte sovit på 31 timmar så han var helt förstörd...


Mamma och pappa fick ett rum och Emmy och jag fick ett. Vårat rum har en så skön dubbelsäng med helt nya madrasser, hur bra är inte det! Men nu var vi tvungna att sova...

Fortsättning följer...

USA - Charlotte

Resan till Charlotte var bara typ en och en halv timme. Nu kändes det som om man var riktigt van vid flygandet, tre än så länge, så det var en piece of cake! Första flygningen var jag nervös, nu satt jag bara helt lugnt och stilla...

In på terminalen, Charlote är en rätt stor flygplats så det var inte lätt att hitta rätt men vi gick till US airlines biljettlucka igen för att reda ut våra biljetter. Då går det upp ett ljus: MIN RULLSTOL ÄR BORTA!!! Herregud den lämnade jag ju innan jag gick på planet och de skulle gett mig den när jag gick ut från planet! Jag missade rullen!!! Ja, ja blir man förvånad? NEJ! Så det var bara att prata med de i biljettluckan om min rullstol oxå, om de kunde spåra den. Jodå det kunde de, den var kvar på gaten, den vi hade lämnat.

Så det var bara att traska vidare för att leta efter rullen... En annan sak som vi upptäckte var att dynan till rullen oxå var borta... Va fan är den? Då mindes jag att jag hade suttit med den i Frankfurt och när vi hade bråttom så hade jag helt enkelt glömt den... Ja, snart skulle vi väl glömma våra huvuden nånstans!!!

Gaten där rullen skulle vara hittade vi inte så vi frågade en gubbe som satt på nån sorts liten bil och körde folk genom flygplatsen. Han var så snäll så han skjutsade oss till rullen, tack och lov! Det var en jäkla bit att gå så vi hade tur att vi fick skjuts!

Här ser ni mamma och pappa medans de åker denna bil:


Medans vi står där och pratar efter att ha hittat rullen så ringer min telefon. Det är Janet som har läst mitt mejl!!! Hon säger att det inte blir några problem för dom att åka till Tampa,d et är bara en timmes bilfärd för dem så de kommer dit istället och hämtar oss! HALLELUJA! Lyckan är nu fullständig så vi går på planet till Tampa, trötta som fasen men glada över att allt har löst sig!


Här är Emmy och jag innan planet lyfter. Vi var så trötta så vi somnade nästan direkt! Emmy somnade innan planet hade lyft!


Fortsättning följer...

USA - Philadelphia

Äntligen Amerikansk mark under våra fötter! Vi hann vara glada i typ fem minuter innan vi började inse en väldigt knäpp sak: På grund av att planet till Philadelphia blev försenat så blev hela res-rutten åt skogen... Nu hade vi alltså missat alla andra plan oxå!!! Himmel och plättar...

Men inte kunde vi börja gråta inte, nej det var bara att bita ihop och försöka hitta US airlines en gång till och förklara vårat problem. Tack och lov att alla i Amerika är så snälla och tillmötesgående, de hjälper en gärna! Kvinnan vid disken där vi stod och grejade var helt underbar, hon fixade och trixade så till slut hade hon ett förslag: om vi kunde åka till charlotte och ta planet därifrån till Tampa istället för Sarasota, annars fick vi stanna i Charlotte tills morgonen efter om vi ville komma ända till Sarasota...

Nu blev det problem... Vi hade nämligen inget telefonnummer till Dale och Janet, hur skulle vi förklara för dom att vi inte kom till Sarasota??? Bråttom var det oxå, fan, fan och åter fan... Inget internet fanns det heller men jag fick en idé; om jag fick tag på nån i Sverige så kanske de kunde hjälpa mig att gå in på min mejl och skriva till dom! Tog telefonen och började slå nummret till syrran, då svarade bara en röst att det var fel nummer... Slog till alla människor och ändrade på +46 nummret om det var det de var fel på, hela tiden denna röst att det var fel... Sen slog jag numret till Emmys pappa och fick signal!!!

"Hallå???" svarade en trött röst. Åh nej, klockan var mitt i natten i Sverige! Fasen oxå men nu var goda råd dyra så det var bara att be om ursäkt och be honom att gå in på min mejl och mejla Janet. Anders gjorde detta, trots att han var helt yrvaken och vimsig! Nu fick vi bara hoppas att Janet läste detta! Jag sprang tillbaka till disken och sa att det var okej!

Nu var det bara ett problem till... Hon hann inte göra hela våra biljetter ända till Tampa färdiga så två fick hela biljetten och två fick biljetter bara till Charlotte. Vi skulle alltså få fixa nya biljetter där men vem brydde sig? Ingen vi var bara glada att det ordnade sig!

Så nu var det att springa genom flygplatsen till gaten för att gå på planet!

Fortsättning följer...

USA - Frankfurt till Philadelphia

Nu äntligen har vi rett ut alla internet problem... Gissa om dom har tjocka väggar i dessa hus? Så tjocka så det inte gick att ta emot signalen från deras router när jag satt i "vårat" rum så gick inte signalen fram ända dit eftersom vi bor som i en egen flygel på huset. Så efter ett tags letande så hittade vi en plats där jag kunde sitta och blogga, vid bardisken!

Nu kommer då fortsättningen på äventyret:
Äntligen var vi då på planet till Philadelphia. Fast jag antar att allt strul vi fixade vid biljettluckan gjorde att planet blev en aning försenat... Nu flög vi med ett väldigt stort plan, tolv säten på en rad. Först fick Emmy och jag inte sitta brevid varandra men en stackars kines ville nog inte höra hennes gråt så han bytta plats med Emmy, himla snällt!


En himla skillnad att lyfta och landa med ett sådant stort plan måste jag säga, man liksom känner det inte! Flygvärdinnorna på planet var en syn för sig måste jag säga! My god! De var gamla som gatan! En tanta var så gammal så vi trodde nästan att vi skulle behöva ringa ambulans! Hon var ju typ 75 år och skulle vara med oss hela vägen över atlanten, man blir ju inte lite orolig... Tyvärr så var ALLA flygvärdinnor lika gamla så det var bara att vänja sig.


Framför oss hade vi tv-apparater som Emmy kunde titta på film på, hon såg Tom & Jerry, dock med engelskt tal men det gjorde inget. Jag var rätt trött så jag somnade kanske en liten stund, Emmy somnade nog oxå en liten stund, det var verkligen behövligt!

Efter många långa (nästan nio) timmar landade vi på Philadelphia airport! Lyckan var fullständig, iallafall ett litet tag...

Fortsättning följer...

Mer strul!

Kan inte fatta att det kan va sa mycket strul! Nu har min dator tappat internet, jag blir galen! Tanker fortsatta min berattelse sa fort jag fatt det fixat for jag har ju alla bilder i den datorn. Ni far ha talarmod med mig! Fortsattningen kommer forhoppningsvis snart!

Hoppas ni har det bra i Sverige! Jag kan tyvarr inte kolla in era bloggar nu nar jag ar har for det skulle ta sadan tid och jag hinner inte det. Vi maste hinna med sa mycket som mojligt nu nar vi ar har sa darfor blir det sa tyvarr! Hoppas ni inte blir arga for att jag inte kan kolla era bloggar...

Ha det bast! Jag hoppas internet-problemet ska bli lost snart (Janet jobbar med att reparera datorer sa vi kan nog fixa det!), Kram pa er alla

USA - Frankfurt

Nu har vi då kommit fram till Frankfurt i Tyskland. Jag kan säga att i Tyskland är de inte det minsta handikappvänliga överhuvudtaget... Inga rullstolar fanns det att hitta någonstans, jag fick gå hela tiden! Min rullstol var ju i bagaget som skulle till Sarasota så det var ju bara att härda ut. Vi satte oss på en bänk, jag hade min dyna från rullstolen att sitta på. Mitt emot hade vi en affär med lite tidningar och så vidare så vi köpte vatten och lite godis.

Nu började jag må riktigt dåligt, illamåendet kom och skölde över mig som en våg! Magen började protestera och det var bara att gå på toa och se glad ut. Jag tog en tablett och la mig lite på bänken. Då fick jag för mig att jag skulle sätta på min avstängda telefon. Skrev in pin-koden och den sa att det var fel, skrev in den igen men fortfarande fel... Skrev den en tredje gång och då låser ju hela telefonen...! Lovely!!! Vad fan ska jag göra nu? Jag ringde med pappas telefon till syrran som fick sitta vid datorn i Sverige och försöka klura ut hur vi skulle gå tillväga. Lyckligtvis så hittade hon min puk-kod på telias sida men då ville min telefon inte ta emot denna jäkla kod heller!!! Nu var jag nära ett nervöst sammanbrott!!! Gjorde det en sista gång och vips så fungerade det! Mycket märkligt måste jag säga...

Hur som helst hade detta telefon-tjafs gjort min mage helt i uppror så jag satte mig på toa och var förbannad! Helt plötsligt kommer mamma in och säger att vi är vid fel gate! Torka sig fort som fasen och hoppa ut från toa och iväg som en jäkla iller! Fram till passkontroll och de tyckte det var konstigt med våran biljett, vi tänkte inte så mkt på det utan gick vidare mot gaten.

Väl där säger en kvinna helt sonika att vi inte får gå på planet för att vi för det första är försenade och för det andra så har vi inga boardinpass. Emmy börjar storgråta, vi försöker be till kvinnan att hon ska släppa fram oss men icke...

Fyra förbannade själar går ut till själva ankomsthallen för att hitta US airlines och fixa till detta för till USA ska vi helt enkelt!!! Vi hittar US airlines och förklarar att vi har missat planet och vi måste till Sarasota idag. Efter mycket om och men så fixar hon till så att vi (om vi har en jäkla tur, beroende på om fyra personer har avbokat sina biljetter) kanske kommer med planet till Philadelphia så vi därifrån kan åka till Charlotte och fortfarande hinna med samma plan som var tänkt från början. HIPP HIPP HURRA! Jag hade kunnat kyssa dom allihopa!

Men nu var det bråttom, fick gå så fort jag kunde och jag tackar för att jag hade medicin med mig annars hade jag nog varit inlagd efter all stress! Vi följde efter en tjej som guidade oss fram genom flygplatsen så vi kom rätt. När vi väl kommer fram går vi igenom säkerhetskontroll nr 2, sedan ser vi att det är kö till planet. Kanske var det vårat strul som gjorde planet försenat, vad vet jag ,men vi fick iallafall stå där och vänta tills våra namn skulle ropas upp. Tänk om vi inte kom med???

I kön fick jag byta mina plåster! Jösses så det kan bli... Jag hade ju tänkt göra det på en toalett eller så men det fanns ingen tid till det så mitt i kön fick jag byta dom!

Plötsligt ropar en kvinna upp "JOHANSSON"!!! Gissa om vi var glada, vi hoppade in i planet hur kvickt som helst så de inte skulle ångra sig! Det tog ändå en stund innan planet till slut lyfte men när det gjorde det så kände vi att nu fixade det ju sig iallafall. Om vi bara visste...

Fortsättning följer...

USA - Från Anneberg till frankfurt

Hello! Nu är jag äntligen tillbaka hos Janet och Dasle och jag har fått igång min egna dator så jag kan skriva lite om våran resa. Jag kommer att skriva den ifrån början för annars blir man ju så förvirrad! Så häng med på min resa:

Vi åkte från Anneberg klockan halv fyra på natten. Jag hade faktiskt sovit, helt otroligt! Emmy var rätt så uppspelt och vaken:


Resan till Göteborg gick så jäkla snabbt, helt plötsligt bara fanns det en skylt med Landvetter på. Ni kan se här att det var fullt med väskor i bilen... Pappa hade gjort sitt bästa för att pressa ihop allt! Rullstolen tog ju lite plats oxå. Men vad gör lite trängsel när man vet att man ska flyga till ett varmt land? Ingenting!


Väl framme så var det lite strul med biljetterna, de hade ett nytt sätt att checka in, man fick först checka in på ett ställe och sen ställa sig i nästa kö för att lämna väskorna... Vi som inte är så himla vana vid att flyga blev en aning förvirrad.Sen var det till att gå igenom säkerhetskontrollen för första gången och sedan packade de alla väskor på mig som satt i rullstolen. Jag ser ut som en riktig pack-åsna!


Jag lämnade min rullstol vid säkerhetskontrollen (tror jag det var), de sa att det var bättre att jag höll koll på min dyna själv för de trodde den skulle komma bort annars. Så jag tog dynan själv. Detta skriver jag för att det händer saker framöver nämligen...

På planet gick vi, pirriga i magen naturligtvis! Äntligen skulle vi lämna Sverige och påbörja våran resa...


Resan till Frankfurt gick bra, inga luftgropar eller några andra missöden hände.
Fortsättning följer i nästa inlägg!

Tack för alla kommentarer! Det värmer verkligen!!!