En lugn natt...

Tack och lov säger jag. Barnet var så trött så hon däckade som en liten bebis. Jag tror inte hon orkade en natt till med ångest.

Nu på morgonen så var hon hungrig och efter att ha ätit lite så var hon piggare. Ändå pratade vi om att hon skulle prata med psykologen på habiliteringen. Det är så skönt att hon själv är positiv till detta. Jag vet själv när jag var liten så hade jag sådan ångest (hon är lik mig som ett bär tyvärr) men inte visste mina föräldrar vad det var eller om det fanns hjälp att få. Jag fick bara höra att man inte fick bete sig så som jag gjorde (ångest är ju rätt likt trots faktiskt). Detta gjorde att jag höll all ångest inom mig.

Ni som har eller har haft ångest vet ju vad som händer om man inte släpper ut den... Det sprängs till slut!!!När jag var 30 var jag "sjuk" av min ångest. Så sjuk så jag knappt kunde gå utanför dörren. Plötsligt kände jag att jag ORKADE inte mer. Jag gick till doktorn och fick remiss till psyk. Där fick jag ett antal samtal och blev botad! Eller det sitter ju i bakhuvudet men nu vet jag hur jag ska göra om det börjar.

Jag äter oxå en medicin som heter Efexor som innehåller både seratonin och noradrenalin och denna är både mot medstämdhet och ångest. Denna medicin plus samtal gjorde mitt liv till ett underbart liv istället för ett liv som var helt åt helvete...

Jag kan säga att jag har faktiskt hellre EDS än att få mitt psykiska elände tillbaka! Jag led alltså av en kronisk depression med panikångest. Inget jag önskar min värsta fiende...

En liten fika...

Emmy, jag och Gibson tog en liten fika-tur ner till dammen. Jag satt i rullen och Emmy tog cykeln.


Vi såg flera små dunbollar på vägen. Visst är dom alldeles underbara!


Den här bilden har faktiskt Emmy tagit, hon är jätteduktig på att fota!


Vi satte oss vid kanten och Emmy lekte lite med en pinne i vattnet.


Till sist en bild på Gibson. Han kanske skulle behövt solbrillor i solen!


Nu är det kväll och Emmy har feber... Med tanke på den där kräkningen (Michis hade magsjuka och spydde sen hela natten) så är det väl bara att vänta och se vad som händer...

Mors dag!

"Just det, det är ju mors dag idag" säger Emmy och springer iväg och hämtar ett paket till mig!


Visst blir man rörd ända in i hjärnbalken av denna fina tavla hon har gjort i slöjden!


Sen öppnade jag brevet som hörde till och då kom det en tår i ögonvrån... Alla gånger man skäller och blir arg, allt är visst förlåtet. Jag ÄR nog en bra mamma verkar det som!


Jag har satt upp dessa grejer brevid datorn så jag kan titta på dom när hon är hos sin pappa. Hon ska ju dit imorgon. Tack och lov så har hon lugnat sig nu och jag hoppas att det förblir lugnt nu. Jag kommer ändå att ringa psykologen på måndag. Hon behöver nog prata med henne tror jag...

Åh nej, inte bra alls...

Att en kräkning kunde göra så mycket... Jag menar att den gav Emmy konstiga tankar. Hon har legat hela natten och haft panikångest över att hon är rädd för att kräkas... Jag har gjort så gott jag har kunnat för att stötta...

Nu på morgonen skulle hon inte äta ens för hon ville inte spy... Efter mycket övertalande och stort besvär så började hon äta. Nu verkar hon faktiskt bättre efter att ha fått i sig lite mat.

Jag ska ta och ringa till psykologen Emmy har på habiliteringen på måndag. Hon kanske kan hjälpa henne så hon inte får några bestående men av detta. Även om hon vet att det inte är farligt att kräkas så sitter minnet av hur Michaela såg ut när hon kräktes så hårt på hennes näthinna... Jag tror inte det är någon idé att ringa idag på en söndag. Då får hon bara träffa människor hon inte känner och ingen kommer att kunna göra nåt idag ändå.

Vilken tur egentligen att jag själv har haft panikångest i flera år (från det jag var 6 tills jag fyllde 32 tror jag det var). Jag vet ju hur man gör plus att det inte är farligt. När jag gick på terapi så fick jag lära mig att bara slå bort tankarna så fort dom började. Hjärnan bara lurar en ju! Så fort Emmy börjar hyperventilera säger jag "stopp" till henne och oftast slutar hon faktiskt. Hon vet ju oxå att det inte är farligt. Hon vet att hjärnan sänder ut signaler till kroppen och startar en kris-situation. Kan man stoppa redan när man börjar andas fort så stoppar man hela proceduren.

Vi är otroligt trötta idag men vi ska ta och försöka gå till ön i dammen och fika en sväng. För att glömma bort det som var igår...

Ja dom små barnen...

Meningen var att Michaela skulle sova över hos Emmy. Dock hade flickebarnet ätit lite för mycket "krafs" (godis, chips plus cocacola...) så det råkade hända en olycka...

Jag satt på toa.

"Mamma!!! Skynda dig!!!"

"Jag sitter på toa!!!"

"Michaela har kräkts!!!"

Ja vad gör man? Jo man bromsar allt vad kiss och bajs heter och skyndar sig ut för att kolla läget. Läget var så här: Ett golv med spy, Michaela ståendes med spy på kläderna och mitt barn som hoppar som en stolle på stället och skriker "Jag vill inte kräkas, jag vill inte kräkas, jag vill inte kräkas!!!".

Mitt barn är fullkomligt vettskrämd för att kräkas. Att se sin allra bästa kompis göra det gjorde henne helt uppåt väggarna av ångest... Emmy hackade tänder, hon skakade och hon hyperventilerade! Riktig panik alltså...

Michis fick gå hem... Emmy var så rädd för att det skulle smitta henne så det gick inte att övertala henne om att det inte var farligt... Nu har hon lugnat sig lite men jösses vilken jäkla kväll! Det är ingen dans på rosor att vara ensamstående förälder ;-)

Knut knöt en knut...

Om nu Knut knöt knuten så var han banne mig inte bra på att knyta knutar! Hängde ni med? Garnet som jag stickar med, drops Delight, har knutar på sina ställen. jag stickar på som vanligt, alltså skiter jag i knutarna.

Pratade med Anette i telefonen och vad får jag se, knuten har GÅTT UPP!


Fan och hans moster säger jag bara... Jag är ju skapad så att mina fingrar är allergisk mot sådant där pilligt göromål... Ja, det var ju bara att sätta sig och ha tungan rätt i mun och försöka få allt tillbaka på stickan igen efter att ha dragit upp åtskilliga varv... Tur att jag inte hade kommit så himmelens långt för då hade jag nog börjat gråta!

Sen ska man ju komma på vilket varv man hamnade på... Helt plötsligt har jag tre maskor för mycket, hur jag nu har kunnat få det? Skit samma, man ska ju öka maskor hela tiden och jag tror ingen ser om det felar lite nånstans...

Hur gör ni när ni har knutar på garnet?

Nu jäklar är den färdig!

Nu har jag stickat färdigt citronen! ÄNTLIGEN! Dom sista varven kändes som en eveghet måste jag säga. Min ömma moder ska hjälpa mig med att fästa trådar och spänna ut den, jag är inte hänt med fästning kan jag säga... Idag ska jag börja på nästa citron, den ska bli orange-röd tror jag...