Rumpan är numera rengjord...

Den lilla vännen är numera hemma i tryggheten... Vägen till Nässjö var uppstressad, Gibson skällde hela tiden och när vi kom till veterinären så var han helt skakig... Fast han är rätt rolig när han kommer in i rummet där, han går alltid direkt upp på vågen! 35 kilo hund...

Sen gjorde han mig förvånad för han hoppade upp självmant på bordet! Jag nästan svimmade... Sedan skulle ju den otäcka veterinären klämma och känna. Hu, så hemskt! Sen konstaterade hon att den vänstra analsäcken var inflammerad och tog fram en STOOOOOR spruta! Gången till den säcken var visst trång så det var väl därför som den var som den var, inflammerad...

Jag trodde ju att de skulle söva min älskling men ack, ack! De körde utan, jag fick hålla svansen så hon såg ordentligt. Gibson tyckte inte direkt att det var skönt men han stod ut och överlevde! Nu är rumpan spolad och sen ska han ha penicillin i en vecka plus ett återbesök om två veckor. Blir säkert bra som fasen!

Emmy ville inte vara med in i rummet när vi grejade med Gibson så hon satt i väntrummet hela tiden. När jag kom ut så var hela väntrummet fullt med en massa tyskar så jag såg knappt barnet mitt! Sen satte vi Gibson i bilen och gick och hyrde tre filmer plus köpte lite gott till Gibson. Apoteket var vi ju tvungna att gå till oxå. Tack vare besöket och medicinen så blev man 800 spänn fattigare... Ja, ja, vad gör man inte för sina barn, eller hur!

Hur grått kan det bli?

Himmlen är grå, det är kallt som fasen och det är första juni... Vad är detta? Man blir ju helt grå invärtes till slut om det ska hålla på så här!

Jag har inte gjort nåt direkt idag mer än att jag har lekt arbetsledare medans hemtjänsten har städat. Tvättat hunden i rumpan har jag oxå gjort. Han måste ju se lite anständig ut där bak när han ska analyseras där klockan två... Tur att han inte vet vad som ska hända än, Gibson är vansinnigt rädd för veterinären och då speciellt för det extremt farliga bordet som man måste upp på. Varenda besök är en plåga både för Gibson och för mig. Jag återkommer med en rapport om hur detta gick senare!

Det stackars barnet är sjuk idag och har feber. Hon får följa med till veterinären idag ändå. Inte kan hon vara hemma själv! Hon gillar inte sprutor men jag sa att hon får sitta och titta in i väggen så hon inget ser. Dom får säkert ge Gibson lite lugnande nämligen. Allt ordnar sig nog hoppas jag...

Vad ska jag göra i USA???

Jo jag ska hälsa på mina släktingar i Sarasota, Florida. Det är min mor och far och jag och Emmy som ska åka. Vi ska vara borta i två veckor och ha det mysigt som fasen!

Så nu vet ni det ni som undrar!

"Jag vill åka hem!"

Ja, precis så sa min lilla puppa till mig när telefonen ringde framåt kvällen. Hon hade inte varit många timmar hos sin pappa när hon ville hem... Hon grät och var jätteledsen!

Det var bara för fadern att köra hem henne... När hon låg här i sängen sen så sa hon "jag vill vara här när jag är sjuk". Hon mår alltså inte bra än... Imorgon skulle de ha ute dag så hon får vara hemma imorgon oxå sen får hon gå till skolan. Jag hoppas oxå att psykologen kan hjälpa henne med detta problem.

Att vara förälder är banne mig inte lätt...

Duktig som faen!

Ja faktiskt fick jag tummen ur denna otroligt stora häck och satte mig vid telefonen... Jag har rtingt till smärtenheten om ett intyg angående min medicin när jag åker till USA. Sen har jag fixat en tid till Emmy hos habiliteringens psykolog! Hon ska dit nästa måndag.

Sen avbokade jag cell-provstiden... Orkar fan inte... Är jag dum då kanske? Nä jag tar det en annan gång för jag försökte på nätet att ändra tid men det enda som gick det var att avboka... Ja då avbokar jag väl!

Sen kanske det blir stopp i avloppet för jag rakade mina lurviga grott-kvinne-ben i duschen...

En lugn natt...

Tack och lov säger jag. Barnet var så trött så hon däckade som en liten bebis. Jag tror inte hon orkade en natt till med ångest.

Nu på morgonen så var hon hungrig och efter att ha ätit lite så var hon piggare. Ändå pratade vi om att hon skulle prata med psykologen på habiliteringen. Det är så skönt att hon själv är positiv till detta. Jag vet själv när jag var liten så hade jag sådan ångest (hon är lik mig som ett bär tyvärr) men inte visste mina föräldrar vad det var eller om det fanns hjälp att få. Jag fick bara höra att man inte fick bete sig så som jag gjorde (ångest är ju rätt likt trots faktiskt). Detta gjorde att jag höll all ångest inom mig.

Ni som har eller har haft ångest vet ju vad som händer om man inte släpper ut den... Det sprängs till slut!!!När jag var 30 var jag "sjuk" av min ångest. Så sjuk så jag knappt kunde gå utanför dörren. Plötsligt kände jag att jag ORKADE inte mer. Jag gick till doktorn och fick remiss till psyk. Där fick jag ett antal samtal och blev botad! Eller det sitter ju i bakhuvudet men nu vet jag hur jag ska göra om det börjar.

Jag äter oxå en medicin som heter Efexor som innehåller både seratonin och noradrenalin och denna är både mot medstämdhet och ångest. Denna medicin plus samtal gjorde mitt liv till ett underbart liv istället för ett liv som var helt åt helvete...

Jag kan säga att jag har faktiskt hellre EDS än att få mitt psykiska elände tillbaka! Jag led alltså av en kronisk depression med panikångest. Inget jag önskar min värsta fiende...

En liten fika...

Emmy, jag och Gibson tog en liten fika-tur ner till dammen. Jag satt i rullen och Emmy tog cykeln.


Vi såg flera små dunbollar på vägen. Visst är dom alldeles underbara!


Den här bilden har faktiskt Emmy tagit, hon är jätteduktig på att fota!


Vi satte oss vid kanten och Emmy lekte lite med en pinne i vattnet.


Till sist en bild på Gibson. Han kanske skulle behövt solbrillor i solen!


Nu är det kväll och Emmy har feber... Med tanke på den där kräkningen (Michis hade magsjuka och spydde sen hela natten) så är det väl bara att vänta och se vad som händer...