En liten fika...

Emmy, jag och Gibson tog en liten fika-tur ner till dammen. Jag satt i rullen och Emmy tog cykeln.


Vi såg flera små dunbollar på vägen. Visst är dom alldeles underbara!


Den här bilden har faktiskt Emmy tagit, hon är jätteduktig på att fota!


Vi satte oss vid kanten och Emmy lekte lite med en pinne i vattnet.


Till sist en bild på Gibson. Han kanske skulle behövt solbrillor i solen!


Nu är det kväll och Emmy har feber... Med tanke på den där kräkningen (Michis hade magsjuka och spydde sen hela natten) så är det väl bara att vänta och se vad som händer...

Mors dag!

"Just det, det är ju mors dag idag" säger Emmy och springer iväg och hämtar ett paket till mig!


Visst blir man rörd ända in i hjärnbalken av denna fina tavla hon har gjort i slöjden!


Sen öppnade jag brevet som hörde till och då kom det en tår i ögonvrån... Alla gånger man skäller och blir arg, allt är visst förlåtet. Jag ÄR nog en bra mamma verkar det som!


Jag har satt upp dessa grejer brevid datorn så jag kan titta på dom när hon är hos sin pappa. Hon ska ju dit imorgon. Tack och lov så har hon lugnat sig nu och jag hoppas att det förblir lugnt nu. Jag kommer ändå att ringa psykologen på måndag. Hon behöver nog prata med henne tror jag...

Åh nej, inte bra alls...

Att en kräkning kunde göra så mycket... Jag menar att den gav Emmy konstiga tankar. Hon har legat hela natten och haft panikångest över att hon är rädd för att kräkas... Jag har gjort så gott jag har kunnat för att stötta...

Nu på morgonen skulle hon inte äta ens för hon ville inte spy... Efter mycket övertalande och stort besvär så började hon äta. Nu verkar hon faktiskt bättre efter att ha fått i sig lite mat.

Jag ska ta och ringa till psykologen Emmy har på habiliteringen på måndag. Hon kanske kan hjälpa henne så hon inte får några bestående men av detta. Även om hon vet att det inte är farligt att kräkas så sitter minnet av hur Michaela såg ut när hon kräktes så hårt på hennes näthinna... Jag tror inte det är någon idé att ringa idag på en söndag. Då får hon bara träffa människor hon inte känner och ingen kommer att kunna göra nåt idag ändå.

Vilken tur egentligen att jag själv har haft panikångest i flera år (från det jag var 6 tills jag fyllde 32 tror jag det var). Jag vet ju hur man gör plus att det inte är farligt. När jag gick på terapi så fick jag lära mig att bara slå bort tankarna så fort dom började. Hjärnan bara lurar en ju! Så fort Emmy börjar hyperventilera säger jag "stopp" till henne och oftast slutar hon faktiskt. Hon vet ju oxå att det inte är farligt. Hon vet att hjärnan sänder ut signaler till kroppen och startar en kris-situation. Kan man stoppa redan när man börjar andas fort så stoppar man hela proceduren.

Vi är otroligt trötta idag men vi ska ta och försöka gå till ön i dammen och fika en sväng. För att glömma bort det som var igår...

Ja dom små barnen...

Meningen var att Michaela skulle sova över hos Emmy. Dock hade flickebarnet ätit lite för mycket "krafs" (godis, chips plus cocacola...) så det råkade hända en olycka...

Jag satt på toa.

"Mamma!!! Skynda dig!!!"

"Jag sitter på toa!!!"

"Michaela har kräkts!!!"

Ja vad gör man? Jo man bromsar allt vad kiss och bajs heter och skyndar sig ut för att kolla läget. Läget var så här: Ett golv med spy, Michaela ståendes med spy på kläderna och mitt barn som hoppar som en stolle på stället och skriker "Jag vill inte kräkas, jag vill inte kräkas, jag vill inte kräkas!!!".

Mitt barn är fullkomligt vettskrämd för att kräkas. Att se sin allra bästa kompis göra det gjorde henne helt uppåt väggarna av ångest... Emmy hackade tänder, hon skakade och hon hyperventilerade! Riktig panik alltså...

Michis fick gå hem... Emmy var så rädd för att det skulle smitta henne så det gick inte att övertala henne om att det inte var farligt... Nu har hon lugnat sig lite men jösses vilken jäkla kväll! Det är ingen dans på rosor att vara ensamstående förälder ;-)

Knut knöt en knut...

Om nu Knut knöt knuten så var han banne mig inte bra på att knyta knutar! Hängde ni med? Garnet som jag stickar med, drops Delight, har knutar på sina ställen. jag stickar på som vanligt, alltså skiter jag i knutarna.

Pratade med Anette i telefonen och vad får jag se, knuten har GÅTT UPP!


Fan och hans moster säger jag bara... Jag är ju skapad så att mina fingrar är allergisk mot sådant där pilligt göromål... Ja, det var ju bara att sätta sig och ha tungan rätt i mun och försöka få allt tillbaka på stickan igen efter att ha dragit upp åtskilliga varv... Tur att jag inte hade kommit så himmelens långt för då hade jag nog börjat gråta!

Sen ska man ju komma på vilket varv man hamnade på... Helt plötsligt har jag tre maskor för mycket, hur jag nu har kunnat få det? Skit samma, man ska ju öka maskor hela tiden och jag tror ingen ser om det felar lite nånstans...

Hur gör ni när ni har knutar på garnet?

Nu jäklar är den färdig!

Nu har jag stickat färdigt citronen! ÄNTLIGEN! Dom sista varven kändes som en eveghet måste jag säga. Min ömma moder ska hjälpa mig med att fästa trådar och spänna ut den, jag är inte hänt med fästning kan jag säga... Idag ska jag börja på nästa citron, den ska bli orange-röd tror jag...

Ingen rolig fredagskväll...

Jag skulle bara ta en sista liten runda med hunden nu ikväll. Brukar bara gå här utanför och direkt när jag öppnar dörren så ser jag en liten folksamling på andra sidan gatan. Jag känner igen en av dom, en kvinna och hon sitter hukad över något i gräset...

Naturligtvis var det hennes katt som låg där i gräset... Död, brutalt påkörd av en av dessa som tycker det är jättekul att köra genom samhället som en galning. För ungefär en månad sedan blev hennes andra katt påkörd så nu har hon inga katter kvar...

Det var tragiskt att se henne bära hem detta blodiga bylte. Katten var hennes sons... Man får ändå känna tacksamhet över att katten troligtvis dog direkt men roligt är det inte...