Vad jag menar med detta är att det finns ju ingen ände på snöandet direkt... Snöandet kanske oxå har två ändar? Någon rullstol går bara inte att ta ut. Vill man fastna så kan man ju köra men just nu har jag ingen lust. Det verkar som om pengarna till snöröjningen är slut för det plogas väldigt sparsamt.Jag tänkte nästan sätta en liten plog framför rullen, det hade väl varit ballt!!!
Ibland kan ens barn chocka en. Ikväll tog Emmy fram kläder hon skulle ha imorgon, la det hur prydligt som helst på sitt-puffen i tv-rummet så hon kan ta på sig dom imorgon. Utan tjat alltså, hon liksom kom på det helt själv! Måste säga att detta är en rolig ålder emellan alla tjuriga utbrott. Men det är väl det som kallas för livets resa? Nu ska jag lägga mig brevid Emmy och titta på Mythbusters..., vad annars?
onsdag 3 februari 2010
En liten Måns
Igår var jag hemma hos Lisa och Thomas som för några veckor sedan (typ 2 kanske?) fick en liten bebis som heter Måns. Av Lisas mage att döma så borde Måns vägt som ett smörpaket men han vägde över 3 kilo! Hur kan en del bebisar få plats?
Jag hade stickat en liten filt till Måns plus att jag hade hittat världens minsta strumpor. Man kan ju inte fatta att dom har så små fötter!!! Jag fick hålla detta lilla pyre en stund och det kändes helt overkligt att Emmy en gång har varit lika liten! Och nu fyller hon 10 år...
Till skillnad mot Emmy så är Måns ett VÄLDIGT lugnt barn. Medans jag var där så sa han inte ett enda pip (Emmy hade skrikit hela tiden...) fast Thomas tyckte han va gnällig när han rörde på sig lite ;-)Får man sådana lugna barn så är ju tiden efter förlossningen inte lika jobbig som när man får ett barn med kolik. Kan meddela att det inte är roligt alls...
Något annat som inte är så roligt idag så är det så att det har snöat hela natten och jag fick GÅ med hunden idag igen. Mina ben värker nu så jag vet inte vad jag ska göra. Tabletter kan jag inte ta för det är nervsmärta det handlar om. Benen och speciellt fötterna klarar inte av att jag går så mycket. Trycket på lederna blir för stort och nerverna hamnar ännu mer ikläm. Ja, ja.... Det smälter väl nån gång... Efter sportlovet så får det gärna bli lite vår ute, längtar efter fågelkvitter och grönt gräs...
tisdag 2 februari 2010
Att träna eller inte träna...
Tänkte skriva här på bloggen om detta med träning. När jag var yngre tränade jag ganska mycket, säkert lika mycket som ni som läser här och klassades som "friska" i ung ålder. Fast jag måste säga att jag fick ofta träningsvärken från hell, d.v.s jag kunde ibland inte gå på flera dagar efter en fotbollshelg. Vrickade fötterna gjorde jag oxå. Det var därför jag slutade med fotboll. Att dra bort håret med tejpen man fixerade foten med gick väl an men när även skinnet följde med, då la jag av...
Sedan började jag arbeta vid 18 års ålder och blev hur sjuk som helst. Min kropp orkade troligtvis inte med dom lyften som finns inom vården. Gick till doktorn och för det första tyckte han naturligtvis att jag var alldeles för ung för att vara sjuk, för det andra sa han till mig att träna och skickade mig till sjukgymnasten. Där gick jag hur länge som helst utan någon som helst bättring, jag blev snarare sämre hela tiden.
Efter att ha haft värk i drygt 15 år så hände det något med just värken, det avtog liksom. Hade jag vetat varför så hade jag inte blivit så himla glad, för detta är vad som händer: När man har haft värk i musklerna en låååång tid, alltså att muskeln har överarbetats under flera år, så liksom blir musklerna "förvärkta". Vet inte om ni har hört detta begrepp innan, jag kan säga att jag trodde inte det kunde bli så att man till slut inte kände så mycket. Eftersom jag nu trodde att jag blev bättre så började jag att träna. Vad tror ni händer om man tränar en muskel som nästan är "död", alltså är alldeles utarbetad? Jag kan säga att min kropp kollapsade en dag för cirka 1,5 år sedan. Jag kunde inte gå längre plus att jag fick en sådan värk i mina fötter och ben så jag tänkte faktiskt ta livet av mig om ingen kunde hjälpa mig. Detta hade alltså hänt: Musklerna orkade inte bära upp min kropp längre så därför hamnade alla nerver som är i lederna ikläm och därför denna smärta.
Jag åker numera el-rullstol längre sträckor. Får mjölksyra bara av att ta ut ett mjölkpaket ur kylen. Min värk är numera kontrollerad av plåster med smärtstillande i plus att jag tar medicin mot nervsmärta. Ändå kan läkarna inte göra mig helt smärtfri. Nervsmärta är svårt att få bukt med. Mitt liv ändrades på ett ögonblick...
Jag skriver detta för att det talas mycket om träning och EDS. Visst träna på om ni känner att det känns bra MEN något man måste göra är att efter varje liten träning man gör, se till att muskeln är avslappnad innan man tränar igen. Alltså få en jäkla massa massage plus vila. Vet ni hur lätt det är att ta i för mycket? Att tycka att träningen var så kul så man gör lite mer varje gång man går dit. Och så går man oftare för man ser resultat och visst det kan ju bli bra MEN det kan oxå gå som det gjorde för mig.
Därför vill jag säga till alla med EDS (särskilt dom som redan har ont i musklerna) tänk på att musklerna tränas bara du går, står eller sitter. När man har EDS strävar musklerna hela tiden att få kroppen rak. Är man mycket rörlig i lederna (som jag)jobbar musklerna som i ett maratonlopp HELA TIDEN! Utsätt inte musklerna för mer än dom klarar av, lyssna på kroppen.
Jag visste inte att jag hade EDS när jag höll på att träna. Jag visste inte att jag förstörde min kropp för alltid och gjorde mig handikappad. Kanske hade jag blivit sådan här ändå men jag kan säga (med doktorernas medhåll) att jag skyndade på det genom att träna. Numera tränar jag genom att bara leva. Jag går en liten bit varje dag men det är med ett plågat ansikte och värkande kropp...
Sedan började jag arbeta vid 18 års ålder och blev hur sjuk som helst. Min kropp orkade troligtvis inte med dom lyften som finns inom vården. Gick till doktorn och för det första tyckte han naturligtvis att jag var alldeles för ung för att vara sjuk, för det andra sa han till mig att träna och skickade mig till sjukgymnasten. Där gick jag hur länge som helst utan någon som helst bättring, jag blev snarare sämre hela tiden.
Efter att ha haft värk i drygt 15 år så hände det något med just värken, det avtog liksom. Hade jag vetat varför så hade jag inte blivit så himla glad, för detta är vad som händer: När man har haft värk i musklerna en låååång tid, alltså att muskeln har överarbetats under flera år, så liksom blir musklerna "förvärkta". Vet inte om ni har hört detta begrepp innan, jag kan säga att jag trodde inte det kunde bli så att man till slut inte kände så mycket. Eftersom jag nu trodde att jag blev bättre så började jag att träna. Vad tror ni händer om man tränar en muskel som nästan är "död", alltså är alldeles utarbetad? Jag kan säga att min kropp kollapsade en dag för cirka 1,5 år sedan. Jag kunde inte gå längre plus att jag fick en sådan värk i mina fötter och ben så jag tänkte faktiskt ta livet av mig om ingen kunde hjälpa mig. Detta hade alltså hänt: Musklerna orkade inte bära upp min kropp längre så därför hamnade alla nerver som är i lederna ikläm och därför denna smärta.
Jag åker numera el-rullstol längre sträckor. Får mjölksyra bara av att ta ut ett mjölkpaket ur kylen. Min värk är numera kontrollerad av plåster med smärtstillande i plus att jag tar medicin mot nervsmärta. Ändå kan läkarna inte göra mig helt smärtfri. Nervsmärta är svårt att få bukt med. Mitt liv ändrades på ett ögonblick...
Jag skriver detta för att det talas mycket om träning och EDS. Visst träna på om ni känner att det känns bra MEN något man måste göra är att efter varje liten träning man gör, se till att muskeln är avslappnad innan man tränar igen. Alltså få en jäkla massa massage plus vila. Vet ni hur lätt det är att ta i för mycket? Att tycka att träningen var så kul så man gör lite mer varje gång man går dit. Och så går man oftare för man ser resultat och visst det kan ju bli bra MEN det kan oxå gå som det gjorde för mig.
Därför vill jag säga till alla med EDS (särskilt dom som redan har ont i musklerna) tänk på att musklerna tränas bara du går, står eller sitter. När man har EDS strävar musklerna hela tiden att få kroppen rak. Är man mycket rörlig i lederna (som jag)jobbar musklerna som i ett maratonlopp HELA TIDEN! Utsätt inte musklerna för mer än dom klarar av, lyssna på kroppen.
Jag visste inte att jag hade EDS när jag höll på att träna. Jag visste inte att jag förstörde min kropp för alltid och gjorde mig handikappad. Kanske hade jag blivit sådan här ändå men jag kan säga (med doktorernas medhåll) att jag skyndade på det genom att träna. Numera tränar jag genom att bara leva. Jag går en liten bit varje dag men det är med ett plågat ansikte och värkande kropp...
måndag 1 februari 2010
SvampBob är tillbaka
Emmy är tillbaka och då också SvampBob fyrkant. Känns riktigt mysigt att ha barnprogram i bakgrunden. SvampBob är faktiskt en mycket bra figur som jag tycker alla skulle titta på nån gång. Han är nämligen en mycket snäll och fredlig svamp som tar det mesta med en klackspark. Många av oss människor är alldeles för strama och ser bara i svart eller vitt. Men livet är faktiskt inte på detta sättet. Det finns gråzoner precis överallt!
Nu ska Emmy och jag iallafall lägga oss i sängen och titta på "Mythbusters" (naturligtvis...)
Nu ska Emmy och jag iallafall lägga oss i sängen och titta på "Mythbusters" (naturligtvis...)
Ett telefonsamtal senare
Här står jag (eller nu sitter jag naturligtvis ner medans jag bloggar...) och lagar mat för att Emmy ska komma hem. Då ringer hon och vill vara kvar på fritids... Fast jag måste säga att jag har ett väldigt förstående barn. Hon frågade nämligen om det gick bra om hon fick leka med en tjej, om det inte gick bra så skulle hon stanna på fritids. Jag sa att jag inte mådde riktigt bra och då leker dom på fritids istället. Emmy är en pärla måste jag säga. Min pärla...
Ryggvärk...
Måste va nån skit som sitter i kroppen helt enkelt. Nu fick jag så jäkla ont i ryggen så det nästan svartnar för ögonen. Tog en extra oxynorm plus en alvedon i hopp om att skiten mildras lite. Slängde även poå mig min korsett så det blir lite avlastning för ryggen. Har ju slarvat med att använda den... ( ja, hur dum e man egentligen?)
Febern som kom och gick...
Ja, det var väl märkligt... Igår hade jag feber och mådde piss och perko. Idag är febern nästan borta... Men när jag tänker efter så är det inte så konstigt om jag minns rätt hur det var när Emmy var sjuk. Först fick hon väldigt ont i kroppen (säkert tre dagar hade hon detta), sen fick hon feber och sedan blev hon förkyld. Märkligt men sant... Så jag har nog drabbats av det Emmy hade innan. Nu börjar det nämligen kännas lite i näsan... Men eftersom jag även hamstrar förkylningsprodukter så är det ingen fara, jag har så jag klarar mig!
Idag på morgonen mådde mina ben inget vidare (inte resten heller men jag står ju inte på huvudet precis...) så det fick bli rullen idag fastän vädret inte passar för dom som sitter i rullstol egentligen. Snön lägger sig i drivor och man kan fastna med eländet och det är nog inte så kul. Själv har jag ju fastnat flera gånger men alltid lyckats komma loss. Sen är jag ju inte så långt hemifrån, i värsta fall får jag krypa på knäna sista biten om det skulle behövas. Så det blev en relativt lång runda med Gibben idag. Han behöver det för hans hormoner dansar hambo inombords... Nån jäkla böna löper och han är så förälskad så... Jag är måttligt road av detta. Att ha en hund som efter en runda tittar på en med ledsna ögon och gnäller som om han aldrig har varit ute är inte kul alls... Enda som hjälper (enligt mig) är att gå, gå och åter gå med dom så dom är så trötta så dom somnar innan gnället hinner bildas i käften på dom. Gibson är tack och lov numera så gammal så det räcker med en normal runda för att han ska somna. Tack och lov som sagt...
Idag på morgonen mådde mina ben inget vidare (inte resten heller men jag står ju inte på huvudet precis...) så det fick bli rullen idag fastän vädret inte passar för dom som sitter i rullstol egentligen. Snön lägger sig i drivor och man kan fastna med eländet och det är nog inte så kul. Själv har jag ju fastnat flera gånger men alltid lyckats komma loss. Sen är jag ju inte så långt hemifrån, i värsta fall får jag krypa på knäna sista biten om det skulle behövas. Så det blev en relativt lång runda med Gibben idag. Han behöver det för hans hormoner dansar hambo inombords... Nån jäkla böna löper och han är så förälskad så... Jag är måttligt road av detta. Att ha en hund som efter en runda tittar på en med ledsna ögon och gnäller som om han aldrig har varit ute är inte kul alls... Enda som hjälper (enligt mig) är att gå, gå och åter gå med dom så dom är så trötta så dom somnar innan gnället hinner bildas i käften på dom. Gibson är tack och lov numera så gammal så det räcker med en normal runda för att han ska somna. Tack och lov som sagt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)