lördag 8 oktober 2011

Vad får dig att vilja leva?

Denna veckan har varit svår... Skulle någon fråga mig den frågan så vet jag faktiskt vad som är drivkraften till att jag inte har gått ner mig i det djupaste hål, vad som har fått mig att glöda inombords. Denna veckan har varit annorlunda, jag har känt mig deppig, rastlös och trött på mitt liv...

När man känner på det sättet så börjar (iallafall jag ) man att tänka. Vad har hänt? Vart är jag på väg? Många frågor ploppade upp i huvudet och efter denna veckan har jag hittat lösningen på mitt hemliga recept.

Jag behöver få känna mig behövd!

I måndags åkte Emmy till sin pappa... Här sitter jag och bara sitter... Innan hade jag en hund som behövde mig, som gjorde att jag kom ut och träffade folk. Visst, jag går ut nu med men vädret har faktiskt varit boven i dramat oxå. Katterna är ju min tröst men de behöver inte mig egentligen, katter tror ju att vi bor hos dom liksom!

Förra gången Emmy var borta tog jag bort Gibson, denna gången har jag verkligen fått känna av hur det känns att vara utan honom. En stor bit av mitt sociala liv rycktes bort, inte hade jag en aning om att det skulle bli så här tomt... Jag kommer säkert att vänja mig, jag får fortsätta försöka ge mig ut när vädret blir bättre helt enkelt. Någon ny hund vill jag faktiskt inte ha.... En man kanske? Efter att ha läst alla bloggar om hur era män är (nämner inga namn alls) så vet jag inte om jag vill det heller...

13 kommentarer:

Fru Venus sa...

Vännen...... Jag önskar att du träffade nån som ville roa dig, trösta dig, värma dig och kunna leva med dig på dina villkor. Mina barn, havet, sommaren, böcker, musik och vänner får mig att leva. Fan, jag måste ta mig till dig! KvällsKRAM!

Hamrånge slöjdare sa...

Man måste ha ett socialt liv! Man behöver inte ha en man, det räcker med goda vänner som man kan anförtro sig åt. Gläds åt ditt barn och katterna. Läs böcker, titta på TV.
Hoppas du mår bättre i morgon och att solen skiner, då brukar det kännas bättre!
Kram och God Natt!!

Bitte sa...

Jag förstår precis hur det känns! Det är så tomt utan barn hemmavid, men en hund är i alla fall ett jättefint sällskap. Nu träffar jag nästan aldrig hundarna på dagarna då det är jaktsäsong, och det har plötsligt blivit otroligt tyst hemma... det är till och med så att jag saknar när de bråkar, lever om och stökar ner, allt sånt som jag kan irritera mig på i vanliga fall :-).

Jag läste ikapp de inlägg jag missat hos dig och läste då om din sjukdom. Det var intressant att få veta mer, jag visste egentligen ingenting om den tidigare! När jag såg bilderna på din såriga hud, kom jag att tänka på den Aloe Vera Gele jag brukar köpa, den kommer från Forever Living. Jag har provat andra märken också, men inget kan hittills mäta sig med det här! Jag använder den på sår, hudirritationer, solsveda (där är den kanon!) och även på hundarna, på såriga tassar och mycket annat.

Jag läste en artikel om Sanna Ehdin (läkare och författare) för ett tag sedan, hon sa i den att hon använde just den här gelen i ansiktet stället för hudkräm och att rynkor och annat mer eller mindre hade försvunnit efter ett halvår! Jag tror att jag måste prova gelen på det sättet också ;-).

Ha en riktigt fin kväll!

Många kramar från en annan ensam mamma :-)

Anonym sa...

Det du skriver om så känner jag det också.Jag har en man men det hjälper inte. Jag känner mig ensam i alla fall. Önskar att jag hade en väninna att ha trevligt tillsammans med. Men jag orkar ju inte vara ute och gå.
Nu önskar jag dig en skön söndag och skickar massor med kramar till Dig.
Margit(maxelonia)

Anette sa...

JAG behöver dej! Det vet du ju. Vill du inte komma ner till mej, får du ringa brandkåren och be att dom hissar upp mej;) Vi kan ju ha ett stickmöte på toa, annars är min soffa väldigt skön att ligga i (har jag hört). Anledningen att jag fortfarande lever är att jag måste fylla mitt hem med garn, så du klarar dej resten av ditt liv.
Jag har alltid jour!!!!!

conny sa...

Hey! Jag skulle sakna dig om du försvann. Jag kommenterar inte så ofta men jag vet att du finns där och kämpar med ditt liv.
Ensamhet är bland det svåraste man kan drabbas av, och ibland handlar det om att fråga sig själv vad man vill med sitt liv. Vad är det jag tycker gör livet värt att leva och vad vill jag uppnå, och sen försöka finna vägar att uppnå detta. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, och lider man dessutom av EDS så gör det inte saken bättre.
Något som brukar lätta upp tillvaron är miljöombyte, och då menar jag i alla dess former, för ibland tröttnar man på vardagens rutiner och vill upptäcka nya saker och upplevelser, bli inspirerad helt enkelt. Förändringar, både positiva och negativa kommer alltid att inträffa i våra liv och det gäller att försöka se det positiva i förändringarna. Vilket inte är lätt alla gånger, det medges.

Sköt om dig!

Snäckskalsdalen. sa...

Tack för att du svarade på alla frågorna och mina också! Det var intressant att läsa de andra frågorna och svaren också, det är så mycket man inte vet och det är en stor sak att få reda på hur det är!

Ja, känna sig behövd är viktigt. Men inte hjälper en karl alltid då, precis som du skriver. Nu klagar jag inte på min man Peter för han är som du vet att jag skrivit i bloggen helt outstanding, men att hitta en sån kan inte vara lätt.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tror att en liiiten hund skulle vara bra i alla fall....eller?

Och så Anette förstås.

Nej, men allvarligt talat, det är viktigt med det sociala, vad ska vi hitta på....för grunna lite på det!

Kramar och hoppas att du mår bättre i morgon och att solen skiner och fåglarna sjunger eller nåt sånt!

Nattkramar
Agneta

Shamrock sa...

Förstår att det är tomt efter Gibson och jag tror att känslan kommer av det.

Det är klart att det finns folk som behöver dig, först och främst Emmy.

Kram på dig

disa sa...

Jag förstår att det känns svårt, och jag förstår det där med att känna sig behövd. Jag har nyligen upptäckt samma sak till min förvåning. Jag älskar naturen villkorslöst, och det är den och havet som ger mig inre ro och inspiration. Där lägger jag alla problem och bekymmer åt sidan och upplever lycka. Jag vet inte vad jag skulle göra utan naturen.....

Hoppas att du får må bättre snart och hittar ett sätt att känna livsgnistan utan att vara behövd. (svårt jag vet)
kram på dig

ime sa...

Förstår att det är jobbigt, precis som du skriver, sist din dotter var hos sin pappa var det som du tog bort Gibson, det är en sorg som tar en tid att komma över, det är så nära in på. Jag kan känna igen mej i dina tankar även om jag inte är drabbad av någon sjukdom. Vet också att det är värre att känna ensamhet i en tvåsamhet än att vara ensam. Hoppas du snart blir gladare igen.
Kram

Pankis sa...

Kanske inte det är en man som behövs, tror att även vänner kan fylla upp en stor del.
Utan mina vänner skulle jag inte vara nånting. Mina riktiga vänner, dem jag litar på.

Men att träffa en man som får hjärtat att klappa, gör mig glad och som ser mig - det går inte av för hackor det heller.

Vad som får mig att vilja leva? Ja, jag har aldrig sett något annat alternativ faktiskt.

UllaJohanna sa...

Kan nog bara hålla med dem som har kommenterat här.. Vänner är superviktiga. Om man träffas IRL eller "bara" så här på nätet är nog inte så noga. Bara vetskapen om att det faktiskt finns människor som bryr sig om kan lyfta en när det känns eländigt...

Funderar allt på att våldgästa dig nästa gång jag har varit iväg hos gamle far ;))... Kan väl inte vara så lång omväg, vad jag förstår?!

Kramen och var rädd om sig!!!

Madeleineslife sa...

Kan känna igen känslan..
Hoppas du kommer på vad det är!
kramis