Vaknade av att jag könde mig ungefär som mannen på denna bild, med andra ord så hade värken i armen flyttat sig till ryggen under natten! Jag måste säga att detta är ju helt märkligt... Så att ta sig upp ur sängen var lite av ett stort projekt som jag till slut fixade med stort besvär och många pust och stön! Man kan faktiskt inte annat än skratta åt eländet faktiskt:-D Tycker faktiskt att det räcker med den "vanliga" värken som jag alltid har, jag vill inte ha mer!
Barnet har idag gått till skolan för att inte komma hit på en hel vecka. Hon ska nu vara hos sin pappa. Fast hon kommer efter skolan och hämtar lite saker som hon ska ha med sig förstås för hon kan ju inte vara utan alla sina LittlestPetShop...
Nu när Emmy inte var här så hade jag ju tänkt åka till stan och gå på loppis... Kanske inte det bästa när man har typ ryggskott... Visst, jag åker ju el-rullstol men hela stan är full av kullersten och trottoarkanter och med en väldigt öm rygg så blir det en aning jobbigt faktiskt... Hmmm... Blir nog så att jag trotsar det onda ändå för till ett loppis ska jag under veckan, BASTA! "Tesagt e tesagt å tesagt gäller!" (från Stefan och Krister).
När jag var yngre (och inte lika dålig som jag är nu) så körde jag bara på trots värk överallt. Läkarna sa att det inte var något fel på mig och då tänkte jag att det var väl fel inne i huvudet helt enkelt! Så jag körde på i hundratjugo... Numera har jag lärt mig en läxa av det och kör inte på så hårt längre. Visst, jag gör saker ibland som jag kanske inte skulle göra, kör kanske lite över min gräns men man måste få känna att man är en människa! Jag är JAG och inte en sjukdom!!! Det blir nog så väldigt lätt att man fastnar i ett mönster, ett ekorr-hjul av värk, gnäll, trötthet och egoism. Sjukdomen tar ett benhårt grepp om dig och du ger dig för du orkar inte längre... Därför är det viktigt att man lär sig att hantera sin värk så man kan leva ett relativt normalt liv. Ett liv med glädje alltså.
Hur man gör för att leva ett liv med glädje vet jag egentligen inte. Kanske blir man bara sådan? För mig var det nog så att jag gick in i väggen (den är hård som fasen kan jag meddela...) 2002 och detta gjorde att jag sökte psykologhjälp. Då hade jag redan gjort värken till min "bäste vän" men jag fick den sista pusselbiten till att bli en harmonisk människa. Trots att min kropp är fysiskt väldigt dålig så mår jag psykiskt bättre än jag någonsin har gjort!
Så om du tycker att livet är pest, tveka inte att söka hjälp för det FINNS hjälp. Bara att våga berätta för någon om ens innersta tankar kan göra underverk! Våga och du kan nå hur högt som helst...
(Ett litet ps. Man behöver inte lida av en kronisk sjukdom för att behöva prata!)
5 kommentarer:
Du skriver som jag tänker! jag har några grannar som nu blir äldre och äldre och de råkar ut för både åldersrelaterade samt andra problem, men: de kommer hela tiden tillbaka! Nog står han och gör "onödiga" saker i sin tomt men för honom är det ett sätt att, som du skriver, leva! Detta som han gör får honom att känna att han trots allt lever och får göra så mycket onödigt och icke onödigt som han vill och kan.
Kram.
Jag har turen att hitta till din blogg, läser den ofta och jag måste säga att jag upplever dig som en levnadsglad person. Du verkar verkligen ta vara på det vackra i livet (trots din värk) Jag hoppas verkligen att ryggvärken kommer att gå över.
Må så gott & en riktigt trevlig dag till dig :)
Sussie
Du skriver så klokt. Det gäller att ta tillvara på det som man mår bra av. Lev livet fullt ut och njut av varje dag.
Kram /Annika
Det stämmer det du skriver om att man kan få hjälp. Fast det kan vara svårt när anledningen till ens problem inte är "uppenbar". När du inte har en diagnos som går att ta på, eller att folk kan se på dig att du inte är fysiskt frisk. För sjuk verkar man ju bara vara när det syns på dig.
Hur som helst, tack för att du delar med dig! Krya på dig! :)
Underbar syn du har på sjukdomen. Jag har ju inte lika svåra symptom (Sjögrens syndrom), men det är bättre om man trots värk och elände kan se glädjen occh jag har upptäckt att den förmågan tränar man upp. Jag säger samma som du. Jag är jag och inte sjukdomen. Med människor jag träffare så där ytligt är det ingen idé att förklara vaför jag delar upp mina sociala aktiviteter varje dag. Jag fick min diagnos 1999 och jag tyckte att det hjälpte mig psykiskt. Nu äntligen har mina barn fått insikt om att jag blir trött plötsligt utan någon orsak och måste vila. Jag tycker du är beundransvärd som delar med dig på ett så trevligt sätt och jag tror du har en positiv grundsyn på livet som hjälper dig genom vardagen.
Fast detär klart, vanlig värk räcker, ryggskott är bara för mycket!
Glad vårdag i morgon! Då firar jag födelsedag o
skriver nog inte i bloggen.
Kram'
/Ulla
Skicka en kommentar