Jag fick en kommentar igår angående min EDS. EDS mamman undrade vad som var värst när jag gick, om det var värken eller att kroppen säckar ihop?
Svaret är att det är faktiskt bägge två! Man kan säga att det ena leder till det andra. Kroppen säckar och gör värken värre... Fötterna får ta emot mycket stryk eftersom tyngden från hela kroppen vilar på dom. Jag kan gå kanske hundra meter men då har jag ont som fasen hela tiden. Det är liksom inte ens värt att gå känns det som.
Idag ska jag ändå gå en sväng eftersom jag ska åka och handla. Detta är mycket jobbigt för (främst) mina fötter... Men kundvagnen blir min hjälpare i affären och att hänga på den räddar mina fötter från en stor katastrof!
Egentligen kunde jag beställa färdtjänst och ta min el-rulle men ni som är sjuka vet ju hur det är ibland, man bara VILL göra vissa saker själv eller hur? Sedan hoppas jag att hemtjänsten kan hjälpa mig med mina kassar när jag kommer hem... (Bära är inte min starka sida...)
5 kommentarer:
Okej, då förstår jag. Jag är likadan, de dagar jag känner att jag mår bra, eller till å med "toppen" så vill jag gärna fixa till mig, och åka in till stan och fixa en massa... men sen inser jag att jag inte orkar.. Fast vissa dagar är det ju värt att ha lite ont. Det jobbiga är ju att jag inte kan vila hemma då barnen är som små huliganer. Man måste hela tiden vara nära dom eftersom dom slåss så förbaskat.. emellanåt är dom ju jättegulliga både med varandra och med oss.. men ... ja du vet.... 3 åringar och 1,5 åringar.... = KAOS!
Hej igen vännen!
Tack snälla för ditt så öppna svar!! Jag blev så glad av att du har så positiv livsyn!! Det är underbart att läsa när du trots allt har det så tufft. Jag tror eller jag VET att vi kommer långt med vårat sätt att tänka & se på saker & ting.
Jag känner sån glädje när jag läser din blogg =)
Tycker det är underbart att du är så stark & att du liksom jag accepterar situationen & gör det bästa av det! Vi vet nog båda att ibland är det lättare sagt än gjort.. men överlag går det!!
Ja, fniss.. jag vet precis vad du menar!!! Ibland bara MÅSTE man få göra saker som kanske inte alltid är så lätt eller bra, men vi är ju människor.. även om vi är sjuka & vi behöver få känna oss som det oxå !!
Jag beundrar dig ska du veta!!
Fortsätt så & du kommer att tända ljuset av hopp hos många!!!!
Varm kram Tina
Ps. Min sjukdom är oxå bindvävs sjukdom =)
Jag har inte läst ditt inlägg,men tänkte svara på det du skrev om på min blogg.
All min ångerst började oxå som barn, men började inte söka hjälp förens jag var 22. Är fortfarande inom psykvården och har fortfarande inte fått rätta hjälpen. Sitter i kö för en ADHD-utredning. Vi har försökt med kbt , men efter ett år var vi fortfarande på samma ruta som när vi började. Nu vet jag inte vad som händer som att jag har fått ansöka igen till fk efter att jag har varit med i ams indrutionskurs. Det gav mig inget, bara förvärrade mig. Ha en bra dag! Kram
Tack för din kommentar hos mig.
Jag har tittat runt i din blogg en stund. Den är jättetrevlig. Jag gillar det där, att skriva om det som känns viktigt just för stunden.
Vi hörs igen! Kram Åsa.
Skicka en kommentar