Garn, garn och åter garn...

Jag berättade innan att jag ärvde allt som hade med garn att göra efter Anettes död. Detta hade vi bestämt för länge sedan, skulle hon dö före mig skulle jag få hennes grejer och skulle jag dö före henne så ärvde hon mitt. Inte trodde jag att denna stund skulle inträffa så mycket tidigare än vad vi beräknade...

Denna bild visar en del av allt garn jag har. Den översta bruna korgen innehåller bara drops delight och den nedersta bruna korgen är proppfull med bara drops alpaka. Sen har jag en stor kista med garn i min klädkammare plus tre backar, en tunna och ett antal kassar.... Vågar inte ta fram allt på en gång för det är massor!

Jag förstod att jag absolut kunde ha allt garn som jag ärvde plus mitt egna så jag har haft garnloppis här hemma! Sålde garn, stickor och stickböcker för en billig peng och tack och lov blev jag av med rätt mycket. Ändå har jag en hel sopsäck med garn kvar... För att inte tala om stickor! Anette hade det stora setet med rundstickor från knitpro, dessutom hade hon nästan varenda storlek av drops rundstickor...

Vanliga raka stickor kan jag inte använda längre men ändå sparade jag ett par av varje storlek och de var i antingen bambu eller trä. Strumpstickor har jag nu alla storlekar som finns och virknålar likaså. Anette köpte inget annat åt sig själv så därför hade hon massor... Varenda sak jag har ärvt berättar en historia, jag kan sitta och klappa hennes garn och minnas tillbaka på den roliga tiden. 

En vacker dag ska jag minsann ta fram allt garn jag har så ska ni få se det på bild, det lovar jag! Jag ska nämligen måla om ett stort linneskåp och ha allt garn i. Det skåpet jag har garnet i nu ska oxå målas och baktill ska jag sätta en tapet. Blir nog ett fint vitrinskåp när det är färdigt och inte fullproppat med garn!

Jag fick en frågan om hur det gick med mitt handikappanpassade kök. Jag kan säga att det gick inte alls... Allt lät ju så bra men sedan när vi började diskutera detta mer ingående så fick jag veta att kommunen endast gör detta EN gång i mitt liv. Eftersom jag bor på andra våningen och jag inte vet hur jag ska göra i framtiden så satte vi alla planer på vänt.

Fast jag har en el-rulle inomhus som jag inte har lärt mig riktigt att använda. Tycker den är klumpig helt enkelt och även om jag har satans ont i benen och fötterna så är det så att har du ben så använder du som, hur jäkla ont det gör (jag är envis som synden oxå och det är ju inte bättre direkt...)!

Idag är det en grå dag... Visserligen regnar det inte men jag drar mig för att gå ut. Jag borde verkligen få tummen ur för jag har hört att det finns både blåsippor och vitsippor. Det är ju så vackert med blåsippor så man kan smälta... Fast min absoluta favorit är förgätmigej. Gifter jag mig någon gång ska jag ha det i min brudbukett. Nu ska jag bara hitta en man oxå... Men jag såg i en tidning en tjej som gifte sig med sin hund, då kan jag väl gifta mig med Buddha eller???

Mina kära vänner!

Jag blev så rörd av era kommentarer till det inlägget jag skrev igår. Att så många blev berörda av det jag skrev gör att man inte känner sig så ensam. Anette och jag pratade jämt... Det är väl det som jag saknar mest, att ringa någon så fort man får veta något "skvaller", jag tar upp telefonen och i samma ögonblick minns jag att hon inte finns mer...

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag är medial, jag har inte berättat det innan för jag visste inte hur detta skulle uppfattas av de som läser. Jag har alltid trott att livet inte slutar med döden utan att det finns ett helt annat liv som är så mycket mer än detta vi har här. Det är väl först nu som jag har börjat kunna sortera ut all information som jag får, nu ska jag bara lära mig hur jag gör med den.

Jag kan känna andra människors känslor... Det är väldigt konstigt för ibland så känns det som om man mår pest och i nästa sekund så är allt bra igen. Nu har jag äntligen fattat varför jag känner mig så konstig ibland och det är så skönt att fatta att jag inte är helt sinnesförvirrad! Det finns så mycket jag måste lära mig, jag vet inte om det går att stänga av detta på något sätt för ibland vill man bara vara jag... Än så länge har jag bara lärt mig själv men det finns ju massor av kurser av alla de slag. Ja, ja... Det löser sig säkert!

Nu kan jag väl berätta lite om hur kroppen mår oxå; jodå, den hänger med än men det är väl på håret... För ett tag sedan så trodde jag och alla andra att jag hade fel på hjärtat. Nu var det ju inte så utan det är så att min kropp är i så himla dåligt skick så jag blir andfådd bara jag rör mig minsta lilla. Åt ju kortison för säkert 1,5 år sedan, gick upp 20 kilo och det har jag inte lyckats att få ner... Så nu ska jag banne mig fixa detta! Har köpt en pedal-grej som gör att jag kan sitta i soffan och cykla plus att jag använder spikmattan var 3:e dag (tätare går inte för jag blir så j-a dålig efteråt...). Skam den som ger sig, jag ta en dag i taget...

Katterna har jag kvar, först ut är Buddha som numera är en stor 7 kilos kille på 3 år. Han har lärt sig att vara lite kaxig, han och Zoya drar inte direkt jämt så han låter som en gammal symaskin om hon blir för närgången.

Tussan är däremot är en liten och försynt dam på 4 år. Har blivit så underbar så man smälter varje gång hon gör framsteg. 

Sen har vi då Zoya... Måndagsexemplaret som har alla bokstavskombinationer man kan hitta. Har fyllt 1 år och är numera kastrerad. Trodde att detta skulle lugna ner damen men ack, ack... Hon kör på som en duracellkanin varenda dag, ungefär som en 3-åring som man får hålla koll på hela tiden. Tittar man bort så har hon snott något eller vällt ner något... Sedan finns det stunder då man bara älskar henne...

Emmy har blivit en 14-åring med blått hår... Hon har växt både på längden och inombords och numera kan vi sitta och lösa världsproblem ihop. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad faktiskt!

Ett inlägg....äntligen...

Hej på er alla! Flera har kontaktat mig och frågat hur jag mår och om jag är jättedålig o.s.v. Tyvärr så kan erkänna att jag faktiskt inte orkar svara på era brev en och en, jag skriver här istället så får ALLA läsa samma sak.

Mycket har hänt sedan sist ska ni veta, saker som har gjort att jag inte har orkat att vara inne här och skriva. Ibland måste man helt enkelt ta en paus för att få gå igenom de saker som har hänt inne i sitt huvud innan man berättar för andra. Hoppas ni förstår vad jag menar...

Jag börjar denna berättelse med att skriva att jag är medial. Jag pratar alltså med änglar varenda dag. Detta har jag aldrig skrivit om innan men nu måste jag berätta för att ni ska förstå... För ungefär två och ett halvt år sedan fick jag en känsla. Jag satt hos mina föräldrar och helt plötsligt säger jag till mamma "Anette kommer inte att bli gammal..."

Jag har sedan dess mått väldigt konstigt inombords och har haft detta i bakhuvudet sedan dess. Hela förra våren var Anette hängig och jag ville absolut att hon skulle till doktorn men hon vägrade. Man kan ju inte tvinga någon och jag lovar att Anette var den mest envisa människa jag känt.

Framåt sommaren så svimmade hon av på något konstigt sätt, detta hände flera gånger men ändå vägrade hon gå till doktorn. Till slut hade hon så ont i sin högra axel så hon var helt enkelt tvungen att uppsöka läkare. Vad de hittade var en tumör i högra lungsäcken, uppe vid axeln... Den var 8 cm stor och det var säkerligen denna som gjorde att hon mådde så dåligt...

Anette hade haft cancer två gånger tidigare, första gången för ca 40 år sedan (äggstockscanccer) och andra gången ca 15 år sedan (tumör i sköldkörteln). Hon tyckte att det var så orättvist, varför skulle hon få detta som hade gått igenom så mycket redan... Vid första besöket fick hon reda på att denna tumör inte gick att operera och att hon helt enkelt inte skulle bli så gammal...

Först skulle de stråla henne, vilket de gjorde inne i Jönköping. Efter två veckor blev Anette inlagd, hon orkade helt enkelt inte med alla resor fram och tillbaka. Vi pratade varenda dag, ibland två gånger. Hade hon fått bestämma hade jag fått ligga brevid henne som sällskap, hon som alltid innan gillade att vara ensam ville det inte längre... Jag försökte åka dit så ofta jag kunde, jag önskade att det inte låg så långt borta som det gjorde.

40 gånger strålades Anette och sista gången sa hon att hon fick så ont i armen när hon skulle röra den. Ingen tänkte mera på detta utan hon fick åka hem. Väl hemma fick hon mer och mer ont och efter två veckor skulle hon in igen för kontroll. Då röntgade de hennes arm. Doktorn ringde på kvällen och berättade att armen var bruten... Tyvärr så hade det bildats en metastas i armen som hade luckrat upp skelettet så det hade brutits flera gånger.

In för operation, de fick föra in ett långt stålrör genom hela armen så den skulle hålla ihop. Hon var så dålig efter detta och kunde inte prata med mig på en hel vecka, hon orkade helt enkelt inte. Nu bestämdes det att de skulle stråla armen oxå. Tolv gånger strålade de den och sedan skickade de hem henne. När jag såg henne den dagen hon kom hem var hon så dålig så jag kunde inte fatta att de skickade hem henne!!!

Hon låg i sängen nu hela tiden. Anette hade nog gått ner 20 kilo på denna tiden så hon var som en liten fågelunge. Tror att hon var hemma några veckor med hemtjänst. Jag satt hos henne på förmiddagarna och en annan kompis till henne satt på eftermiddagen. Hon ville vara hemma. Vi pratade en hel del om döden och livet. Anette sa till min mamma och mig att hon inte ville leva längre. Detta sa hon den 6 februari...

Den 7 februari var det invigning av OS i Sotji och jag satt hos henne när hon började bete sig konstigt. Jag har jobbat med palliativ vård innan så jag var inte rädd men jag larmade på hemtjänsten för hon var inte sig själv riktigt. Fem minuter efter att jag larmade så fick Anette ett krampanfall. Jag var helt ensam och bara höll henne i min famn och tänkte "dö inte nu"! När krampen klingar av (efter en evighet) larmade jag igen och sa att nu fick de skynda sig hit med en sköterska!

Sköterskan kom efter en halvtimme (så är det att bo på landet) och kollade till henne. Vi pratade länge om vad som kunde ha hänt och vad vi skulle göra. Jag ringde hennes bror och sa att han fick skynda sig hit för Anette var dålig. När jag väl gick in och kollade till Anette igen var hon marmorerad på benen. Det brukar betyda att döden biter personen i hälsenan... Jag sa att jag stannar hos henne, jag hade ju utbildningen och även om jag numera är sjukpensionär så tog jag på mig jobbarmasken.

Hennes bror kom och sedan ringde han efter deras mamma och den andre brodern. Anette blev sämre och sämre, vi alla satt runt hennes säng och höll i henne. Klockan 01:24 den 8 februari somnade min bäste vän Anette in. När hon dog var det som om hennes ande flög genom mig och för första gången på 2,5 år lyftes stenen jag hade inombords bort, hon tog helt enkelt med sig den...

Jag hade fått till mig att hon skulle dö på min födelsedag, jag fyllde 40 den 9 februari och hon dog en dag före... Kan säga att det var ingen födelsedag jag firade...

Anette ville aldrig vara med på bild men jag har en bild som är tagen några månader innan hon fick sitt besked. Det är Anette som sitter i rullstolen, en del av er följde säkert hennes blogg "Rullstolstickan".

Det har varit en minst sagt jobbig tid i mitt liv, jag lärde känna Anette när jag flyttade hit för 12 år sedan. Vi pratade med varandra varenda dag sedan dess. Att hon inte längre finns känns helt obegripligt, jag har svårt att förstå även att jag både var med när hon dog och begravdes.

Som ni kanske vet så stickade Anette och hennes lycka i livet var att köpa garn. jag fick ärva alla hennes garner, ja allt som hade med stickning att göra. Det konstiga är att även att jag har så mycket garn så jag kan sticka precis det jag vill så har jag inte stickat en maska sedan hon dog... Det kommer väl säkert en dag så känslan kommer tillbaks men nu är det lite dött.

Nu kanske ni förstår varför jag har varit instängd i min egen lilla bubbla ett tag. Jag önskar er alla ett bra liv. Ingen borde lida så mycket som Anette gjorde i sitt liv... Så ta vara på det ni har, var rädda om varandra för detta kan komma som en blixt från klar himmel.

En stor kram till er alla! 

Borås...

Idag har jag och min mamma varit på symässan i Borås. Som vanligt är detta något som jag ser fram emot hela året!  Saknade dock en utställare och det var "Stäket". Skulle köpa en varvräknare som man trycker fram varven men ack, ack... Kan lova att Stäket hade haft sådana till salu.

Slutade med att jag köpte fyra par strumpor i ull och kashmir plus ett meganystan med tweedgarn. Tur att det inte kostar något att klappa på alla garner för då hade jag varit luspank. Klappade på ett som jag hade köpt mängder av om det nu inte varit så dyrt. Det var ett silkegarn som var det lenaste jag känt... Blev helt kär men priset gjorde att jag inte köpte något. Jag hade ju velat ha massor med silkegarn!  I ett annat liv eller efter lördag då jag har vunnit på lotto!

Medans mor och jag var och klappade garn så var min pappa,  mun bror och Emmy ute på knalleland för att köpa Emmy en jacka. Faktiskt så fixade de att köpa både jacka och skor! Inte dåligt.

Så detta har varit en mycket trevlig dag. Borås, jag kommer nästa år också!

Hur man får rabatt på Nordens djurshop!

Ja de flesta har säkerligen sett min logga på höger sida där man kan få 5 % på sitt köp om man skriver in ordet "vimsig" när man handlar, nu är det så att jag måste förklara lite... Nordens djurshop ger er fortfarande 5 % men ENDAST på deras egna märke "WILDPET". Nordens djurshop har skapat ett eget märke som är lika bra (om kanske inte bättre) än de andra som finns på marknaden. Billiga är de oxå och med 5% blir det ju extra billigt!

Klicka HÄR för att komma till sidan med de nya klösträden!

Detta är ett WILDPET-klösträd. Just detta kostar utan rabatt 1299:-

Jag kan säga att detta ska jag faktiskt köpa själv!

Detta är inte ett erbjudande under en viss tid, detta erbjudandet finns från och med NU och framåt!

Tack och hej svejs i lingonskogen;-)

Hej svejs i lingonskogen!!!

Jag hoppas att det är just lingonskogen ni passar på att besöka nu när lingonen står och väntar röda och fina! Själv har jag tyvärr inte kommit ut så mycket som jag har velat, min rullstol har varit rent ut sagt farlig och jag har inte kunnat åka ut själv. Kändes som om min frihet blev så begränsad av detta, jag har ju alltid varit ute själv!

Igår blev drömmen sann, igår var jag på hjälpmedelcentralen i Jönköping och provade ut en ny superrullstol, en sådan som jag hade innan fast sprillans ny!!! Jag var så lycklig igår, det riktigt spratt till i min värkande kropp och själen började ändra färg från grå till svagt rosa. Äntligen frihet!

Saken är den att jag provade ut två rullstolar igår. En för uterullande och en som jag ska ha inomhus. Jag blir ju liksom inte bättre i min gamla kropp, vissa dagar har jag sådan värk så jag knappt kan sätta ner fötterna på golvet... Inte lätt att laga mat då inte. Med en rullstol inne blir allt så mycket lättare, jag kan ha saker i knäet och rulla fram och tillbaka överallt i min lägenhet.

Nu var det ju så att en rullstol inne är lite större än den arbetsstolen jag har nu. Med en fotplatta framtill gör det omöjligt för mig att komma intill spisen. Så nu ska arbetsterapeuten komma hit nästa vecka för att se vad de kan bygga om. Köksmodulerna måste alltså hänga i luften för att jag ska kunna laga mat. Plötsligt känns det som om allt händer på en enda gång!

Lyckan skulle vara helt fullständig om nu också jag hade fått göra ultraljudet på mitt hjärta... Tyvärr är det 3 månaders väntetid, bara att ta ett djupt andetag och vänta... jag kan säga att jag just nu inte är den fräschaste människa på jorden. Hjärtfelet (eller klaff-felet) gör att jag svettas hejdlöst så fort jag anstränger mig minsta lilla. Att duscha är egentligen meningslöst då jag blir så svettig av att smörja in huden så jag egentligen borde duscha igen...

Annars mina kära vänner är livet som det alltid har varit. Visst att saker runt omkring mig just nu är lite kaotiskt men så är det ju ibland. Tänkte avsluta denna gång med lite bilder på mina älskade katter plus mitt älskade barn!

Här har vi Buddha som i oktober (tror jag det är) fyller 3 år. 

Tussan fyllde 4 år nu i sommar. Hon är mamma till de andra två och om man inte sköter sig så får man en rak höger ;-)

Zoya... Min mamma säger att jag har fått denna katt för mina synder! Då måste jag ha syndat massor för denna kisse är inte still i en minut. Vi ska inte tala om hur många sladdar hon ätit sönder eller hur många krukor som numera är skärvor och slängda... MEN, jag älskar henne ändå!

Min älskade Emmy... Hon har fyllt 13 och går numera i skolan i Nässjö. Om jag säger att hon är tonårsstinn så fattar ni säkert vad jag menar? Bergodalbana är livet, ena stunden är allt bra och andra stunden så är man fullständigt förbannad... Att frigöra sig kan inte vara lätt...

Här är då jag och min käre pappa när vi är på minisemester på Visingsö. På bilden sitter vi och ska åka remmalag (alltså sitta på en vagn bakom två hästar). Med oss på denna tripp har vi de amerikanare som vi besökte för ett antal år sedan. Tyvärr så stannade de bara några dagar men det var jättekul!

Jag ska försöka att skriva lite mera nu, tummen ur röven alltså!

KRAM PÅ ER ALLA!!!

Är så slö!

Herregud,  hur slö får man bli i värmen?  Jag vet inte vad jag gör men inte är det något ordentligt. Värmen gör väl sitt, jag är ju inte ensam med att vara slö. Tur det! 
Nu kommer liten uppdatering av Zoya som inte är så liten längre: