Vad det är gött att sova länge...

Sömn är ju den bästa medicinen, det har iallafall jag alltid fått höra och jag tycker nog att det stämmer rätt bra. Själv blir jag helt crazy om jag inte får sova ordentligt. Helst 10 timmar per natt om det går men absolut inte mindre än 8... Kan jag inte sova på natten så MÅSTE jag ta igen det på dagen, så är det bara.

Idag mår jag alltså mycket bättre mot hur jag mådde igår. Så skönt... Tänk vad lite jag kan bli glad över nu för tiden. Att man får vakna och må någorlunda bra. För trots att livet har förändrats så är jag ändå glad över hur mitt liv är. Jag har hjälp, både från hemtjänsten och mina föräldrar... Jag har en flicka som förgyller min tillvaro bara genom att finnas till. Jag har två underbara katter som jag kelar med och som gör livet så mycket roligare. Framför allt så har jag alla mina vänner...

En annan sak som jag är tacksam över är att det numera finns sådan teknik så man slipper vara ensam. Nu kan jag sitta vid datorn och både ha kontakt med vänner och om jag känner att jag blir shoppingsugen så "går" jag på internets shoppinggator istället. Behöver jag kattmat så klickar jag lite och två dagar senare ringer det på dörren och där är en tiokilos påse... Jag behöver inte ens gå till affären för att förnya mitt lotto längre!

Det enda jag saknar är att kunna klicka hem fem liter mjölk... Tänk så mycket smidigare livet hade varit om man kunde handla mat på internet, iallafall för min del. Vad tycker ni? kulle ni vilja handla mat på det viset?

Dålig, dålig, dålig...

Inte någon upplyftande rubrik men livet är inte alltid så roligt/mysigt/superdupernice... Detta elände började igår med att jag skulle dammsuga Emmys matta... Nu har hon en matta som allt katthår älskar, det är liksom intrasslat i mattluddet och jäklar vilket elände att få bort det. Satt på huk och gjorde detta (EDS-are är viga så ni vet det) och när jag reste mig upp så kände jag mig helt konstig...

Vi skulle ju ha sticke-kväll så det var väl bara att försöka komma igen helt enkelt men när jag skulle gå ner för trappan till Anette så trodde jag att benen skulle lägga av helt, de var helt avdomnade...

Väl nere hos Anette kände jag direkt att något stickat blir det inte för min del. La mig i soffan med Anettes överkast över mig och stundtals så var jag faktiskt i koma! Kroppen ville inte alls vara med och jag mådde pest helt enkelt...

Gick hem sen (mådde lite bättre efter att ha vilat i soffan) och la mig i sängen och somnade nästan omgående. Idag vaknade jag och önskade att jag ALDRIG behövde vakna mer... Tisdagar är ju städ-dag så det var bara att pallra sig upp. Tisdagar är även tvättdag så jag har slängt i två maskiner och ska nog hamna i koma lite innan jag går ner dit igen. Som tur e så hade jag bara fyra maskiner idag, man får vara glad ändå mitt i eländet...

sol, sol soooooool!!!

Fasiken vad gött det är när solen skiner! Idag är det en kall gnistrande dag, så där vackert som det bara kan bli på vintern. Buddha har fått sin fem-minuters promenad på loftgången utanför, mer vill han inte gå! Försöker ta ut honom men detta med snö är inte hans grej helt enkelt... Tussan sitter i fönstret och kollar på oss, hon går ju inte ut alls.

Anette har säkert berättat att jag har haft katterna nere hos henne. Första gången gick det superbra, vi var helt chockade (och katterna oxå!). Andra gången gick mindre bra, tror att Tussan var lite skraj för Anettes rullstol. Fast de gick runt och kollade ihop de där två. Plötsligt hör vi ett brak ifrån Anettes toalett, en sekund senare ser man två streck som far iväg i hundra kilometer i timmen! Jag gick in och kollade, då hade Tussan (måste varit hon) försökt hoppa upp på ett litet bord som Anette har på toan. Det är inte direkt stabilt så det hade vält och alla grejer låg huller om buller.

Man kan ju tro att Tussan skulle bli mest rädd men icke, Buddha satte sig på kattburen och skrek i högan sky "TA MIG HEEEEEM!!!" (fast på kattspråk). Det var bara att ta katten och släppa ner honom i trappen. Sen sprang han som en pil till våran lägenhet (han är inte direkt snabb annars om man säger så...). Tussan var kvar hos Anette, hon tyckte att det var rätt så trevligt att vara under soffan och sängen så det tog ett tag att få ut henne. Så kan det alltså gå när man tar med katterna på besök hos sin kompis...

Här har ni mina sötnosar! Det är allt lite skillnad på dom, det ser man när de ligger brevid varandra iallafall. 

Buddha har blivit STOR och kraftig och hans krage har växt till en fin lejonman. Sen har han blivit rätt så mörk, rätt så lik sin mamma nu tror jag allt. 

Födelsedagsfirande!

Igår vart det ju födelsedagsfirande för alla i "klanen" Johansson. Dagen bjöd på det tristaste väder ni kan föreställa er, snöblandat regn... Tillställningen blev dock tvärtemot vad vädret var, vi hade jätteskoj.

Vår kära moder hade dagen till ära gjort smörgåstårta, den glömde jag att fota... Här får ni istället se en lite övergrillad blåbärspaj som syrran bjöd på till kaffet. Det var faktiskt inte syrrans fel att pajen blev något bränd brun, det var ju ugnens fel!

Katter gillar vi ju, syrran har två cats som är varandras motsatser. Morris är en kisse som vill stå i centrum och är han inte det så ser han till att han blir det. Han vill dock inte egentligen bli buren men här tvingar Emmy honom att gosa lite i hennes famn.

Nedan ser ni moster Melinda och Emmy. Inget bra kort men skit samma...

Min broder ville att jag skulle sticka honom en mössa som var lite hängig och gärna i raggsocke-garn. Här är brorsan modell med mössan på skallen. Det är ren ull och han kunde berätta för oss direkt att mössan var precis en sådan han ville ha och varm som attan var den dessutom!

Här är Morris en söt liten paket-kisse!

Den andra katten, SiggeLina, är inte direkt lätt att få på bild. För det första så gillar hon inte främlingar och för det andra så förstår hon inte att hon ska vara alldeles stilla när man tar fram en kamera. Här fick jag dock en bild på henne när hon kikade fram från sitt gömställe under bordet:

Efter att ha tänjt ut magen en aning så var det så skönt att sitta och halvslumra i bilen hem. En liten sväng in på ICA blev det innan hemgång, jag kan nämligen inte leva utan en chokladkaka från marabou som heter salt och pekan. Jag kan bli riktigt grinig om jag inte har en sådan ruta till kaffet! 

Väl hemma så lyssnade jag på skönsång... Nä inte var det från melodifestivalen inte, jag var VÄLDIGT glad över att jag inte tittade på detta elände! Jag lyssnade på Emmy som sjöng i sitt nya spel till sitt wii. Ett sådant där spel med mikrofon ni vet. Kan tala om att hon lät som värsta Mariah Carey! Med betoning på värsta...

Kanske ska visa vad jag fick i födelsedagspresent av min kära syster, visst är väskan asgrym! Äkta skinn och rätt så tung så jag får nog plocka ur alla kvitton i min plånbok så jag orkar bära den ;-)

Jag är rörd!

Ja faktiskt, här skriver jag ett litet inlägg och får sådana fina kommentarer tillbaka. Blir man inte rörd då så blir nog ens hjärta förvandlat till en stenig staty på Nässjös torg...

Faktum är att efter att jag skrivit det inlägget så kände jag mig så glad och upprymd, det måste ju betyda att jag behöver bloggen, jag behöver ER! Jag är dock lite förvirrad (mer än vanligt eller?) eftersom jag har bytt till det nya "blogger" och då måste jag gå ut på internet med google crome för annars vill det inte alls som jag vill. Jag hoppas dock att hjärncellerna snart hamnar rätt, lite övning så borde det nog ordna sig!

Idag ska vi göra något så roligt som ha en stor födelsedagsfest! Eller en födelsedagssammankomst blir det nog, fest låter så "hyra lokal och dansa järnet" liksom. Eftersom alla i våran familj fyller nu på våren så samlar vi ihop alla födelsedagar och har som en liten julafton. Inte för att jag vill bli firad längre men att träffas allihopa är guld värt. Jag träffar mina föräldrar nästan varje dag men min syster bor i Jönköping och min bror i Borås så dessa två träffar jag faktiskt inte så ofta.

Idag ska vi träffas hos syrran (vi alternerar det hela) och äta smörgåstårta och efteråt blåbärspaj. En dag då man får tänja ut magsäcken med andra ord! Älskar smörgåstårta...

Jag återkommer när jag har smält all mat!

Hej alla söta, NU ÄR JAG TILLBAKA!!!

Just det, jag är tillbaka, kanske inte i samma "toppform" som jag var i innan men jag ska göra mitt bästa. En anledning till att jag skriver är att jag har fått massor med kommentarer om hur jag mår och även en hel del mejl. Jag känner mig hedrad över att ni snälla människor där ute tänker på mig! En stor kram till er ALLA!

Så hur mår jag då? Njaaa... Jag vet inte riktigt egentligen. Anledningen att jag slutade skriva var bland annat för att sorgen efter Gibson blev så stark. Inte för att jag saknade honom, han var gammal och det var dax för hans vila... Nej, jag saknade min identitet som hundägare. Låter det märkligt? Helt plötsligt var jag ingen... Jag satt här inne och gjorde inget. Innan var jag ute varenda dag, jag pratade med massor med folk och jag mådde bra.

Nu har den värsta sorgen över detta försvunnit. Visst, jag vill jättegärna ha en hund men jag är på det klara med att det inte finns en chans i världen att jag orkar med detta. Sista tiden med Gibson var krävande för mig, jag kände att jag inte riktigt orkade... Hurdan är jag om fem år? Vem vet... Man kan inte lasta över problem (eller hund) på någon annan, katterna klarar jag av och dessa gose-kissar nöjer jag mig med!

Mycket har hänt men tror ni att jag kommer ihåg allt? Svaret är NEJ (naturligtvis, ni trodde väl inget annat eller?)! Iallafall kanske ni märker att de där ORDEN som jag innan saknade, dessa ORD har kommit tillbaka! Jag kommer kanske inte att vara så flitig med skrivandet, vad vet jag men jag ska försöka. Jag tror att jag behöver skriva för att läka min sargade själ (nu överdrev jag lite...).

Jag tänker iallafall börja lite lugnt och inte stressa, jag skriver när jag har lust så att säga. Huvudsaken är ju att jag är tillbaks! Tack alla som har tänkt på mig och skrivit till mig, ni får varsin stjärna på himlen!

Jag är tom...

Tyvärr får jag väl säga... Jag är tom på ord, de ord som skulle stått just HÄR... Orden finns inte, de har försvunnit bort i fjärran där de har semester och försöker bygga upp kraft för att någon gång kunna skapa nya ord...

Jag tänker ta lite semester oxå... Jag har ingen lust längre... Ska man blogga så måste det finnas lust att skriva. Jag skriver ju för min skull och därför kan jag inte skriva ord när orden har fastnat någonstans på vägen.

Jag funderar så mycket... Det finns massor som jag vill göra men allt har på något sätt hamnat i något slags tomrum där allt ligger huller om buller. Jag måste hitta tillbaka till mina ord... Ni som har varit så snälla och kommenterat här, ni är värda guld för mig. Jag hoppas att ni finns där den dagen då orden har kommit tillbaka, när lusten finns där igen.

Just nu räcker lusten bara åt att ta hand om mig, om mitt barn och om mina katter. Det blir nog så när man vill så mycket men det finns ingen ork bara en kropp som inte vill något alls...

Jag sänder ut en stor kram till er alla och säger "Vi ses snart igen!". Jag finns ju på mejl om någon vill veta något eller bara vill säga "hej"...

(Jag kanske är tillbaks om en vecka eller två, vem vet?)