"Jag stannar här så du kan gå in!" skriker jag ner till henne. Jag står alltså utanför min dörr. Dörren till trapphuset är i mitten av huset så jag tänkte att det inte var någon fara...
Hon kommer upp med hundarna och shäfern drar till mot Gibson och hon tappar kopplet. Samtidigt som hon försöker få fatt på henne så (detta går med blixtens hastighet!) rusar mastiffen fram och får tag med sin käft om hans vänster sida (Vid magen ungefär)!
Gibson skriker i högan sky medans hon försöker få sin hund att öppna käften! Mitt hjärta hoppade över flera slag tror jag... Till slut släpper han efter att ha fått rejält med stryk på nosen (Vad skulle hon ha gjort annars?)!
Gibson ställer sig bakom mig, hans skyddande ängel (som inte lyckades att skydda honom idag, tyvärr...). En rejäl tufs med päls är borta och hela området är fullt med dregel från mastiffen. Försöker kolla om han är skadad men ser inget mer än att huden är rosa.
Mastiffens matte skäms ju så in i helvete... Tycker synd om henne faktiskt för det är fan inte lätt att hålla en hund med vantar som är lite glatta på insidan. Sedan är ju denna loftgång väldigt dum när sådant här händer för de har ingenstans att ta vägen. Hon sa att om jag ser minsta lilla så skulle jag bara säga till!
Väl hemma igen så märker jag att det blöder lite. Han har troligtvis inte fått ett bra tag utan dragit i pälsen så hår plus hud har lossnat. Såret är absolut inget man åker till veterinären för! Jag har baddat med jodopax och det läker säkert!
Jag kan säga att jag blev väldigt chockad.... Efteråt märkte jag att mitt mekaniska "jag" stängdes av och jag blev tårögd när jag tänkte på vad som kunde hänt... Så ska man väl inte tänka egentligen men man gör så, inget man kan styra över...
Nu har mitt lugn kommit tillbaka. Jag har lärt mig att jag hellre går in nästa gång! Tack gode gud för att det gick bra...
