Sankta Lucia...

Ingen bra bild alls men så här var mitt luciafirande!

Jag vet inte var det är, eller jag kan faktiskt gissa att det är kylan som gör livet surt för mig. Jag mår inte bra alls... Känner att jag inte orkar med livet på något sätt, allt är i en enda ströa (som mamma alltid sa när jag var liten). Livet känns lite hårt just nu helt enkelt... Det blir nog bättre till sommaren ;-)

Jag hinner inte me redigt...

Nä, så är det... Känner mig stressad på något sätt. Allt ska hinnas med men jag hinner ingenting känns det som. Därför hinner jag inte ens blogga! Hujedamej så illa av mig... Jag får skärpa mig efter jul eller nåt...

Den är död...

Minusgrader...

Min kropp gillar inte detta, den protesterar hej vilt... Den krampar och har sig och mer värk blir det ju mer den håller på... Jag har massor med kläder på mig men det liksom gör ingen som helst nytta, precis som om kylan går in i varenda liten del av kroppen utan att det egentligen är kallt inne...

Tur man inte behöver gå ut, dagar som dessa saknar jag inte hunden... Skulle jag behöva gå ut nu så kraschar nog kroppen... Nä, bättre sitta i soffan med filtar, en katt i knäet och halsduk runt halsen. En resa skulle inte vara så dumt nu... Tänk att sitta vid en strand med en paraplydrink i handen och bara njuta av livet...

Önsketänkande....

Byt min hjärna snälla!!!

Vad är det för fel på mig? Det MÅSTE vara något stort fel på min hjärna eftersom jag inte har någon form av tankeförmåga kvar...

I flera dagar har jag mått totalt kasst... Kroppen har känts som om bindväven har varit på väg att slitas sönder... Tror ni jag har varit orolig? Japp, faktiskt... Tanken på att bli ännu sämre är inte kul plus att jag har varit så duktig att jag har sänkt min medicin, ska jag nu få höja den igen?

Igår skulle jag som vanligt ta min medicin klockan nio. Kollar i dosetten och helt plötsligt fungerar hjärnan ett litet tag. Vad är det i dosetten som INTE finns? Jo, en rosa tablett... Så med en Orudis retard 200 mg mår man genast bättre... Nu MÅSTE jag bli mer skärpt när jag delar dosetten alltså!  Måste, måste, måste...

Så nu väntar jag på att den värken som jag fick plussad på den värken jag redan har ska försvinna. Sen kanske jag kunde bli lite mer normal, iallafall inte må som en gammal koblajja...

Färdig!

Mitt berg av paket är äntligen färdigt men detta med att slå in paket är inte riktigt bra när man inte kan styra armar och fingrar... Jag har kämpat och jag har så ont i ryggen men färdigt blev det! Skam den som ger sig... Nu ska bara Buddha ge fasen i dessa paket, han fullkomligt ÄLSKAR snörena... Kanske får jag slå in dom en gång till!

Jag är inte riktigt okej än från min förkylning, det var en riktigt seg en måste jag säga! Det dummaste är att den orken som jag har får nu gå till att vara förkyld... Hemmet tar stryk tyvärr men vad ska man göra? Bara att hoppas det snart släpper så jag kan vara som vanligt igen. Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och titta på tv... 

Modiga Buddha!

Den som känner mina katter vet att Buddha tillhör de något fega och försiktiga katterna, Tussan är mycket mer vågad, iallafall när det gäller materiella ting. Människor är Tussan reserverad mot medans Buddha är gärna möter folk i dörren (man kan ju få lite kli på magen!).

I natt har det snöat rejält så det kändes extra roligt och spännande att släppa ut de fyrbenta på balkongen. Hur skulle de reagera?

Tussan var som vanligt först ut, hon var inte så glad i snön utan satte sig direkt under en stol där det var snöfritt.

Buddha vägrade först att gå ut...

Sen blir man ju lite nyfiken på det där vita där ute...

Eftersom Tussan hade tagit den enda fläcken som var snöfri så var Buddha tvungen att gå ut i allt det vita.

Han var inte dålig, han vågade utforska snön ordentligt!

Hans gång var dock rätt kul, sprätta med benen efter varje steg är rätt gulligt!

Jag är hängig, känner mig inte på topp än men det är iallafall på väg åt rätt håll. Tack och lov...