Ett inlägg....äntligen...

Hej på er alla! Flera har kontaktat mig och frågat hur jag mår och om jag är jättedålig o.s.v. Tyvärr så kan erkänna att jag faktiskt inte orkar svara på era brev en och en, jag skriver här istället så får ALLA läsa samma sak.

Mycket har hänt sedan sist ska ni veta, saker som har gjort att jag inte har orkat att vara inne här och skriva. Ibland måste man helt enkelt ta en paus för att få gå igenom de saker som har hänt inne i sitt huvud innan man berättar för andra. Hoppas ni förstår vad jag menar...

Jag börjar denna berättelse med att skriva att jag är medial. Jag pratar alltså med änglar varenda dag. Detta har jag aldrig skrivit om innan men nu måste jag berätta för att ni ska förstå... För ungefär två och ett halvt år sedan fick jag en känsla. Jag satt hos mina föräldrar och helt plötsligt säger jag till mamma "Anette kommer inte att bli gammal..."

Jag har sedan dess mått väldigt konstigt inombords och har haft detta i bakhuvudet sedan dess. Hela förra våren var Anette hängig och jag ville absolut att hon skulle till doktorn men hon vägrade. Man kan ju inte tvinga någon och jag lovar att Anette var den mest envisa människa jag känt.

Framåt sommaren så svimmade hon av på något konstigt sätt, detta hände flera gånger men ändå vägrade hon gå till doktorn. Till slut hade hon så ont i sin högra axel så hon var helt enkelt tvungen att uppsöka läkare. Vad de hittade var en tumör i högra lungsäcken, uppe vid axeln... Den var 8 cm stor och det var säkerligen denna som gjorde att hon mådde så dåligt...

Anette hade haft cancer två gånger tidigare, första gången för ca 40 år sedan (äggstockscanccer) och andra gången ca 15 år sedan (tumör i sköldkörteln). Hon tyckte att det var så orättvist, varför skulle hon få detta som hade gått igenom så mycket redan... Vid första besöket fick hon reda på att denna tumör inte gick att operera och att hon helt enkelt inte skulle bli så gammal...

Först skulle de stråla henne, vilket de gjorde inne i Jönköping. Efter två veckor blev Anette inlagd, hon orkade helt enkelt inte med alla resor fram och tillbaka. Vi pratade varenda dag, ibland två gånger. Hade hon fått bestämma hade jag fått ligga brevid henne som sällskap, hon som alltid innan gillade att vara ensam ville det inte längre... Jag försökte åka dit så ofta jag kunde, jag önskade att det inte låg så långt borta som det gjorde.

40 gånger strålades Anette och sista gången sa hon att hon fick så ont i armen när hon skulle röra den. Ingen tänkte mera på detta utan hon fick åka hem. Väl hemma fick hon mer och mer ont och efter två veckor skulle hon in igen för kontroll. Då röntgade de hennes arm. Doktorn ringde på kvällen och berättade att armen var bruten... Tyvärr så hade det bildats en metastas i armen som hade luckrat upp skelettet så det hade brutits flera gånger.

In för operation, de fick föra in ett långt stålrör genom hela armen så den skulle hålla ihop. Hon var så dålig efter detta och kunde inte prata med mig på en hel vecka, hon orkade helt enkelt inte. Nu bestämdes det att de skulle stråla armen oxå. Tolv gånger strålade de den och sedan skickade de hem henne. När jag såg henne den dagen hon kom hem var hon så dålig så jag kunde inte fatta att de skickade hem henne!!!

Hon låg i sängen nu hela tiden. Anette hade nog gått ner 20 kilo på denna tiden så hon var som en liten fågelunge. Tror att hon var hemma några veckor med hemtjänst. Jag satt hos henne på förmiddagarna och en annan kompis till henne satt på eftermiddagen. Hon ville vara hemma. Vi pratade en hel del om döden och livet. Anette sa till min mamma och mig att hon inte ville leva längre. Detta sa hon den 6 februari...

Den 7 februari var det invigning av OS i Sotji och jag satt hos henne när hon började bete sig konstigt. Jag har jobbat med palliativ vård innan så jag var inte rädd men jag larmade på hemtjänsten för hon var inte sig själv riktigt. Fem minuter efter att jag larmade så fick Anette ett krampanfall. Jag var helt ensam och bara höll henne i min famn och tänkte "dö inte nu"! När krampen klingar av (efter en evighet) larmade jag igen och sa att nu fick de skynda sig hit med en sköterska!

Sköterskan kom efter en halvtimme (så är det att bo på landet) och kollade till henne. Vi pratade länge om vad som kunde ha hänt och vad vi skulle göra. Jag ringde hennes bror och sa att han fick skynda sig hit för Anette var dålig. När jag väl gick in och kollade till Anette igen var hon marmorerad på benen. Det brukar betyda att döden biter personen i hälsenan... Jag sa att jag stannar hos henne, jag hade ju utbildningen och även om jag numera är sjukpensionär så tog jag på mig jobbarmasken.

Hennes bror kom och sedan ringde han efter deras mamma och den andre brodern. Anette blev sämre och sämre, vi alla satt runt hennes säng och höll i henne. Klockan 01:24 den 8 februari somnade min bäste vän Anette in. När hon dog var det som om hennes ande flög genom mig och för första gången på 2,5 år lyftes stenen jag hade inombords bort, hon tog helt enkelt med sig den...

Jag hade fått till mig att hon skulle dö på min födelsedag, jag fyllde 40 den 9 februari och hon dog en dag före... Kan säga att det var ingen födelsedag jag firade...

Anette ville aldrig vara med på bild men jag har en bild som är tagen några månader innan hon fick sitt besked. Det är Anette som sitter i rullstolen, en del av er följde säkert hennes blogg "Rullstolstickan".

Det har varit en minst sagt jobbig tid i mitt liv, jag lärde känna Anette när jag flyttade hit för 12 år sedan. Vi pratade med varandra varenda dag sedan dess. Att hon inte längre finns känns helt obegripligt, jag har svårt att förstå även att jag både var med när hon dog och begravdes.

Som ni kanske vet så stickade Anette och hennes lycka i livet var att köpa garn. jag fick ärva alla hennes garner, ja allt som hade med stickning att göra. Det konstiga är att även att jag har så mycket garn så jag kan sticka precis det jag vill så har jag inte stickat en maska sedan hon dog... Det kommer väl säkert en dag så känslan kommer tillbaks men nu är det lite dött.

Nu kanske ni förstår varför jag har varit instängd i min egen lilla bubbla ett tag. Jag önskar er alla ett bra liv. Ingen borde lida så mycket som Anette gjorde i sitt liv... Så ta vara på det ni har, var rädda om varandra för detta kan komma som en blixt från klar himmel.

En stor kram till er alla!