söndag 30 maj 2010

En liten fika...

Emmy, jag och Gibson tog en liten fika-tur ner till dammen. Jag satt i rullen och Emmy tog cykeln.


Vi såg flera små dunbollar på vägen. Visst är dom alldeles underbara!


Den här bilden har faktiskt Emmy tagit, hon är jätteduktig på att fota!


Vi satte oss vid kanten och Emmy lekte lite med en pinne i vattnet.


Till sist en bild på Gibson. Han kanske skulle behövt solbrillor i solen!


Nu är det kväll och Emmy har feber... Med tanke på den där kräkningen (Michis hade magsjuka och spydde sen hela natten) så är det väl bara att vänta och se vad som händer...

Mors dag!

"Just det, det är ju mors dag idag" säger Emmy och springer iväg och hämtar ett paket till mig!


Visst blir man rörd ända in i hjärnbalken av denna fina tavla hon har gjort i slöjden!


Sen öppnade jag brevet som hörde till och då kom det en tår i ögonvrån... Alla gånger man skäller och blir arg, allt är visst förlåtet. Jag ÄR nog en bra mamma verkar det som!


Jag har satt upp dessa grejer brevid datorn så jag kan titta på dom när hon är hos sin pappa. Hon ska ju dit imorgon. Tack och lov så har hon lugnat sig nu och jag hoppas att det förblir lugnt nu. Jag kommer ändå att ringa psykologen på måndag. Hon behöver nog prata med henne tror jag...

Åh nej, inte bra alls...

Att en kräkning kunde göra så mycket... Jag menar att den gav Emmy konstiga tankar. Hon har legat hela natten och haft panikångest över att hon är rädd för att kräkas... Jag har gjort så gott jag har kunnat för att stötta...

Nu på morgonen skulle hon inte äta ens för hon ville inte spy... Efter mycket övertalande och stort besvär så började hon äta. Nu verkar hon faktiskt bättre efter att ha fått i sig lite mat.

Jag ska ta och ringa till psykologen Emmy har på habiliteringen på måndag. Hon kanske kan hjälpa henne så hon inte får några bestående men av detta. Även om hon vet att det inte är farligt att kräkas så sitter minnet av hur Michaela såg ut när hon kräktes så hårt på hennes näthinna... Jag tror inte det är någon idé att ringa idag på en söndag. Då får hon bara träffa människor hon inte känner och ingen kommer att kunna göra nåt idag ändå.

Vilken tur egentligen att jag själv har haft panikångest i flera år (från det jag var 6 tills jag fyllde 32 tror jag det var). Jag vet ju hur man gör plus att det inte är farligt. När jag gick på terapi så fick jag lära mig att bara slå bort tankarna så fort dom började. Hjärnan bara lurar en ju! Så fort Emmy börjar hyperventilera säger jag "stopp" till henne och oftast slutar hon faktiskt. Hon vet ju oxå att det inte är farligt. Hon vet att hjärnan sänder ut signaler till kroppen och startar en kris-situation. Kan man stoppa redan när man börjar andas fort så stoppar man hela proceduren.

Vi är otroligt trötta idag men vi ska ta och försöka gå till ön i dammen och fika en sväng. För att glömma bort det som var igår...