Mitt barn blir äldre...

Igår fyllde Emmy hela 12 år... Man kan som förälder inte fatta riktigt, var det så länge sedan man låg där på BB? Jag gjorde en supergod kladdkaka men egentligen skulle den gjorts dagen före för kladdig var bara förnamnet (idag var den så perfekt!)... Emmy var nöjd iallafall och det var huvudsaken!

Buddha är som ett litet barn, jäklar vad han gillar dessa snören! Helst ska man äta upp dom...

Många paket blev det och glad var hon!

På kvällen låg de två bästa vännerna brevid varandra i fotöljen och mös.

Idag så har barnet varit hemma från skolan, lite feber och orkeslös... Hon hade tid för klippning så jag tänkte att det kan vi väl göra trots sjukdom. Väl där så var frisörens son oxå sjuk med orkeslöshet som huvudsymtom! Emmy berättade att 7 elever hade varit hemma från ena klassen på måndagen. Jösses...

Klippt blev hon och lockad med platt-tång. Så fin, som en hollywoodfru! Jag sa att nu fick hon ju hitta en hollywoodman oxå men det var inte så populärt...

Hon hade page innan och var uppklippt i nacken. Nu vill hon ha längre hår och lite uppklippt så det tar väl ett tag innan allt är lika långt...

Sen blir man trött på att bli fotad av mamma, hon tog sonika katten som mur mot fotoblixtarna...

Jag är nostalgisk!

Tänker på den dagen då Emmy föddes och hur jobbigt det var efteråt. Att ha ett kolikbarn är ingen dans på rosor, det vet alla som har haft ett sådant... Jag gick in i väggen efter detta fast det var ju inte bara därför, det var att livet i allmänhet var helt kaotiskt.

När man var i allt detta eviga skrik och denna otroliga trötthet så trodde jag aldrig att det skulle gå vägen... Jag såg mig själv som en stackare som inte orkade ta hand om mitt barn. Nu idag kan jag titta tillbaka och säga att "små barn- små bekymmer, stora barn-stora bekymmer" inte riktigt stämmer in på mitt barn, hon har blivit lugnare med åren måste jag säga!

Igår kom hon hem och hon bara bubblar av prat när vi ligger och tittar på tv. Det är så roligt att få ta del av hennes tänk, speciellt nu när det börjar bli så mycket tankar... Hon kanske inte är en stor stjärna i skolan men för mig är hon det bästa barnet som sköter sig i allmänhet och som vågar prata om allt.

Idag är hon 12 år och man kan ju undra vart tiden har tagit vägen. Om 12 år gick så här fort, hur fort ska då inte framtiden gå? Jag försöker njuta av varenda dag vi har och jag önskar att alla ni därute kan göra det oxå. Jag tror att folk i allmänhet i dessa dagar glömmer bort att ta vara på dagarna, livet är ju NU! Man kan inte spola tillbaka tiden och önska att man hade gått ner i tid på jobbet, då är det för sent...

(Nu kanske ni tycker att det är lätt för mig att säga som är  sjukpensionär och hemma jämt. Okej, nu är jag det men jag har bara varit hemma i 3 år. Innan dess jobbade jag natt för att få mer tid till mitt barn. Folk undrade hur jag kunde klara mig på 64% när jag var ensamstående. Mitt svar är "Man klarar sig om man vill!" Jag är så glad att jag struntade i hetsen och tog vara på tiden här hemma istället. Som sagt, livet är NU!)

Blir så hungrig...

Saken är den att mitt kära barn fyller år imorgon. Nu sitter jag och försöker hitta ett bra recept på kladdkaka. Barnet mitt gillar inte tårta så kladdkaka får det bli. Hon har blivit firad av mina föräldrar och idag av sin pappa och hans släkt så imorgon blir det BARA hon och jag! Myspys! Sitter man och läser igenom hundra recept på krämiga desserter så blir man sugen! Jag åt två skogaholmsmackor för att stilla det värsta...

Idag har jag gått en runda utan hund. Att jag skriver det så är för att det kändes precis som när Gibson fanns, jag gick där och pratade än med den ena och än med den andre. Det var så himla trevligt att få både andas frisk luft och lite prat samtidigt. Att sitta inne en hel vinter gör att ens liv går på sparlåga. Idag tändes en liten eld iallafall!

Nu ska jag kasta ut mitt thé... Hur många gånger har man inte hällt i vattnet och glömt det? Så gjorde jag nu och jag vill nog inte dricka det théet längre, testade en gång och det smakade "pecka"...

Nästan storm...

...är det ute idag, Buddha och jag brukar sätta oss utanför dörren och andas lite frisk luft varenda morgon men idag blev luften verkligen friskare än vanligt! I natt så blåste det så jag trodde mitt sovrum skulle blåsa iväg. Naturligtvis så stannade mitt sovrum i Anneberg fast det kunde ju ha blivit rätt så roligt om jag hade vaknat upp någonannanstans.

Solen skiner iallafall och man kan ana våren. Igår var min ledsagare här och vi var ute och gick en långrunda med hennes hund. Det var så underbart... Jag har inte varit ute på "landet" en endaste gång nu i vinter och jag njöt av varenda sekund kan jag meddela! Snart kan jag susa runt hur jag vill utan att tänka på snövallar...

Tänkte avsluta genom att sätta in en kavalkad av bilder på mina katter. Dessa underbara varelser... Tussan har ju varit så himla rädd och gömt sig när det har kommit folk, häromdagen så gick hon fram till hemtjänstpersonalen! Jag bara gapade av förvåning... Tänk att det går lära gamla "hundar" att sitta...

Här ser ni Tussans "skunksvans".

En så skön bild, här ser man att de små liven är släkt med de stora katterna.

Buddha är numera en snygg man i sina bästa år.

Numera en mycket social tjej som bara blir bättre och bättre, matte är överlycklig!

En riktigt solig dag (med risk för att blåsa bort...).

Idag skiner solen sådär så man känner i hjärteroten att våren är på väg. Kanske var det den nya lilla prinsessan som kom med det fina vädret, vad vet jag? Iallafall så känns allt så mycket bättre när solen skiner. Har varit ute en runda med rullen och konstaterat att det var bra att jag satt i rullen, annars hade jag nog blåst ikull!

Idag ska jag till käre doktor Hejco för en gäng med sprutor i nacken. Tänk att man kan längta efter sprutor? Det hade inte ens varit en liten tanke i min hjärna för ett år sedan, jag som är så spruträdd! Fast om man slipper ha ont så kan man faktiskt övervinna det mesta. Faktum är att värken är under kontroll när jag tar sprutor. Men en sak ska man ju inte glömma: MAN BLIR INTE FRISKARE BARA FÖR ATT VÄRKEN FÖRSVINNER...

Hur många blir inte alldeles uppspelta över att de mår så bra av sin medicin, de går genast ut och gör något de inte kunnat innan och vips så ligger de där med ännu värre smärtor...Smärtstillande medel gör inga under, de kan INTE bota sjukdomar. Håller man hela tiden på att förstöra sin kropp genom att inte förstå detta så sitter man snart i rullstol med sådan värk som INGET biter på... Tragiskt men sant...

Själv ska jag förstöra min kropp en aningens idag genom att gå och handla efter mitt läkarbesök... Fast mest stryk får nog min plånbok...

Denna vill jag vinna!

Denna boken kan man vinna om man klickar HÄR!

Vad det är gött att sova länge...

Sömn är ju den bästa medicinen, det har iallafall jag alltid fått höra och jag tycker nog att det stämmer rätt bra. Själv blir jag helt crazy om jag inte får sova ordentligt. Helst 10 timmar per natt om det går men absolut inte mindre än 8... Kan jag inte sova på natten så MÅSTE jag ta igen det på dagen, så är det bara.

Idag mår jag alltså mycket bättre mot hur jag mådde igår. Så skönt... Tänk vad lite jag kan bli glad över nu för tiden. Att man får vakna och må någorlunda bra. För trots att livet har förändrats så är jag ändå glad över hur mitt liv är. Jag har hjälp, både från hemtjänsten och mina föräldrar... Jag har en flicka som förgyller min tillvaro bara genom att finnas till. Jag har två underbara katter som jag kelar med och som gör livet så mycket roligare. Framför allt så har jag alla mina vänner...

En annan sak som jag är tacksam över är att det numera finns sådan teknik så man slipper vara ensam. Nu kan jag sitta vid datorn och både ha kontakt med vänner och om jag känner att jag blir shoppingsugen så "går" jag på internets shoppinggator istället. Behöver jag kattmat så klickar jag lite och två dagar senare ringer det på dörren och där är en tiokilos påse... Jag behöver inte ens gå till affären för att förnya mitt lotto längre!

Det enda jag saknar är att kunna klicka hem fem liter mjölk... Tänk så mycket smidigare livet hade varit om man kunde handla mat på internet, iallafall för min del. Vad tycker ni? kulle ni vilja handla mat på det viset?

Dålig, dålig, dålig...

Inte någon upplyftande rubrik men livet är inte alltid så roligt/mysigt/superdupernice... Detta elände började igår med att jag skulle dammsuga Emmys matta... Nu har hon en matta som allt katthår älskar, det är liksom intrasslat i mattluddet och jäklar vilket elände att få bort det. Satt på huk och gjorde detta (EDS-are är viga så ni vet det) och när jag reste mig upp så kände jag mig helt konstig...

Vi skulle ju ha sticke-kväll så det var väl bara att försöka komma igen helt enkelt men när jag skulle gå ner för trappan till Anette så trodde jag att benen skulle lägga av helt, de var helt avdomnade...

Väl nere hos Anette kände jag direkt att något stickat blir det inte för min del. La mig i soffan med Anettes överkast över mig och stundtals så var jag faktiskt i koma! Kroppen ville inte alls vara med och jag mådde pest helt enkelt...

Gick hem sen (mådde lite bättre efter att ha vilat i soffan) och la mig i sängen och somnade nästan omgående. Idag vaknade jag och önskade att jag ALDRIG behövde vakna mer... Tisdagar är ju städ-dag så det var bara att pallra sig upp. Tisdagar är även tvättdag så jag har slängt i två maskiner och ska nog hamna i koma lite innan jag går ner dit igen. Som tur e så hade jag bara fyra maskiner idag, man får vara glad ändå mitt i eländet...

sol, sol soooooool!!!

Fasiken vad gött det är när solen skiner! Idag är det en kall gnistrande dag, så där vackert som det bara kan bli på vintern. Buddha har fått sin fem-minuters promenad på loftgången utanför, mer vill han inte gå! Försöker ta ut honom men detta med snö är inte hans grej helt enkelt... Tussan sitter i fönstret och kollar på oss, hon går ju inte ut alls.

Anette har säkert berättat att jag har haft katterna nere hos henne. Första gången gick det superbra, vi var helt chockade (och katterna oxå!). Andra gången gick mindre bra, tror att Tussan var lite skraj för Anettes rullstol. Fast de gick runt och kollade ihop de där två. Plötsligt hör vi ett brak ifrån Anettes toalett, en sekund senare ser man två streck som far iväg i hundra kilometer i timmen! Jag gick in och kollade, då hade Tussan (måste varit hon) försökt hoppa upp på ett litet bord som Anette har på toan. Det är inte direkt stabilt så det hade vält och alla grejer låg huller om buller.

Man kan ju tro att Tussan skulle bli mest rädd men icke, Buddha satte sig på kattburen och skrek i högan sky "TA MIG HEEEEEM!!!" (fast på kattspråk). Det var bara att ta katten och släppa ner honom i trappen. Sen sprang han som en pil till våran lägenhet (han är inte direkt snabb annars om man säger så...). Tussan var kvar hos Anette, hon tyckte att det var rätt så trevligt att vara under soffan och sängen så det tog ett tag att få ut henne. Så kan det alltså gå när man tar med katterna på besök hos sin kompis...

Här har ni mina sötnosar! Det är allt lite skillnad på dom, det ser man när de ligger brevid varandra iallafall. 

Buddha har blivit STOR och kraftig och hans krage har växt till en fin lejonman. Sen har han blivit rätt så mörk, rätt så lik sin mamma nu tror jag allt. 

Födelsedagsfirande!

Igår vart det ju födelsedagsfirande för alla i "klanen" Johansson. Dagen bjöd på det tristaste väder ni kan föreställa er, snöblandat regn... Tillställningen blev dock tvärtemot vad vädret var, vi hade jätteskoj.

Vår kära moder hade dagen till ära gjort smörgåstårta, den glömde jag att fota... Här får ni istället se en lite övergrillad blåbärspaj som syrran bjöd på till kaffet. Det var faktiskt inte syrrans fel att pajen blev något bränd brun, det var ju ugnens fel!

Katter gillar vi ju, syrran har två cats som är varandras motsatser. Morris är en kisse som vill stå i centrum och är han inte det så ser han till att han blir det. Han vill dock inte egentligen bli buren men här tvingar Emmy honom att gosa lite i hennes famn.

Nedan ser ni moster Melinda och Emmy. Inget bra kort men skit samma...

Min broder ville att jag skulle sticka honom en mössa som var lite hängig och gärna i raggsocke-garn. Här är brorsan modell med mössan på skallen. Det är ren ull och han kunde berätta för oss direkt att mössan var precis en sådan han ville ha och varm som attan var den dessutom!

Här är Morris en söt liten paket-kisse!

Den andra katten, SiggeLina, är inte direkt lätt att få på bild. För det första så gillar hon inte främlingar och för det andra så förstår hon inte att hon ska vara alldeles stilla när man tar fram en kamera. Här fick jag dock en bild på henne när hon kikade fram från sitt gömställe under bordet:

Efter att ha tänjt ut magen en aning så var det så skönt att sitta och halvslumra i bilen hem. En liten sväng in på ICA blev det innan hemgång, jag kan nämligen inte leva utan en chokladkaka från marabou som heter salt och pekan. Jag kan bli riktigt grinig om jag inte har en sådan ruta till kaffet! 

Väl hemma så lyssnade jag på skönsång... Nä inte var det från melodifestivalen inte, jag var VÄLDIGT glad över att jag inte tittade på detta elände! Jag lyssnade på Emmy som sjöng i sitt nya spel till sitt wii. Ett sådant där spel med mikrofon ni vet. Kan tala om att hon lät som värsta Mariah Carey! Med betoning på värsta...

Kanske ska visa vad jag fick i födelsedagspresent av min kära syster, visst är väskan asgrym! Äkta skinn och rätt så tung så jag får nog plocka ur alla kvitton i min plånbok så jag orkar bära den ;-)

Jag är rörd!

Ja faktiskt, här skriver jag ett litet inlägg och får sådana fina kommentarer tillbaka. Blir man inte rörd då så blir nog ens hjärta förvandlat till en stenig staty på Nässjös torg...

Faktum är att efter att jag skrivit det inlägget så kände jag mig så glad och upprymd, det måste ju betyda att jag behöver bloggen, jag behöver ER! Jag är dock lite förvirrad (mer än vanligt eller?) eftersom jag har bytt till det nya "blogger" och då måste jag gå ut på internet med google crome för annars vill det inte alls som jag vill. Jag hoppas dock att hjärncellerna snart hamnar rätt, lite övning så borde det nog ordna sig!

Idag ska vi göra något så roligt som ha en stor födelsedagsfest! Eller en födelsedagssammankomst blir det nog, fest låter så "hyra lokal och dansa järnet" liksom. Eftersom alla i våran familj fyller nu på våren så samlar vi ihop alla födelsedagar och har som en liten julafton. Inte för att jag vill bli firad längre men att träffas allihopa är guld värt. Jag träffar mina föräldrar nästan varje dag men min syster bor i Jönköping och min bror i Borås så dessa två träffar jag faktiskt inte så ofta.

Idag ska vi träffas hos syrran (vi alternerar det hela) och äta smörgåstårta och efteråt blåbärspaj. En dag då man får tänja ut magsäcken med andra ord! Älskar smörgåstårta...

Jag återkommer när jag har smält all mat!

Hej alla söta, NU ÄR JAG TILLBAKA!!!

Just det, jag är tillbaka, kanske inte i samma "toppform" som jag var i innan men jag ska göra mitt bästa. En anledning till att jag skriver är att jag har fått massor med kommentarer om hur jag mår och även en hel del mejl. Jag känner mig hedrad över att ni snälla människor där ute tänker på mig! En stor kram till er ALLA!

Så hur mår jag då? Njaaa... Jag vet inte riktigt egentligen. Anledningen att jag slutade skriva var bland annat för att sorgen efter Gibson blev så stark. Inte för att jag saknade honom, han var gammal och det var dax för hans vila... Nej, jag saknade min identitet som hundägare. Låter det märkligt? Helt plötsligt var jag ingen... Jag satt här inne och gjorde inget. Innan var jag ute varenda dag, jag pratade med massor med folk och jag mådde bra.

Nu har den värsta sorgen över detta försvunnit. Visst, jag vill jättegärna ha en hund men jag är på det klara med att det inte finns en chans i världen att jag orkar med detta. Sista tiden med Gibson var krävande för mig, jag kände att jag inte riktigt orkade... Hurdan är jag om fem år? Vem vet... Man kan inte lasta över problem (eller hund) på någon annan, katterna klarar jag av och dessa gose-kissar nöjer jag mig med!

Mycket har hänt men tror ni att jag kommer ihåg allt? Svaret är NEJ (naturligtvis, ni trodde väl inget annat eller?)! Iallafall kanske ni märker att de där ORDEN som jag innan saknade, dessa ORD har kommit tillbaka! Jag kommer kanske inte att vara så flitig med skrivandet, vad vet jag men jag ska försöka. Jag tror att jag behöver skriva för att läka min sargade själ (nu överdrev jag lite...).

Jag tänker iallafall börja lite lugnt och inte stressa, jag skriver när jag har lust så att säga. Huvudsaken är ju att jag är tillbaks! Tack alla som har tänkt på mig och skrivit till mig, ni får varsin stjärna på himlen!