Vad ska jag göra i USA???

Jo jag ska hälsa på mina släktingar i Sarasota, Florida. Det är min mor och far och jag och Emmy som ska åka. Vi ska vara borta i två veckor och ha det mysigt som fasen!

Så nu vet ni det ni som undrar!

"Jag vill åka hem!"

Ja, precis så sa min lilla puppa till mig när telefonen ringde framåt kvällen. Hon hade inte varit många timmar hos sin pappa när hon ville hem... Hon grät och var jätteledsen!

Det var bara för fadern att köra hem henne... När hon låg här i sängen sen så sa hon "jag vill vara här när jag är sjuk". Hon mår alltså inte bra än... Imorgon skulle de ha ute dag så hon får vara hemma imorgon oxå sen får hon gå till skolan. Jag hoppas oxå att psykologen kan hjälpa henne med detta problem.

Att vara förälder är banne mig inte lätt...

Duktig som faen!

Ja faktiskt fick jag tummen ur denna otroligt stora häck och satte mig vid telefonen... Jag har rtingt till smärtenheten om ett intyg angående min medicin när jag åker till USA. Sen har jag fixat en tid till Emmy hos habiliteringens psykolog! Hon ska dit nästa måndag.

Sen avbokade jag cell-provstiden... Orkar fan inte... Är jag dum då kanske? Nä jag tar det en annan gång för jag försökte på nätet att ändra tid men det enda som gick det var att avboka... Ja då avbokar jag väl!

Sen kanske det blir stopp i avloppet för jag rakade mina lurviga grott-kvinne-ben i duschen...

En lugn natt...

Tack och lov säger jag. Barnet var så trött så hon däckade som en liten bebis. Jag tror inte hon orkade en natt till med ångest.

Nu på morgonen så var hon hungrig och efter att ha ätit lite så var hon piggare. Ändå pratade vi om att hon skulle prata med psykologen på habiliteringen. Det är så skönt att hon själv är positiv till detta. Jag vet själv när jag var liten så hade jag sådan ångest (hon är lik mig som ett bär tyvärr) men inte visste mina föräldrar vad det var eller om det fanns hjälp att få. Jag fick bara höra att man inte fick bete sig så som jag gjorde (ångest är ju rätt likt trots faktiskt). Detta gjorde att jag höll all ångest inom mig.

Ni som har eller har haft ångest vet ju vad som händer om man inte släpper ut den... Det sprängs till slut!!!När jag var 30 var jag "sjuk" av min ångest. Så sjuk så jag knappt kunde gå utanför dörren. Plötsligt kände jag att jag ORKADE inte mer. Jag gick till doktorn och fick remiss till psyk. Där fick jag ett antal samtal och blev botad! Eller det sitter ju i bakhuvudet men nu vet jag hur jag ska göra om det börjar.

Jag äter oxå en medicin som heter Efexor som innehåller både seratonin och noradrenalin och denna är både mot medstämdhet och ångest. Denna medicin plus samtal gjorde mitt liv till ett underbart liv istället för ett liv som var helt åt helvete...

Jag kan säga att jag har faktiskt hellre EDS än att få mitt psykiska elände tillbaka! Jag led alltså av en kronisk depression med panikångest. Inget jag önskar min värsta fiende...