Ett år har gått...

Denna älskade hund, min bästa vän när han levde, föddes ute i ladan av sin mamma Wilma som var av rasen labrador. Pappa var en stor tysk långhårig schäfer som hette Rizze. Lilla Gibson föddes den 12 augusti, han hade 8 syskon och allihopa föddes svarta utom Gibson som hade en liten, liten vit strimma under hakan.

Jag valde Gibson när han endast var 8 dagar, ingen visste då hur de skulle se ut när de blev större, det var väl lite som att köpa grisen i säcken men jag gjorde ett bra köp! 

Jag kan ibland undra hur många mil jag gick med honom medan han levde? Både han och jag älskade att vara ute i skog och mark och dit jag gick gick också Gibson. Han var inte den modigaste av hundar, han vågade aldrig gå utanför stigen utan att jag gjorde det så jag visste alltid att man kunde lite på honom.

Efter att Emmy föddes så blev hans uppgift i livet att kolla så hon inte gick utanför gården och han var fenomenal på att mota bort henne från grindöppningen.

Sista året av hans liv var lite besvärligt, som 13-åring blev han biten av en mastiff och blev opererad två gånger, andra gången hade han en halv liter var i buken... Efteråt rann det "klet" från såret i hela lägenheten och jag la om såret med dambindor för det sög iallafall upp all vätska...

Gibson gillade alla djur så att skaffa katt var väl inget, för Gibson var han en kompis direkt! Buddha var allt lite mer tveksam men så småningom låg de i samma soffa!

Bästa kompisen var denna man i svart päls, Snobben. Snobben har för ett tag sedan också lämnat jordelivet så jag tror att de nu springer och busar uppe bland molnen...

Sen helt plötsligt blev vi med ny kisse, Tussan flyttade in till oss lite hastigt och lustigt. Det första hon gjorde var att gå direkt fram till Gibson och stryka sig mot hans ben, man kanske kan kalla det för kärlek vid första ögonkastet, vem vet?

Idag är det alltså ett år sedan jag tog bort min bäste vän. Ett år sedan han dog med huvudet i min famn. Ett år sedan jag grät så jag trodde att hjärtat skulle spricka... Numera känner jag enbart glädje när jag tänker på honom. Han fanns där för mig när jag som bäst behövde honom. Vi fanns för varandra...

Numera lever jag ensam med Emmy och mina katter. Någon ny hund är inte på tal, min kropp orkar inte i samma tempo längre och vem vet hur jag mår om tio år? Katterna sköter ju sig själva men en hund måste ju aktiveras, därför väljer jag att vara utan hund...

Om jag saknar hundlivet? Absolut... Livet är inte alls detsamma, en hund ger så mycket mer än motion, de gör att människor möts och börjar samtala, de öppnar upp den allra suraste människa!

Gibson, jag önskar att du har det så roligt där uppe, den dagen jag själv lämnar denna jord så kommer jag och ger dig en bamsekram!